Jag har hängt mycket på Casa Libre denhär veckan. Fred har jobbat sexton timmars dagar varje dag. Jag har hjälpt till ibland. Lagat mat åt pojkarna för det tycker jag om att göra. Ibland bara sitter jag och läser eller skriver om pojkarna är borta. Men jag trivs att vara där.
Igår satt de i datasalen och övade helt frivilligt själva på att konversera på engelska. Det var så gulligt att jag fick hjärtsnörp.
En av killarna åker alltid omkring på en av stolarna i datasalen. En helt vanlig kontorsstol på hjul. Det gjorde han nu också när de andra killarna gått bort. Varje dag när han kommer hem sätter han sig genast ner i en av stolarna. Igår skrattade jag åt honom när han igen beundrande pajade armstödet och sen åkte omkring på stolen som ett litet barn. "Jag älskar dehär stolarna!" utbrast han. "Jag märker det.", sa jag. "De är ju helt vanliga stolar." J trodde inte sina öron. "Skämtar du?! Dethär är ju såna där rika mänskors stolar! Hela mitt liv har jag drömt om att få sitta i en! Och vet du vad. " J höll upp ett finger i luften och tittade allvarligt på mig. Brast sen ut i ett enormt leende. "Jag har alltid vetat att en dag, en dag, ska jag ha en sån stol. Och nu har jag många!"
Här hemma sitter jag i en exakt likadan stol (tagen från Casa Libre) när jag skriver. Idag klappar jag också beundrande dess armstöd. En fin stol är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar