Ivrig LA NaNoer!

Alltså hur suveränt? När jag inte skriver hemma (och speciellt på helgerna) så är det här jag sitter, på Coffee Connections lummiga innergård. (Vi köper allt vårt kaffe hem också därifrån. Ekologiskt, etiskt producerat, rättvisemärkt, och caféet självt fungerar också enligt non-profit principen. Men framför allt har de GOTT kaffe!) Bara sex kvarter hemifrån. Och så får jag veta idag att LA Nanoers Westside-grupp träffas just där varje lördagmorgon! Alltså helt suveränt!

Antagligen har jag redan träffat några av dem som kommer med. Jag har nämligen blivit pikulite bekant med några andra som också sitter där och stirrar stumt på sin laptop dagarna i ända. Numera är där oftast någon som känner igen mig och hojtar Hi Softy, how's it going today? när jag kommer in. Det är en ganska kiva liten sammanhållning där mellan alla wannabe authors. I början tyckte jag det kändes genant. Numera bekänner jag mig stolt till deras skara. Och fast de flesta av oss vet noll om varandras projekt så känns det ändå skönt ibland att ha någon nära som man kan utbyta desperata ögonkast med när man kört fast. 

Nu blir det NaNo i stället för yoga på lördagar en månad framåt. 

Countdown

Jag missade NaNoWriMo:s launch party i söndags. Det var lite synd. Men idag på kick-offen i Hollywood ska jag vara med! Klockan 21. Först hinner vi lite äta och dricka. Och vid midnatt börjar vi. Vi får sitta där till kl. 03 och skriva. Dethär ska bli jättespännande!

Ps. Huj. Nu blev jag nervös.

En stol som är mer än en stol

Jag har hängt mycket på Casa Libre denhär veckan. Fred har jobbat sexton timmars dagar varje dag. Jag har hjälpt till ibland. Lagat mat åt pojkarna för det tycker jag om att göra. Ibland bara sitter jag och läser eller skriver om pojkarna är borta. Men jag trivs att vara där. 

Igår satt de i datasalen och övade helt frivilligt själva på att konversera på engelska. Det var så gulligt att jag fick hjärtsnörp. 

En av killarna åker alltid omkring på en av stolarna i datasalen. En helt vanlig kontorsstol på hjul. Det gjorde han nu också när de andra killarna gått bort. Varje dag när han kommer hem sätter han sig genast ner i en av stolarna. Igår skrattade jag åt honom när han igen beundrande pajade armstödet och sen åkte omkring på stolen som ett litet barn. "Jag älskar dehär stolarna!" utbrast han. "Jag märker det.", sa jag. "De är ju helt vanliga stolar." J trodde inte sina öron. "Skämtar du?! Dethär är ju såna där rika mänskors stolar! Hela mitt liv har jag drömt om att få sitta i en! Och vet du vad. " J höll upp ett finger i luften och tittade allvarligt på mig. Brast sen ut i ett enormt leende. "Jag har alltid vetat att en dag, en dag, ska jag ha en sån stol. Och nu har jag många!"

Här hemma sitter jag i en exakt likadan stol (tagen från Casa Libre) när jag skriver. Idag klappar jag också beundrande dess armstöd. En fin stol är det. 

Dinner and a movie

Nyss anländ till L.A. frågade jag en av Freds arbetskompisar en gång om hans planer för kvällen. "I have a date", sa han. Jaha, sa jag, mycket förvånad. "Jag trodde du var gift". Han såg ännu mer undrande ut. "Yes. I have a date with my wife." Sa han som den självklaraste saken i världen.

Så här dejtar man även sin äkta hälft. (Kanske man gör det i Finland också och det är bara jag som varit oromantisk? Eller åtminstone brukar jag inte kalla det för en dejt, bara att man går ut och äta liksom?) 

Igår tog Fred i alla fall ut mig på dejt och surprisade mig med bord på Paiche, en japansk-peruansk fusion restaurang som nyligen öppnats i Marina del Rey. Det är Ricardo Zarates nyaste restaurang, han är en populär kock i L.A. Det var gott men jag hade så grymt höga förväntningar, speciellt efter att Esquire utnämnde Paiche som en av de bästa nya restaurangerna i Los Angeles år 2013, så jag blev lite besviken. Plus att det var lite väl stökigt (hälsningar gamla mommon). Men deras maracuya caipirinha och ceviche vägde upp för allt annat! För att inte tala om deras yucca beignet med manchego och lime-koriander sås. Ay dios mío. Men som sagt, Tomi Björck* smäller nog högre i min bok. 

Filmen kunde däremot inte ens mina två intagna drinkar rädda. Captain Phillips. Huh huh. Jag vet inte vad vi tänkte på när vi valde att se den (ok, den har fått bra kritik här, ylläri när Tom Hanks är med...) men det var en totalt onödig film. Kan med fördel skippas.  

*Jag hade förresten en gång en sexdröm om Tomi Björck. Det säger väl något om min kärlek för god mat.

Fail

Haha! Har tydligen av misstag publicerat början på ett utkast. Sorry! Anyway. Peppe bloggade om podcasts idag och jag vill inte vara en copycat så jag bloggar om dem imorgon i stället! Over and out.

Att härda sitt hjärta

Casa Libre har gått på sparlåga i månader när de gick miste om statligt understöd p.g.a. budgetkrisen. Men nu är där fullt hus igen och det är helt underbart! Fortfarande är det bara två nya killar som officiellt bor där, för intagningsprocessen tar tid, men det finns en hel hop med andra killar som hänger på Casa Libre efter skolan eller jobbet. Ett par stycken är starka kandidater för programmet men de måste betala av sin coyote först (som hämtade dem över gränsen). Men de kommer till Casa Libre för att öva sin engelska. Det finns ett alldeles utmärkt språkprogram på datorn som heter RosettaStone. Det är jättebra men skitdyrt. (Fred överraskade mig ett par år sedan med att plötsligt börja tala svenska. Han hade tränat upp sig själv med hjälp av just RosettaStone.) Så de sitter i datarummet med headset på och koncentrerar sig intensivt på att säga efter. Goodnight, good morning. I am going to work. I am going home. Det hörs ett konstant mässande från ena rummet. I rummet bredvid sitter JU med sin tutor. (Det finns fyra stycken frivilliga som kommer två gånger i veckan och hjälper till med hemläxor. Dethär frivilligarbetet är inget man gör när andan faller på, det krävs ett långsiktigt arbete och tutorerna kan inte bytas om hela tiden. De här killarna behöver bygga upp sitt förtroende för vuxna.) Mr. C. har ett outsinligt tålamod. JU får upprepa yann,yann, yann, yann om och om igen tills han äntligen får det rätt och jag fattar att han försöker säga young.

I gymet tränar JA och JO och i köket håller JU på att lära sig att laga mat. Det är så härligt att ha alla rummen fyllda av liv igen! (Alla killarnas namn börjar på J! Det här kommer att bli jobbigt.)

JA har tidigare bott på Casa Libre men hoppade av för att jobba. Det har inte gått så bra för honom men han är en jättefin kille som försöker komma på rätt väg igen. Han får inte vara inne i huset medan de andra pojkarna är i skolan men för att hålla honom borta från gatan och framför allt för att hålla honom sysselsatt och på andra tankar medan han går igenom sin avvänjning så har Fred haft honom att jobba på gården på dagarna. Han har varit otroligt flitig och gjort ett jättebra jobb. Men igår försvann han för några timmar och jag har aldrig i mitt liv kännt mig så nervös. Jag gick omkring som en osalig ande och kunde inte slappna av förrän det knackade på dörren och JA stod utanför. En halv timme i förtid före middagen för att försäkra sig om att han säkert inte skulle vara sen.  Jag kunde andas igen. Och Fred sade åt mig för femtielfte gången att jag inte kan oroa mig så. Det finns ingenting vi kan göra om JA vill börja använda igen. Och börjar han använda igen så beror det inte på något vi gjort eller sagt. (Jag var orolig om jag varit för sträng.) Vi kan bara se till att den hjälp han behöver finns tillgänglig för honom. Men beslutet är hans. Vi kan bara finnas där, få honom att känna sig trygg och veta att han alltid är välkommen. Och visa att vi litar på honom. 

Tillit. Det är kanske det viktigaste pojkarna lär sig på Casa Libre. Åt båda hållen. När Fred kom till Casa Libre måste pojkarna äta med plastbestick för att personalen var rädda för att de sku ha ihjäl varandra om de hade tillgång till riktiga knivar och gafflar. Det var den första förändringen Fred gjorde. "Om ni behandlar dem som vildar som inte ens kan anförtros ordentliga bestick så kommer de att uppföra sig som vildar, tro att de är vildar. Varför inte behandla dem som mänskor. Visa dem att de är värda samma respekt som alla andra." Och när man litar på dem så gör de ALLT för att visa att de gjort sig förtjänta av den tilliten. I gengäld litar de också mer på oss vuxna. 

Och jag litar på JA. Jag litar på att han vill göra en förändring i sitt liv. Det är bara alla andra från hans gamla kretsar jag inte litar på. Jag har på känn att jag inte kommer att kunna slappna av på månader än. Kanske Fred har rätt. Kanske jag måste försöka härda mitt hjärta lite. Annars blir det outhärdligt. 

Jag satt på kontoret och läste manus och njöt av att höra pojkarnas närvaro. JO hade hört att jag skulle vara på Casa Libre igår och hämtade ett kex åt mig som var större än mitt huvud. Och Softys hjärta smalt igen...

Bokmässan

Talade med finfina K på Skype idag, tyvärr blev vi avbrutna så juttuna blev på hälft, men hon hann tipsa mig om att Yle livestreamar från Helsingfors bokmässa. Det är ju helt fantastiskt! 

Så jag har nyss tittat på intervjun med Mia Franck på Edith Södergran-scenen. Hon talade om sin roman Martrådar som är så jäkla välskriven att även ni som tror att ni inte gillar fantasy ska läsa den.  

Jag älskar Arenan! Jag är ju nästan med på bokmässan själv känns det som! Nu återstår bara ett problem. Tidsskillnaden. 

Bokmässan slut för idag. Godnatt.

Fotobomben, del 3: Naturen

Efter brunchen nästa dag blev det dags att åka hem. Det var så hektiskt program under helgen så vi hann ju inte njuta av omgivningen knappt alls. Så vi tog extra mycket tid på oss och körde lite runt Lake Tahoe först och njöt av det vackra höstvädret och -landskapet. Jag njöt extra mycket som saknat höstfärger och dendär friska höstskärpan i luften. 
Vi hade tänkt vandra lite i bergen också innan vi körde hem. Men ingendera av oss var så värst pigg på det dagen efter bröllopet...

Sen bet vi ihop och körde en horror tio timmar lång maratonfärd hem till L.A. (Vi satt i över två timmar precis utanför L.A. då de utförde vägarbete på motorvägen på natten. Det var ganska frustrerande.)

Inte Lake Tahoe utan en annan sjö jag inte minns namnet på.

Vi såg på vägen totalt nerbrunna stora områden. Det såg hujsigt ut. Hu.

Men detta är Lake Tahoe. Vattnet var helt turkosa.

Det gjorde gott åt en urban själ att få andas in lite lukt av barr och mossa. 

Fred tog sig ett dopp.

Jag höll mig på torra land. (Och hölls frisk. Fred blev asförkyld. Fast han föll i floden också under forsränningen. Double whammy.)

Ett gulligt café invid en vandringsstig. Vi blev hemskt förtjusta i området och planerar att cykla runt hela Lake Tahoe något tag.

Det låg ett så vackert klart sken över sjön den dagen. 

Man blir aldrig för gammal för att kasta smörgås.

Jag hade lapplandskänsla hela veckoslutet. Det var ljuvligt!

Vi körde hem under en brinnande kalifornisk himmel.

Fotobomben, del 2: Bröllopet

Bröllopet hölls i Truckee, California. Vid Lake Tahoe. Det var som en liten rolig vilda västern-stad med tågskenor som delade byn mitt itu. 

Och bröllopet var romantiskt så det förslog. Middagen avnjöts uppe på bergstoppen under en stjärnklar himmel. Efterfesten hölls i en bar i källaren. Just passlig bröllopsbalans, både romantik och party!

Vi tog skidliften upp till bröllopsmottagningen. Jag var inte så avslappnad som jag ser ut.

Drinks väntade på toppen och det behövdes efter den nästan halvtimme långa linbanefärden. Jag lider av höjdskräck. Så jag tog två drinkar. (Men varför är jag inte rädd på vintern i skidliften? Helt som snön sku lindra fallet.)

Alla som satt i bord nr 13 hade varit med bruden eller brudgummen då någon olycka hänt. (Utom jag som bara var avec. Men jag är litet av en olycksfågel så jag passade bra in.) Fred surfade med Richard när han föll och hans surfbräde skar upp ett rejält hack i pannan på honom. Blodet forsade och alla omkring dem rusade snabbt upp ur vattnet medan de fick försöka ta sig i land ensamma så fort som möjligt. (Det finns hajar i the Bay Area.) Någon var med när Richard fick matförgiftning i Indien, en annan när Landon fick punktering på motorvägen. Ni fattar. Dåligt sällskap.

Richard & Landon.

Jag gillade färgtemat.

Jag lyckades inte fånga stjärnorna på bild. Men dom fanns där.

Det fanns enorma tallar överallt mitt på vägarna. Jag älskade dem. 

Jag fick Vilda Västern-vibbar av Truckee.

Fredlig konduktör. (Kollar ni noga så ser ni att han gör Peacetecknet.)

Fast living in Truckee, CA.

Fotobomben, del 1: Resan

Ni får ursäkta min fotoiver. Jag vill visa bilder från vårt "höstlov" åt min familj och bloggen är det enklaste sättet. (Men ni andra får gärna också titta så klart!)

Börjar med lite foton från vägen och San Fransisco där vi sov över en natt.

Svarta kor.

Gröna vinrankor.

Freaky minibondgård.

Grateful Dead-huset på Ashbury street.

Brandstegar. Älskar brandstegar.

Vy över Golden Gate Bridge från Buena Vista park.

Blev kär i denna lilla bokhandel på Haight street.

Norr om San Fransisco började landskapet se lite annorlunda ut. Och pötsligt blev det höst.

Det blir aldrig som man tänkt sig

Fullmånen bråkar med mig och jag kan inte sova. Men det är inte bara fullmånen som håller mig vaken. Det är också ett lyckorus som brusar i mig. För att jag är helt salig och tacksam över att jag får vara här. Just nu. Det låter så äckligt klyschigt att jag vill spy bara av att skriva orden men det är nu bara så det är. 

Det blev ingen Zosia Mamet ikväll. (Och tydligen skulle Josh Radnor också varit med?) Men det blev något mycket bättre. Det blev en såndär avslappnat skön men härlig kväll då man känner att nya äkta vänskapsband skapas. Eller åtminstone knyts starkare. Så alltid kan man tacka trafiken i Los Angeles för något.

Nöjesgalan

Verkligt positiv grej dethär med Nöjesgalan! Tummen upp! 

Nu har jag röstat. På Peppe, Kaj, Karin och Jessica. Och på Isaac faktiskt. För han är ju så himmelens gullig. Och så på Modeminnen. (Bandet röstade jag lite på jumala på måste erkännas. Hade inte helt koll.) 

Men många fina kandidater. Lycka till alla!

Bara bra saker

Brunch med Kaj Korkea-aho på förmiddagen (Jaja. Fred, Vidar, Peppe & Magnus var också med men jag hade bara ögon och öron för Kaj idag, löööv him! Sorry resten av gänget. ) Och så teater med Zosia Mamet på kvällen. (Hon står på scen alltså. I Uncle Vanya.)

Och däremellan tweetade Sarah Silverman att boobytrap baklänges blir partyboob vilket jag av nån anledning tyckte var sjukt lustigt. (Och jag drack inte ens en mimosa till brunchen.)    

Bra lördag detta. Och väldigt uppfriskande efter att ha legat tre dagar i menskoma.

Guldgruvan

Alltså dethär med Airbnb är en fucking guldgruva för mitt skrivande!

Mänskor har en tendens att berätta väldigt öppet om sina liv för personer de träffar utomlands och tänker att de aldrig kommer att träffa på nytt. I mitt eget kök har jag har suttit och diskuterat med typer som gör allt från att köra hundspann i Alaska till att ge skratterapi åt företagsledare i  Schweitz. Och nu den senaste gästen. Herregud. Under ettt morgonkaffe fick jag material för minst tre romaner. Så nu ska jag sluta hänga här och anteckna i stället. Vi snackar mammutstories nämligen. Bokstavligen. 

Paniken stiger

Här har jag väntat bokstavligen i flera ÅR. Längtat och längtat att denhär byråkratiska stressen skulle få ett slut. Och så plötsligt när denhär Kafkaprocessen tar ett jättekliv framåt så drabbas jag av panik. Vad är det jag håller på med?! Är jag dum eller? Emigrera till USA? På obestämd tid? Riktigt på riktigt och inte bara på lek? I veckor och månader och år. Leva här med min amerikanska familj. Och sen kan jag inte längre åka till Finland stup i kvarten som hittills. Vavah? Inte kan jag bo och leva så långt borta från min familj och mina vänner. Min systerson och systerdotter.  Mina hemgator och barndomsminnen. Mitt älskade Helsingfors.

Ångesten. Så in i helvetens skrämmande.

Men. Andas djupt, Sofi. Det är ok. Blir det outhärdligt kan jag alltid packa iväg mig tillbaka. Jag är rätt säker på att mannen som snusar här bredvid skulle följa efter. 

Americah! Fuck yeah!

Fred har jobbat till midnatt varje dag den senaste veckan. Inklusive söndag. Den federala budgetkrisen har också drabbat hans organisation. Deras största intäkter kommer från US Department of Housing and Urban Development och p.g.a. "the sequester", en budgetnedskärning som trädde i kraft den 1 mars och främst har drabbat all service som har att göra med skolor, barn, åldringar, handikappade, mentalt sjuka, första hjälpen etc. etc., så har de gått miste om deras årliga understöd. (Detta började alltså redan innan regeringens shut-down. ) Så i stället för fem ungdomsledare har Casa Libre för tillfället bara två. Plus då Fred som sköter kvällsskiftet utöver sitt egentliga jobb under dagen. Good times. (Men jag vet att han också vill vara själv närvarande nu på kvällarna då de nyinflyttade killarna kommer hem från skolan och ska drillas till Casa Libres - läs; Freds - standard av ambitiösa och artiga, självsäkra och självständiga men ödmjuka och empatiska unga män.)

Jag har stannat uppe och väntat på honom varje kväll. Dels för att vi ska hinna ses en stund åtminstone. Dels för att jag ändå varit tvungen att vaka för att kunna ringa ambassaden i Helsingfors. Sen har jag flera nätter varit tvungen att vakna klockan tre, fyra, fem på morgonen för att ringa på nytt för att försöka få tag på någon viss person. (Nej, det har fortfarande inte lyckats. Jag lovar, det är säkert lättare att avhoppa från Nordkorea än att lyckas tala med en person, inte en telefonsvarare, på amerikanska ambassaden.) Så min dygnsrytm är helt uppåt skogen och dehär avbrutna nätterna börjar kännas i kroppen nu. Och snart blir det fullmåne. Jag hoppas att den skulle hämta lite goda nyheter med sig åtminstone.

Kongressen suger men annars har det varit en fantastisk kväll här (28 grader varmt hela dagen!) så trots att jag var trött gick jag till vår närmaste kvarterskrog och drack ett glas rosé på innergården. Jag kunde bara inte sitta inne en så fin kväll. Jag hade Philip Teirs roman som sällskap. Och alla syrsor som var ute och raggade i värmen tydligen.
En man satt också och läste för sig själv ett par bord bort. "Have a good evening" sa han åt mig i förbifarten när han gick. När jag skulle betala för mitt vin visade sig att killen redan betalat för mig. Utan att säga något. The generosity of strangers. Det är man extra tacksam för mitt i budgetkrisen. 

TILLÄGG: Fred kom hem och blev trött på att IGEN se mig sitta i telefonkö. Han ringde upp emergencynumret för amerikanska medborgare. På under tio sekunder fick jag tala med rätt person. Varför gjorde vi inte detta trick en vecka sedan?!

Cosby

Peppe har nämnt The Cosby Show så många gånger på sistone att jag till sist måste se några avsnitt ikväll. (Dessutom var "Theo" med i senaste avsnittet av Key & Peele. Dubbelnostalgi.) Och jag var imponerad. Den funkar fortfarande! Otroligt. Det är inte många tv-serier från början av 80-talet man kan säga det samma om.

Om det inte vore för att jag redan har en ganska fantastisk familj som jag älskar så skulle jag välja the Huxtables. (Och inte alls bara för att de bor i ett stort townhouse på Manhattan.)

Att gå rätt

Det hände sig för länge sedan. I en annan tid, i ett annat land. Jag mådde fruktansvärt dåligt och sökte hjälp på många olika håll. Av en händelse fick jag höra om "Indianen" som tog emot på Bulevarden. Egentligen är han kiropraktiker och homeopat. Utan att han visste någonting om mig så sa han genast när han såg mig:

"Du mår dåligt för vem du är är i konflikt med vad du gör." 

Det ville jag inte alls höra så jag gick aldrig tillbaka. Men av någon anledning så har hans namn alltid funnits kvar i mitt medvetande. För några veckor sedan meddelade en kompis på Facebook att en finländsk kiropraktiker kommer att vara i L.A. ett par veckor och om man är intresserad kan man boka tid via henne. Jag skrev direkt till henne och frågade om det var just "min" kiropraktiker. Det var det. Jag visste att det skulle vara han. 

Så jag träffade honom i Beverly Hills. Han kom ihåg mig. (Kanske inte så konstigt med tanke på att jag efter behandlingen bröt ihop på toaletten på deras mottagning och de fick leda mig hulkande och skakande till en soffa där jag låg och grät en timme. Sen steg jag upp, gick ut och kom aldrig åter.) 

Vi talade. Han knäckte min rygg. Drog mina ben rätt. Och visade mig sedan på vilket sätt jag går fel, med fötterna lite utåt hela tiden. Efter behandlingen började jag automatiskt stretcha på ryggen och benen och han bad mig förskräckt att sluta genast. Men det gör ont! protesterade jag. "Jag vet att det gör ont", sa han. "Och det kommer att göra ont länge ännu. Men du måste börja stå och gå på rätt sätt. Du har gått fel så länge att det känns som det naturliga för dig. Men om du fortsätter såhär kommer det bara att bli värre. Det kommer att göra ont i början men sen när du vänjer dig vid det nya, rätta sättet att gå blir det så mycket bättre och enklare för dig." 

Jag har gått med fötterna utåt. Hela tiden med fötterna åt sidan åt vardera hållen utan att bokstavligen veta vilken fot jag skulle stå på och åt vilket håll jag borde gå. Det lustiga är att ju mer jag försökt göra rätt och göra andra nöjda desto mer fel har det blivit. Ju mer jag försökt uppfylla andras förväntningar och gissa mig till andras förväntningar desto mindre förväntningar har jag haft på mig själv. Ju mer jag har försökt trampa fram längs med en redan utstakad stig desto mer vilse har jag gått. 

Så jag försöker lära mig att gå på nytt. Gå rätt. Vissa dagar känns det lättare än andra. Det gör lite ont ännu men det går hela tiden bättre. 

En vän introducerade mig till Hagar Olsson. Det finns mycket som känns förlegat i hennes bok Chitambo från 1932. (Det kolonialistiska synsättet på världen t.ex.) Och så finns det sanningar som går igen för evigt i alla generationer. 

Långsamt steg bitterheten in i mitt hjärta, medan man lindade min själ, hårdare för varje dag, såsom man lindat de små kinesiskornas fötter. Även de fick i början lida av en plågsam värk, medan fötterna anpassade sig.

Det skulle komma en tid då jag fick lida samma värk om igen, av motsatt anledning. Det var då jag själv i desperat förtvivlan, med sammanbitna tänder, började linda upp bindorna – för att till vilket pris som helst göra mig förmögen att stå på egna ben. Då förstod jag med ens vad uppfostran vill säga, för såväl gosse som flicka. Förstod att det är en lång procedur som betyder värk, när ett fritt väsende, ett barn skall inpassas i ett fängelsesystem, och återigen värk, när detta väsende med egna blödande fingrar skall befria sig från fängelset för att äntligen stå där som en fullmogen människa. Föräldrar och lärare har sin andel bara i den förra värken, den senare har man att åsamka sig själv. Det är väl därför den så ofta uteblir. (Hagar Olsson/Chitambo)

Söndagsrutiner

Mina söndagsrutiner börjar vara ganska orubbliga här. Fred sover länge på söndagar, hans enda sovmorgon. Jag njuter av att läsa tidningen och dricka kaffe. Fortfarande reagerar jag på hur stor del av LA Times söndagstidning handlar om filmindustrin, men det är ju ganska naturligt och jag börjar bli van. Men det ska nog bli en New York Times prenumeration också. I needs it! (Och ja, jag är så gammaldags att jag vill ha min dagstidning i pappersformat. Och SPECIELLT under helgen.) 
Sen ringer mamma och pappa efter att Tanssii tähtien kanssa har tagit slut. Idag diskuterade vi mest 5:2 dieten och Downton Abbey som börjat här men inte ännu i Finland. Mina föräldrar väntar ivrigt på fortsättning. (Jag bodde hos mina föräldrar i fjol vintras och såg tillsammans med dem avsnittet då Sybill dog. Pappa grät. Alltså min pappa grät. The power of a good drama. Snyftande försökte han trösta sig själv; "Man måste försöka hålla i minnet att det bara är tv." Ja, pappa.)

Sen promenerar jag eller cyklar till torget och inhandlar veckans dos av frukt och grönsaker. Ibland kommer Fred med men jag föredrar nästan att gå själv. Då kan jag stå och sniffa på mangon eller välja avocadosort hur länge jag vill utan att nån står och trampar otåligt på sidan. 

Söndagen avslutas med meditation på beachen. Det har blivit min favoritgrej i L.A.; yoga på beachen på lördagmorgon och meditation på söndagkväll vid solnedgången. Dessutom är det gratis. Sunday Fun Day. Peace & LOVE.

Dreams of Frida

Fred väckte mig i morse med frukost på sängen och utlyste Surprise Saturday. (Jag hade fått anvisningar tidigare om att reservera hela dagen men själva programmet var en överraskning.) Han hade skaffat biljetter till Latinamerikanska filmfestivalen i Hollywood och senare på kvällen såg vi ännu en pjäs på Frida Kahlo-teatern i Westlake. Väldigt stark pjäs. Det rev riktigt till i magen på sina ställen. Ugh. Kommer garanterat att drömma om Frida inatt. Men teatern var världens gulligaste! En ny upptäckt för mig och jag blev helt såld. Hela teaterhuset var pyntat med Fridas målningar, eller ja, teman från hennes målningar. Kopior naturligtvis. Bänkarna utanför är målade i olika färger och massor krukväxter och blommor överallt. Det ÄR Fridas teaterhus helt enkelt. Till och med hennes rullstol stod utanför dörren. Denhär staden har hur mycket som helst att erbjuda, I love it! Jag har så mycket kvar att utforska!

Och by the way, kommer dokumentären We Women Warriors emot er, se den! Den handlar om tre kolombianska kvinnor, alla ledare för olika indianstammar, och hur ursprungsbefolkningen blir lidande i konflikten (kriget) mellan FARC och armén. Mycket sevärd film.

http://wewomenwarriors.com/

Och en vecka senare

Huh huh. Denhär veckan gick i ett nafs. Vi kom hem natten till måndagen efter fem fantastiska men väldigt intensiva dagar. Plus att vi körde över 2500 km på fem dar. Urk. Men vi har alltid roligt på road trips tillsammans så no hätä. Men. Nu. Suck. Vi är helt slut. 

Vi har haft gäster hela veckan, roliga sådana men de roliga tar alltid mer energi. Och Fred har nya ungar på Casa Libre så han har jobbat tokigt mycket. Och jag vill bara skriva men måste jobba på ett annat spännande projekt som också är kul (snart snart ska jag berätta!) så jag hänger bara i helt egna sfärer och tiden rusar rusar iväg. 

Idag skulle vi på en spelning i WeHo men vi kände att vi inte hunnit återhämta oss än från förra helgen. Så i stället tog vi det bara lugnt hemma. Spelade pool. Drack öl. Lagade lasagne. Åt lasagne. Skulle titta på Gudfadern men vi var båda helt för trötta. Härligt skön hemmakväll. Precis vad som behövdes. Med undantag för en grej. Saknade mina vänner så himla mycket ikväll. Ni vet vilka ni är. Jag saknar er!

Lake Tahoe. Fred tog sig ett dopp. Han sa att vattnet därunder var helt turkosa. 

On the road again

Vi har kört absurt långa sträckor på absurt kort tid. Igår kväll kom vi till Reno, Nevada.  Utsikten över vinrankor så långt ögat når byttes ut till höstiga skogs- och karga bergslandskap.

Fred åkte på polterabendäventyr med forsränning etc. Jag sov över på ett Airbnb. Jättevackert område, härligt hus och fina mänskor som bjöd mig med på middag och se på film. (Älskar verkligen Airbnb-konceptet! Vi talade också med min värd Greg igår om hur roligt vi tycker att det är! De hade inte heller haft en enda negativ upplevelse.) Men fy ase så jag har frusit inatt! Gaaaaaaaaaaah. Jag sov med vantar och halsduk och dubbla yllesockor och tre lager med kläder och ändå fick jag knappt någon sömn alls. Men Greg lagade supergott och HETT kaffe i morse så jag börjar tina upp och vakna till liv igen. När livet har nått mina tår ska jag ta ut hunden Bruno på en promenad. 

Ikväll åker vi vidare till Lake Tahoe för rehersal dinner. Inte för att jag behöver någon övning. Jag har alltid varit bra på att äta. (höh höh höh)

The pumkin season is upon us. Allt ska innehålla pumpa. Pumpkin beer, pumpkin latte, pumpkin bread. (Vitsi pumpkin är ett lustigt ord förresten.)

Här fick jag äntligen min efterlängtade höstkänsla mättad. Jag är redo för sommar igen nu.

Nåns fina ranch.

I väntan på lunch i San Luis Obispo fick vi popcorn med cayenne peppar, tryffelolja och nutritional yeast (Minns inte vad det heter på svenska, det är sånt där som veganer använder i stället för ost. Jag älskar att strö det på avocadon.)

Jag älskar Kalifornien. Till och med i lilla minuskula San Luis Obispo fick jag hemgjord gluten, dairy and soy free ice cream cookie i en supergullig liten ice cream shop.

Vi pausade för varsin öl.

Plötsligt var vi uppe på såna höjder att mina öron gick i lås. Temperaturen sjönk hastigt. 

What's up with this freaking cold, Nevada?!