L.A. Moments

Jag har varit på teater idag. På The Cocoanut Grove theatre. Stavat med a. Så gulligt! Det är en gammal, helt ljuvlig teater i art deco-stil där Oskarsgalan har hållits nångång på 30-talet. Gamla teatrar är så fantastiska och man kan bara föreställa sig en teaterråtta som Emma husera i alla skrymslen och vrån!

Nuförtiden är teatern en del av Los Angeles High School of the Arts som är ett av mycket få allmänna gymnasieskolor för scenkonst. Som dessutom befinner sig nära downtown L.A., inte den lugnaste av platser om vi säger så. En av Freds killar går där*, han vill bli scenograf och hade gjort scenografin för pjäsen vi såg; Almost, Maine. Det var verkligen imponerande att se vad ungdomarna hade åstadkommit! Jag var så klart nyfiken och ivrig att gå och stöda en av Freds killar, men trodde i ärlighetens namn inte att jag annars skulle få så mycket ut av pjäsen. Men jag gillade den jättemycket! Och kidsen var så bra och jag njöt också av att få se publikens spontana reaktioner. Det var helt otroligt hur de levde sig in i pjäsen så det var omöjligt att bli stressad fastän de uttalade sin beundran lite väl högljutt ibland... 

Regissören var hon som spelade Babys storasyster i Dirty Dancing! Haha! Hon såg ännu helt likadan ut men snyggare. Och framför oss satt James Cromwell (ni vet mannen från bl.a. L.A. Confidential, Babe och Six feet under?). Jag hörde honom berätta åt personen bredvid sig att han tycker det är så inspirerande att få se dehär ungdomarna från ganska häftiga förhållanden bli så ivriga över att få göra, se och leva teater. Efteråt berättade C (från Freds ungdomshem) att det tidigare också varit erfarna skådisar och titta och att de ofta stannar efteråt och peppar ungdomarna utan att de någonsin själva vill göra något stort nummer av det.

"We believe that education in the arts allows our youth to find their voice." Det är skolans motto och jag tror att det stämmer. Att bortglömda ungdomar kan hitta sin röst via sin konst. Sen hoppas jag bara att någon lyssnar också. Det är de värda nämligen. Med eller utan teater.


*Min man jobbar för en organisation som bl.a. tar hand om minderåriga invandrare. De ger dem ett hem, ser till att de går ut skolan och tar hand om den juridiska processen för att ge dem permanent uppehållstillstånd.

Prioriteringarna...

Idag har jag så mycket att göra så jag blev helt yr när jag tänkte på det och visste inte var jag skulle börja. Så jag började med att uppdatera FB. Och bloggen.

Stressen

Det är nästan så att jag ser fram emot onsdagens flygresa. För då får jag sova.

Kalasdags

Gudsonen fick ett extremt viktigt paket. (Tejprullen var slut hemma...)

Sommartid

Jag har haft en helt härlig kväll med underbara vänner! Hade gärna lyssnat på Bach också men det kändes faktiskt viktigare just nu att umgås med mina fina vänner. Får lite ångest ibland när jag inser att jag snart måste leva utan dem sådär till vardags. Så är nöjd att ha fått skratta med dem en hel kväll tills grannarna bankade i väggen. (Och satt lapp genom luckan. Ups.)


Och så var jag nöjd att det inte blev alltför sent i alla fall. Det var före jag kom ihåg bytet till sommartid. Fan i helvetet, klockan är ju egentligen redan 02.15. Aaaaaargh!!!


Sign. Jag sku behöva min skönhetssömn. Och intelligenssömn. 

Ångesten

När man inser att dendär lilla men ack så ömtåliga biten av ens själ man skickat till allmän beskådan (ok, sex pers, men i alla fall) snart ska dissekeras och diskuteras. Usch. Hur överlever man dethär?


Inte för att det är första gången men det känns lika gastkramande varje gång. 

Körsbärsträd

Det är väldigt mycket bilder på körsbärsträd på många bloggar och FB just nu. För att inte tala om Instagram. Inget fel i det. Blommande körsbärsträd hör väl till vårens sötaste karameller. Men jag vill också njuta av lite körsbärsgodis! Ligga under ett blommande körsbärsträd. Lyssna på okänd musik och låta våren välla över mig. Gärna med min man snusande bredvid. Ungefär såhär tänker jag mig. 

Fotot från Sloan Photographers. Detta är taget ur en av deras finaste serier. Enligt mig. (De gör också annat än bröllopsfoton.)

http://sloanphotographers.info/

Den som först hittar ett blommande körsbärsträd i Helsingfors, snälla hojta till yours truly!

Jag är en periodare

När det gäller städning. Det kan gå veckor och månader då mitt hem hålls i tiptop skick* av sig självt känns det som. Saker återställs på sina egna platser direkt. Kläder infinner sig vikta i skåpen. Stolarna är tomma från plagg, räkningar och gamla tidningar. Diskbänken är skinande ren. 
Sen börjar kontrollen svikta. Det sker tillräckligt långsamt för att jag inte ska hinna märka det i tid. En grötkastrull i diskhon. Två uteblivna tvättkvällar och tvättkorgen svämmar över. En morgon då jag inte hinner torka av väggarna till duschskåpet. 
Och så är jag där igen. Mitt i kaoset. Högen för papp som skall föras till sorteringen höjer sig plötsligt ända upp till fönsterbrädet. Byrålådorna är tomma för alla mina kläder ligger i högar över stolskarmar och soffan. Det finns inte en enda ren kaffekopp för diskmaskinen är full och jag har igen glömt att köpa diskmedel. Dammråttorna under sängen har organiserat sig till ett byaråd.


Och varje gång blir jag lika överrumplad. Hur det gick dethär till riktigt?


Idag måste jag städa. 


*Nå, tiptop är kanske att ta i. Men sådär för min standard.

Och vad är dethär för jävla fusk?!

Om jag en gång vakat till kl. 23.3o så förväntar jag mig faktiskt att få se Niles i tv-rutan denhär tiden och inte nån fucking Josh Hartnett! 


Å andra sidan kan jag nu gå och lägga mig en halv timme tidigare. Gonatt!

Drama queen

Ikväll har jag varit jag med på genomläsningen av en pjäs. Författarna behövde ta tid för att kolla längden på den. Och för att se vad som funkar, vad ej och få feedback. Vi var både skådisar och amatörer och fan vad det var roligt!!! Det var det roligaste jag gjort på länge faktiskt. Jag kan inte förklara hur vansinnigt lycklig jag blir av att få vara tillsammans med kreativa mänskor! Hänga på och leka lite wannabe-skådis. Åh!
(Dessutom trodde författarna efteråt att jag var proffsskådis. Jag blev så glad så jag ville ba pussa på dem!)


MEN, vägglöss utgjorde en central del av handlingen. Så gissa hur mycket det nu kliar i hårbottnet på mig?!

Torsdag

Ingen Nyt-liite i morse. Buuu. Vad hände? Sen kom jag på att det ju bara är torsdag idag ännu... Besvikelsen.

Hoppas er dag varit poetisk!

Idag är det världspoesidagen. Undra på att jag haft sådan inspiration ikväll! Det måste man fira. Jag firar med ett litet glas vitt, en bit (lammjölks)halloumi och Eva-Stina Byggmästar. 

Ni får hålla till godo med en annan Eva, underbara Eeva Kilpi:

"On niitä gerontofiilejäkin, sanoi mummo kun peiliin katsoi."

Det gäller att se glaset halvfullt!

Messi den Store

Jag har en FB-kompis som bara skriver om fotboll. Alltså helt på riktigt. Bara - om - fotboll. Och alla foton han någonsin publicerat är från en fotbollsmatch. Han friade till sin fru på en fotbollsmatch. När de gifte sig la de ut ett foto på sig själva från en fotbollsmatch iklädda fotiströjor. You get the picture. Så döm om min förvåning när han plötsligt postade ett citat av Alexander den Store! Tills jag läste vidare och insåg att han jämförde honom med Lionel Messi...


Ps. Det enda som gör hans fotbollsfrenesi lite gullig är att han själv är amerikan. De som oftast brukar låtsas som om "europeisk" fotboll inte existerade...


Ps2. Jag inser att mina FB-kompisar igen säkert är lika utleda på mina diverse feminist- och miljö-länkar...

Tummelisa, del två

Att skriva textmeddelanden är inte så lätt det heller... Och varför är min vänstra tumme totalt oduglig? 
Insåg att det blir omöjligt för mig att greppa en girya-kula ikväll så jag bokade om mig på  pilates i stället. 

Tummelisa

Igår flög jag ju huvudstupa på gatan och på kvällen insåg jag att jag stukat min tumme när jag tog emot mig själv i fallet. Jag började undra varför det gjorde så ont att dra ut tvätten och att snyta mig. Sen svullnade tummen plötsligt upp riktigt ordentligt. Great.


Det är inte klokt hur många enkla vardagssysslor som blir väldigt jobbiga att utföra med en stukad högertumme. Skruva upp korken på flaskan med DHA-oljan jag tar varje dag, borsta tänderna, knäppa bh:n. Nu undrar jag hur jag ska klara av Girya-timmen idag...

Mark

Nu blev det sent igen men råkade se att Mark Levengood var med i Go'kväll och honom ville jag inte missa! Han är så varm och klok och mjuk men samtidigt lämpligt bitsk när situationen kräver det.
På tal om att finna mening i sitt liv så sa Mark att han tycker det är så synd att mänskor upplever sina liv som ett ekorrhjul. "Nu är det måndag igen", liksom. Som om varje måndag bara vore en exakt upprepning av den förra! Som om en vecka bara automatiskt avlöste den andra utan att något eller vi själva någonsin förändrades. Och han har ju helt rätt i det. Vi är inte slavar av våra liv. 
Jag ska också jobba lite hårdare på att utmana mig själv och mina perspektiv. 

Tio orsaker

Till varför feminism är viktigt för pojkar och män. 


Det får ni läsa under dagens länk som kommer här. Klicka och läs, varsågoda! 


Detta var t.ex. en bra point på tal om jämlikhet:


"...there is a big difference between fixing a garage door and being responsible, for example, for a child's diet."


(Observera att detta alltså framhålls som ett argument för varför feminism är bra för männen. De har en chans att bli mera engagerade föräldrar helt enkelt.)


För att inte tala om dethär:


"...feminist men and women have more and better sex." (Jep, det finns vetenskapliga belägg för det.)


Om inte ens det övertygar antifeminister så ger jag upp. Tack och adjö.

Jag har flugit över Bulevarden

Det är ju typiskt att man har trippat nätt och försiktigt hela vintern för att inte halka och slå sig halvt fördärvad bara för att så fort gatorna igen är torra ramla handlöst och flyga som en vante över gatan. En sten fastnade i min klack så jag kom i obalans och så fastnade den andra klacken mellan kullerstenarna. Stiligt.
Det är märkligt hur mycket man hinner tänka innan näsan slår i marken. Jaha, tänkte jag. Där rök mitt näpna ansikte. Men som tur blev det inga desto värre skrapsår än vad som kan täckas med lite smink. Knäna lär nog ska vara både gula och blå. Och handflatorna har jag skrapat upp trots vantarna.


Men varför känns det så genant att falla? Man känner sig som en mindre lyckad mänskovariant när man ligger där och sprattlar medan alla förträffligare individer spatserar lugnt och värdigt förbi en. 

Att skippa frukosten

Är det dummaste man kan göra. Så varför gör jag det?! Hade hunnit komma in i en bättre rytm här emellan men nu tappade jag bort den igen. Så nu sitter jag på kontoret, försöker låta bli att käka alltför mycket nötter och bara väntar på att mamma ska komma in till stan så vi kan gå och ÄTA!!! 


Det är lite lustigt. Det kan gå flera veckor utan att vi ses med modran. Men så fort jag ska resa utomlands så måste vi hinna ses innan. Även om jag bara kommer att vara borta en vecka. Och hon själv är i Lappland under den tiden.

Jag är kär

I Göran Tunström. Det var ju väldigt otippat. Jag vet inte riktigt hur det gick till men Det sanna livet av Göran Tunström inspirerade mig så till den milda grad att jag gick och startade en egen bokblogg. Tanken är att det nog blir mera läsdagbok än djupgående analyser och recensioner. Men man får gärna titta in ändå!


http://softysval.blogspot.com/


Nu måste jag läsa Tunströms andra böcker också. Senast jag upplevde en lika häftig författarförälskelse var när jag läste Knausgård. Andra under de senaste åren har bl.a. varit Haruki Murakami, Jonathan Safran Foer, Sofi Oksanen, Eeva Kilpi (upptäckte henne på riktigt först för ett par år sen!), Sara Stridsberg, Siri Hustvedt och Liv Strömqvist. Älskar dendär känslan; Varför har jag inte läst hen tidigare?! (För att följas av tomheten när man plöjt igenom hela deras produktion...)

Glad Minna Canths dag!

Minna Canthdagen till ära så tycker jag att ni alla ska gå in här nedan på Arenan och lyssna till denna tio minuter långa intervju med Sara Sundell om genuspedagogik.


Ok. Jag befaller er att göra det.


En mycket viktig synpunkt som Sara tog upp var att mobbning ofta handlar om könsroller. Redan det i sig är väl skäl nog att upphäva de inrotade traditionella könsrollerna?


http://arenan.yle.fi/audio/1332141075190



Och i samma veva så kan ni gå och klicka in er här också. Om ni inte orkar läsa så behöver ni bara titta på bilden.


http://ladydahmer.alltforforaldrar.se/2012/march/olika-har-men-samma-talibaner.html

Bloody Mary

På lördagen diskuterade vi recept på Bloody Marys och jag känner att det hade varit en lämplig frukostdryck denhär måndagsmorgonen. Men jag var traditionell och tråkig och tog en smoothie + kaffe i stället. Kanske imorgon om snön fortsätter?

Not exactly what I had in mind...

Varje år när det första jublet över vårens antågande lagt sig så börjar jag ångra allt mitt perklande över vintervädret. Igår började jag igen känna att jag inte njutit tillräcklig av vintern och det grämde mig. Att jag inte andades in tillräckligt med krispiga minusgrader, att jag inte myste tillräckligt åt snöknastret under fötterna, att jag inte avverkade tillräckligt många kilometer i skidspåret, att jag inte gjorde tillräckligt många snöänglar, att jag inte skrann en enda gång. 


Idag snöar det. Alla mina ångerfyllda tankar är som bortblåsta och jag är tillbaka till perklandet. 

När allt känns bra

Jag har haft en fantastisk helg med bloggarträff, Antikmässa, häng med mor och far, en kompis spektakulära artefaktutställning med party och idag underbar kvalitets- och kvantitetstid med mig själv. Men min utsatta tid för läggdags har redan överskridits så jag får återkomma imorgon. För jag vill njuta pikupikulite till ännu av min sköna söndag. Idag har jag nämligen Göran Tunström med mig i sängen. Sexigt. 

Söndagens franskalektion

Fredagsbikten

En av de elakaste sakerna jag någonsin gjort (åtminstone medvetet) tror jag var när jag som 6-åring gömde en kompis ET-mjukisdjur i skogen för att jag tyckte han var så söt när han grät. 


Jag vet inte alls varför jag plötligt kom att tänka på det men jag har fortfarande dåligt samvete. Som tur träffade jag honom på ett bröllop för några år sedan och kunde be om ursäkt. Han mindes händelsen men blev ganska förvånad över att höra orsaken. Jag tror att han ändå förlät mig för jag var djupt ångerfull. 


En annan sak som fortfarande tynger mitt samvete var när jag en fredag då det bara var mamma och jag hemma envisades om att få titta på Dallas hos min kompis i stället för hemma. Jag tjatade och tjatade tills hon gav upp. När jag kom hem insåg jag att hon planerat en mysig tumiskväll för oss med godis, chips och läsk. (Det vankades inte ofta i mitt hem.) Det godiset smakade inte alls sen för mig. Min mamma har troligen kommit över detta men jag får fortfarande lite ont i hjärtat när jag tänker på det. 


Antagligen har jag gjort hundra gånger värre saker men dehär händelserna har jag av någon anledning lite svårt att försonas med.

Prinsessdrömmar

Det som började som en kommentar till Sagolandets inlägg och fråga om man upplevt en prinsessfas som barn urartade till någon sorts minipsykosjälvanalys över min barndom. Därav måste det bli ett helt eget inlägg.


Jag genomgick aldrig en prinsessfas under barndomen. Men däremot lekte jag ofta på holmen att jag var drottning över "blommornas rike" och jag slogs alltid mot någon sorts Katla-liknande varelse för att skydda mina "undersåtar". Så kanske någon sorts drottningfas då?


Med Barbiena lekte vi alltid detektiver. Min syster planerade mysterium som jag måste lösa. (Och när vi blev lite äldre så hade våra Barbien faktiskt väldigt mycket könlöst sex också... Good for them!)
Men mina favoritleksaker var helt klart smurfarna. Jag byggde hela byar åt dem på stranden. Ibland blev det katastrof med efterföljande sorg då flera av smurfarna förliste till havs. 


På alla foton har jag antingen på mig ett par bruna sammetsshorts (snyggt!) och bar överkropp eller så var jag helt naken. Vi har foton från mina kalas där alla andra barn står omkring mig uppklädda i festkläder medan lilla Softy står på en stol och blåser ut ljusen på tårtan spritt språngande naken. Jag har också tydliga minnen av att gå på kalas och det första jag gjorde var att riva av mig den förhatliga klänningen och de obekväma lackskorna och sprang sen omkring i mina undisar resten av kalaset... Stackars mina föräldrar som fick tampas med sin lilla nudist!
Jag minns också på dagis att jag fick skällor då de frågade hur man på ett dop vet om det är en liten flicka eller en pojke som ska döpas. När de förklarade att man tittar på bandet om det är ljusblått eller ljusrött fnös jag och sa att det var det dummaste jag nånsin hört, kan man inte bara titta under dopklänningen? Jag minns fortfarande tydligt hur orättvist det kändes att jag fick bannor som ju bara hade sagt den för mig solklara sanningen. (Och här ser man även ett exempel på hur flick- och pojkfärgerna indoktrinerats i ens unga medvetande...)
Så jag var definitiv ingen sagoprinsessa (trots att min far kallade mig för sin docka... Min feministsjäl ryser i dag men min arme far menade nog bara väl.) Samtidigt så beundrade jag alltid min storasyster som däremot hade en mycket flickig stil. Själv började jag klä mig "kvinnligt" först efter 18-årsåldern, vilket ju till stor del också berodde på modet. (Grunge, flanellskjortor och DocMartens...)


När vi en gång som små hade den enorma lyxen att få besöka en leksaksfabrik med systra min och vi fick välja VADSOMHELST därifrån att ta med hem, då valde min rysch- och pyschälskande syster ett set med innebandyklubbor och mål och jag valde två små plasttraktorer och en liten plastlastbil. De var pastellfärgade och jag älskade dem. (Men min syster klagar än idag hur dum jag var som valde något värt tio mark i stället för något stooort när vi en gång hade chansen. Haha!)


Men trots att jag aldrig själv hyste några som helst prinsessdrömmar så ogillar jag också nu att prinsesslekar på något sätt anses lite skämmigt. Kvinnor talar alltid stolt (mig själv medräknad) om att de varit pojkflickor och mammor skryter om sina döttrar som hellre leker med bilar än med Barbien. Men jag hör mera sällan mammor uttala sig oroat om hur deras söner inte visar några som helst vårdande tendenser eller intresse för sina dockor. Jag har hört flera mammor säga att de försökt "tvinga" sin dotter att titta på Cars. Jag har aldrig hört någon säga att den försökt "tvinga" sin son att titta på [sätt in valfri Disney prinsessfilm här]. Jag gillar inte att det fortfarande är s.k. pojklekar som är det som eftersträvas. Det gör ju igen det som traditionellt uppfattats som mer manligt till normen! Lite på samma vis är det ju den rosa färgen som är så fruktansvärt laddad. Inte har ljusblått på en tös någonsin väckt samma reaktioner som rosa (eller spets för den delen) på en grabb. Jag fattar inte varför.


Jag vill att flickor ska få klä ut sig till prinsessa om de vill! Det är inget fel på att vilja känna sig som en prinsessa ibland! (Så länge de på riktigt själva vill det och inte bara uppfyller något slags förväntat beteendemönster.) Jag vill inte att flickor eller pojkar som gillar att pyssla med make up och prinsesskronor på något sätt ska uppfattas som lite svagare eller som om de inte skulle kunna växa upp till att bli lika starka och självsäkra individer som de som föredragit Ninjago. Det jag själv eftersträvar är att en liten pojke ska få älska sina My little ponys utan att bli mobbad på dagis och en liten tjej ska få klä ut sig till Spiderman om hon vill. (Och samma princip modifierad ända fram till vuxen ålder and beyond.) Det ska fan inte spela någon roll! Och då är det ju vi vuxna som måste inpränta detta i barnen! Att man som flicka får göra exakt samma saker som en pojke och vice versa. Att man får vara intresserad av och tycka om precis vad man vill! Jag vill inte att vi ska ha någon automatisk "type-casting" för flickor och pojkar.
Som en klokare person än jag skrev på FB; klart att det finns skillnader men dessa skillnader är större på individnivå än könsnivå. (Alla kommentarer om de självklara biologiska skillnaderna undanbedes. Det är inte de som diskuteras här nu även om vissa personer älskar att alltid vända diskussionen dit.) 
En annan klok kompis sa i en diskussion på tal om hennes två barn, en flicka och en pojke, att mänskor med våld tolkar in en massa saker i deras beteende enligt förväntningarna. Ett visst beteende bejakas och förstärks på så sätt mer en än ett annat. Jag tror att det stämmer väldigt långt. Hon påstår att hennes flicka t.ex. lekt med fjärrkontroller exakt på samma sätt som hennes son men då har minsann ingen hastigt påpekat; "Åh, se där, en blivande ingenjör!"

Att det fortfarande finns mänskor som förvånat höjer på ögonbrynen när de hör att min systerson har en lekspis (?!!) eller som med hög röst säger till en fyra-årig flicka som sträcker sig efter ett kex från kalasbordet; "Flickor äter inte kex!",  ja det gör mig så fly förbannad och rabiat! För att inte tala om lill-killen som kom hem från dagis och förklarade sin kärlek till Pontus bara för att få höra sina upprörda föräldrar ryta tillbaka att pojkar minsann bara blir kära i flickor. (Alla exempel från Helsingfors stad i nutid.) Har vi inte kommit längre än så än?

Sen verkar det ju vara väldigt vanligt att vi som är födda på 70-talet upplever att vi som barn var mer "pojkflickor" än prinsessor. Jag kan inte låta bli att undra om det också har något med tiden att göra? För jag kan inte minnas att vi skulle ha dyrkat prinsessidealet lika mycket som dagens barn tycks göra. Åtminstone på basis vad många föräldrar verkar oroa sig för. Blev 80- och 90-talet månne en återgång till mera traditionella könsroller? Eller talar jag i nattmössan?
I kommentarerna till samma inlägg av Sagolandet var det många som sa att de lekt Ronja Rövardotter som barn. Det gjorde jag med! Så kanske är det det som behövs? Fler Ronja- och Pippi-aktiga förebilder för dagens barn och lite färre Disney-prinsessor som stackrarna bara fått vänta på att bli räddade av sina prinsar.


Ps. Det här tyckte jag annars var en välskriven artikel, för föräldrar till både pojkar och flickor.

Raising a powerful girl

Hamstern

Igår när jag var in till banken glömde jag min öronmuff på disken. En kille kom utspringande efter mig och ropade "Hej, du glömde din hamster!" 

Det tyckte jag var ganska lustigt.

Ps. Min öronmuff är kanske den bästa gåva jag någonsin gett mig själv. Hatar att frysa om öronen.

Radar

Lyssnar som bäst på Radar som är Radio Vegas nya program som satsar på granskande journalistik. Deras två första sändningar tog upp väldigt viktiga teman. Lyssna via Arenan!


Idag handlar det bl.a. om kaffe och jag är också med och diskuterar och ger min "expert opinion" som kaffeälskande konsument. Det var jätteroligt att vara med och reportagen var intressanta att lyssna till. Och Lotta Staffans från Föreningen för etisk handel berättade att det nog lönar sig att satsa på rättvisemärkt om man vill konsumera mer etiskt. 


När jag i förväg klagade åt bästis att vad jag riktigt gått med på, jag har ju ingenting att säga, tillrättavisade hon mig och sa att det är så jäkla typiskt. Under hela sin journalistkarriär sa hon att hon aldrig hört en man säga att han ingenting har att säga medan kvinnor uttalar sig så om sig själva titt som tätt. Till och med när de doktorerat om ämnet i fråga. Message received.  Tänker hålla det i minne hädanefter. Min personliga åsikt är väl lika mycket värd som vem som helst annans?

PowerKiss

I mitt jobb får jag tyvärr väldigt sällan se några konkreta resultat. Så när man plötsligt i gatubilden ser slutprodukten av ett projekt vars forskning man varit med och finansierat så känns det rätt så häftigt faktiskt. Dessutom storgillar jag att det är en ung kvinna som är Uppfinnar-Jocke bakom denna produkt. Det är så coolt att hon lyckats förverkliga sin idé! 

Gissa var jag är

Tips: Titta på servetten.

Flickor är vänner och pojkar är ninjor?

Legos nya Friends-satsning främst ämnad för tjejer har debatterats till lust och leda och jag orkar inte egentligen alls ge mig in i debatten mera. Men jag måste ge en kort liten kommentar efter att ha läst gårdagens artikel som Peppe länkade till. 
Alltså är det verkligen tänkt att i Legos värld är flickorna förpassade till att gå på café och skönhetssalong medan pappan grillar? Och pojkarna får slåss med ormliknande varelser och ninjor och tränas i kampsporter? På sin höjd får flickorna tydligen köra gräsklippare och fyrhjulingar. På riktigt? Är det bara jag som tycker synd om de stackars flickorna som kommer att förgås av tråkighet över sin låtsaslatte? Snoozefest.


http://hbl.fi/nyheter/2012-03-14/flickor-vill-leka-realistiska-lekar-och-inreda

10000-poängsfrågan

Gissa om jag inte ändå steg upp och hängde upp tvätt mitt i natten? Gissa om jag fick sömn sen nåt mer? Gissa om jag är lite trött idag? Anyone, anyone?

Usch

För att vakna klockan 00.40 till att ens undermedvetna plötsligt påminner en om att man aldrig hängde upp tvätten... Suck. Hur fort hinner kläder mögla?

Döm inte boken efter pärmen

Idag blev det bokbyte på lunchen. Ja, denhär boken med en pärm som påminner mig om en Harlekin-roman hade jag nog inte plockat ur hyllan i första taget. Och inte var jag så imponerad av Törnfåglarna heller när det begav sig. Jag fattade aldrig charmen med dendär katolska prästen. Tyckte bara att det blev lite äckligt och pinsamt. Men allt detta till trots tar jag mig nu an The ladies of Missalonghi. För jag har en enorm tillit till Hemsolen och hennes smak vad gäller böcker. Om hon säger att jag ska läsa något så då gör jag det.

Ett löfte

Idag ber jag er göra något för mig. Jag tänker avkräva er ett löfte.


Lova mig, du en av de cirka 150 personer som tittar in här var dag, att om någon någonsin kränker din personliga och/eller kroppsliga integritet att du då GENAST första gången tänker: JAG ÄR VÄRD MER ÄN SÅ HÄR! Lova att du inte tänker tro på ett ENDA tomt löfte. Lova att du vet att de aldrig håller. 


Lova att du inte accepterar ett enda "Hora!", ett enda hånskratt, ett enda för hårt grepp. Inte en enda skuffning. Inte ett enda "lekfullt" fyllebråk. Inte en enda förolämpning under bältet. 


Lova att aldrig tänka att "Jag kommer aldrig att hitta någon annan."


Lova att du aldrig, aldrig kommer att tro någon som påstår att du är galen,  att du är en lögnare, att du är för tjock, att du är för smal, att du är för ful, att du är för dum, att du talar för högt, att du talar för tyst, att du har för liten rumpa, att du har för stora bröst. Lova att du aldrig tror någon som påstår att ingen någonsin kan älska dig!


Lova att om du ens har en svag liten misstanke om hur någon egentligen har det hemma, lova att du inte tänker "detdär har jag inget med att göra". Lova att även om den andra inte är färdig att berätta att du ringer och håller kontakt även när den andra stöter bort dig så att sen när den är färdig att berätta vet att du finns där, att man kan lita på dig, att du lyssnar och att du tror på vad den har att säga. Att du är 100% lojal. Lova att du inte låter någon isolera sig.


Lova att ALDRIG acceptera att någon annan använder din sexualitet som ett vapen. 


Lova att aldrig tycka att det är lite gulligt med svartsjuka.


Lova att inte ödsla en enda minut av din dyrbara tid på en person som inte inser hur otroligt underbar du är just nu. 


Lova att uppfostra dina döttrar till starka självsäkra varelser som vägrar ta någon skit, vet sitt värde och förstår att det värdet inte sitter i hur man ser ut. 


Lova att du uppfostrar dina söner till starka självsäkra varelser som vill ha en lika stark och självsäker person vid sin sida så att de inte känner sig "tvungna" att utöva sin makt på någon  annan. 


Lova att du uppfostrar dina barn till snälla medmänskor med gott självförtroende som inte behöver klanka ner på någon annan för att själva må bättre.


Lova att aldrig glömma bort att våld i hemmet existerar, att det finns i alla samhällsklasser, i alla åldrar, i alla stadsdelar. Lova att du förstår att det kan hända närmare dig än du tror.


Lova att aldrig mera säga: "Men varför går hon inte?" Lova att aldrig lägga ansvaret på den som blir misshandlad.


Lova att du går till polisen om det behövs. Lova att du går redan första gången.


Lova att älska och respektera varje millimeter av din kropp.


Lova att aldrig försöka förbättra eller förändra en annan mänska. Det är inte ditt jobb.


Lova att föregå med gott exempel hur man respekterar sin partner. Lova att visa att man får bli arg och sätta gränser men att man även då högaktar den andra som person.


Lova att du säger NEJ när det behövs. Lova att du talar högt och ljudligt om det så att alla hör om du som person blivit kränkt på ett sätt som ingen ska behöva tolerera. Vi behöver inte skämmas för att någon annan beter sig på ett sätt som inte är friskt.


Lova att du vet att gränsen går redan långt före det första slaget. 


Lova att aldrig tolerera våld i någon form!


Även om allt jag skrivit ovan känns självklart, lova att du förstår att det tyvärr inte är det.


Om du känner igen dig och vet vad jag talar om, lova mig då - och det här är kanske det allra viktigaste - lova mig, du måste lova att du ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG NÅGONSIN skyller på dig själv och tror att det var ditt eget fel! Det är inte ditt fel. Det är INTE ditt fel. Det var aldrig ditt fel.


Lova ändå att förlåta den andra så att du själv kan gå vidare. Lova att inte ge bort mera av din egen energi på meningslöst hat.


Lova att du förstår att du är unik, viktig, värdefull och älskvärd. Bara för att du är.


Lova att du varje dag jobbar på att älska dig själv lite mera. Lova just nu att du slutar "förbättra" dig själv för du är ju redan så helvetes jävla fantastisk!


Kan du lova mig det?

Dagens propaganda

En ny hurri i stan!

Lysande!


http://yle.fi/extrem/artikel/musiknoje/43266-Hurriksifi-ordnade-overraskning-pa-metron

Freudian slip?

Varje gång jag ska berätta åt min make att jag tränat med kettle bells så råddar jag och säger av misstag kegel balls. 
Han kommer att ha grymma förväntningar när vi ses om dryga två veckor.

Förtidssenil?

När vi var på kaffe idag med gudsonen så diskuterade hans mor och jag böcker och filmer. Bästis började säga något om att Niceville och the Help är samma bok. Och jag sa nej, de handlar ju nog om väldigt lika saker men det är två skilda böcker. 
Det började ändå ringa några klockor i bakhuvudet och när jag kom hem måste jag kolla the Help i bokhyllan. Det visade ju sig att bästis hade helt rätt. Nu undrar jag hur i all fridens dagar det är möjligt att jag har läst the Help på engelska och Niceville på svenska utan att ha insett att det är samma bok?! Visserligen var där två år imellan men ändå?! Eller började jag bara läsa på Niceville och insåg att det var samma bok och lade den sen ifrån mig? Jag kan inte för mitt liv komma ihåg. Det enda jag minns tydligt är Niceville på mitt nattygsbord. Och handligen i the Help minns jag naturligtvis. Men inte i den andra boken när jag tänker efter. Så var det faktiskt så att jag sen aldrig läste den? Eller har jag på riktigt läst samma bok två gånger på två skilda språk utan att märka någonting? Hur kan jag inte komma ihåg varken eller? Hjälp!


Och förra veckan hyrde jag en film och efteråt kunde jag inte minnas om jag redan sett samma film förut, något väldigt liknande eller hade jag bara sett trailern men allt som hände i filmen visades i trailern? Ingen aning. Allting verkade hemskt bekant, men samtidigt hade jag inget minne av att jag redan skulle ha sett den. (Eller producerar Hollywood bara samma film om och om igen?)


Vad händer med mig? Hjärncellerna krymper? Jag blir orolig för mig själv... Jag har inte världens bästa minne, men filmer och böcker brukar jag minnsann aldrig glömma!

Söndagsfilmen

Win Win. Med bl.a. Paul Giamatti. Rekommenderar!

Kanalbyte

Om någon annan är över "Mello" (ruskigt dåliga bidrag alltså!) så rekommenderar jag att byta kanal till Teema och titta på High Society i stället. Louis Armstrong, Grace Kelly, Bing Crosby och Frank Sinatra. Alla i samma film. Det måste man ju bara älska! Den var en av mina favoritfilmer som liten. Jag och systra min älskade gamla filmer (ja, de var gamla redan då) när vi var små. Vi låg under en gemensam filt och tittade på Anchors Away (världens bästa film!), High Society, Singing in the Rain, To catch a thief, How to marry a millionaire och Some like it hot. Om och om igen. 

Lånad text

Under min tretton timmars arbetsdag med sekundtidtabell så hann jag inte ens reagera för Kvinnodagen. Men helt obemärkt kan jag inte låta den gå förbi. Så före jag tuppar av hänvisar jag er i stället snabbt vidare till den eminenta Hemsolen. Hon har skrivit inlägget jag gärna själv skulle ha skrivit idag. Tack, Jenny!


http://hemsolen.blogspot.com/2012/03/sesa-lilla-van.html

Osynliga barn

Eva påminde mig om den otroliga artikeln i Kuukausiliite. Läs den! Och när du har gjort det så begär jag 30 minuter av din tid för att se nedanstående film om andra osynliga barn. Se filmen och låt dig inspireras till att skapa förändring. (Vilken förändring du än efterlyser så torde videon inspirera dig i alla fall!) En mänska ensam kanske inte kan göra så mycket för att förändra världen. Men det räcker med att en mänska engagerar sig, tror och vill för att tillräckligt många andra mänskor också börjar tro. Och då börjar det hända saker! Cyniker är det värsta jag vet. Låt oss motbevisa dem!


Jo, det finns tusen orättvisor och saker som är åt helvete i världen och borde rättas till. Men varför inte börja t.ex. här? Jag tycker det är så fantastiskt att det finns mänskor som orkar bry sig och kämpa!

Sweet caffeine of mine

När man inte druckit kaffe på tio dar var det kanske lite väl att smälla i sig tre espresson på raken. Man brukar kunna friskförklara sig själv när kroppen igen vill ha kaffe. Jag är inte frisk ännu.


Dunkadunkadunka.

Dagens bästa

Att jag idag tänker städa undan sollampan när jag kommer hem. Ack du morgonljus! Äntligen är du här och dämpar min ångest och räddar min tillvaro igen! Ännu bättre är att jag nästa vinter antagligen inte ens behöver sollampan för då befinner jag mig hoppeligen i sunny Californ-I-A! 

Skilda världar

Att byta kanal direkt från Downton Abbeys säsongsavslutning till mitt i Kim Herolds story om sin brustna ollon-sträng i Lilla Onsdag blev något av en nakenchock för min sinnesstämning. Jag tänker ändå gå och sova med Matthews frieri till Mary i bakhuvudet i stället för den andra bilden som erbjöds mig på tv ikväll. 


(Ta't lugnt! Jag snackar mental images nu mänskor, ni behöver inte hysteriskt söka fram bildbevis på något snaskigt eller smaskigt på Arenan.)

Death of the superflu!

Ja, eller döende är den i alla fall. Tack och lov för det! Gjorde en dundertabbe och gick på jobb på fredagen. Sen somnade jag kl. 18 samma dag när jag kom hem och vaknade först igår kl. 14. Typ. Happy weekend to me! Men idag fick jag höra ännu en horrorstory om hur livsfarliga följdsjukdomar kan bli så det var nog bra att jag tog det lilla lugna hela helgen. Trots att jag missade trevligt umgänge och både brunch och middag och annat roligt. Bu för det. Lite svag och staki känner jag mig fortfarande så är även idag snälla flickan och kom hem efter jobbet i stället för att träffa vänner trots att jag börjar bli ganska mökkihöperö. Detta botades som tur lite med ypperlig lunch idag med Hemsolen. På samma café bongade vi också Fröken Smilla. Jenny gick så klart fram och hälsade och uttryckte sin beundran för hennes blogg medan jag kände mig sunkig och gömde mig i min halsduk. Nästa gång vågar jag också hälsa.