Jisses, vad dethär blev svårt när jag insåg att jag måste hinna rösta idag också! Jag hade redan bestämt mig för att rösta grönt. Eller tillåtit mig själv att rösta grönt faktiskt. Man känner ju sig lite som en landsförrädare att inte rösta på SFP. Men jag resonerar som så, att för mig på ett universellt plan så är ändå gröna värderingar viktigare än mitt språk. Faktiskt.
Jag hade två starka kandidater som jag aktivt följt med. Pekka Haavisto var nästan nr ett för mig. Jag tycker att han är alldeles hääärlig om man nu får uttrycka sig så vagt och inofficiellt när det gäller så här allvarliga saker. Och jag vet att han är för skolsvenskan. Men sen började jag ändå fundera att jag ju gärna röstar på en kvinna (fast för mig får det inte vara ett självändamål i sig) och en svenskspråkig. Så då blev det Anna Moring. Jag var helt nöjd med mitt val. Men sen nu ändå i sista stund när jag hastade i väg till posten i duggregnet började jag fundera... I dethär språkklimatet som råder är det trots allt viktigt för mig att rösta svenskt. Och jag tycker att SFP på det stora hela har rätt så gröna och liberala värderingar, både när det gäller vår integrationspolitik, jämnställdhet i arbetslivet och homosexuellas rättigheter; frågor jag anser vara viktiga. Pälsfarmarfrågan var dock en stor tröskel för mig... Men efter en snabb konferering med kompisen som satt framför datorn så gick min röst till Astrid till slut. Jag tycker hon gör ett värdefullt och jätteotacksamt jobb så jag stöder henne mer än gärna.
Lite konstigt kändes det att helt plötsligt tänka om och sådär spontant rösta helt annorlunda än jag tänkt. Men jag känner mig nöjd med mitt beslut. Jag som alltid kallat mig själv för en "dålig finlandssvensk" trots att jag älskar mitt språk, för jag tycker t.ex. inte att skolbarn i Karelen nödvändigtvis måste lära sig finska. Och jag blir stressad på mänskor som på Svenska teatern fräser åt finskspråkiga i pausen att "Här talar vi svenska!" Herregud, man ska väl vara glad att det överhuvudtaget går finskspråkiga på svenska pjäser! Om jag varit finskspråkig hade jag nog högst antagligen också varit ytterst stressad på fisförnäma finlandssvenskar.
Nåjo, överraskade mig själv att språkfrågan ändå vann över mina gröna värderingar och tankar om jämnställdhet. Men man måste lyssna på sitt hjärta. Trots att mitt hjärta blöder för minkarna... Men försöker trösta mig med att SFP i stället jobbar hårt för Östersjöns välmående.
Pust, det är inte lätt att välja här i livet. Märks det månne att jag är en person med beslutsångest?
Jag hade två starka kandidater som jag aktivt följt med. Pekka Haavisto var nästan nr ett för mig. Jag tycker att han är alldeles hääärlig om man nu får uttrycka sig så vagt och inofficiellt när det gäller så här allvarliga saker. Och jag vet att han är för skolsvenskan. Men sen började jag ändå fundera att jag ju gärna röstar på en kvinna (fast för mig får det inte vara ett självändamål i sig) och en svenskspråkig. Så då blev det Anna Moring. Jag var helt nöjd med mitt val. Men sen nu ändå i sista stund när jag hastade i väg till posten i duggregnet började jag fundera... I dethär språkklimatet som råder är det trots allt viktigt för mig att rösta svenskt. Och jag tycker att SFP på det stora hela har rätt så gröna och liberala värderingar, både när det gäller vår integrationspolitik, jämnställdhet i arbetslivet och homosexuellas rättigheter; frågor jag anser vara viktiga. Pälsfarmarfrågan var dock en stor tröskel för mig... Men efter en snabb konferering med kompisen som satt framför datorn så gick min röst till Astrid till slut. Jag tycker hon gör ett värdefullt och jätteotacksamt jobb så jag stöder henne mer än gärna.
Lite konstigt kändes det att helt plötsligt tänka om och sådär spontant rösta helt annorlunda än jag tänkt. Men jag känner mig nöjd med mitt beslut. Jag som alltid kallat mig själv för en "dålig finlandssvensk" trots att jag älskar mitt språk, för jag tycker t.ex. inte att skolbarn i Karelen nödvändigtvis måste lära sig finska. Och jag blir stressad på mänskor som på Svenska teatern fräser åt finskspråkiga i pausen att "Här talar vi svenska!" Herregud, man ska väl vara glad att det överhuvudtaget går finskspråkiga på svenska pjäser! Om jag varit finskspråkig hade jag nog högst antagligen också varit ytterst stressad på fisförnäma finlandssvenskar.
Nåjo, överraskade mig själv att språkfrågan ändå vann över mina gröna värderingar och tankar om jämnställdhet. Men man måste lyssna på sitt hjärta. Trots att mitt hjärta blöder för minkarna... Men försöker trösta mig med att SFP i stället jobbar hårt för Östersjöns välmående.
Pust, det är inte lätt att välja här i livet. Märks det månne att jag är en person med beslutsångest?
Bra att du ändrade dig! Jag tänker också cykla lite utanför mina vanliga partigränser på grund av språkklimatet!
SvaraRadera