Vår älskade Monkey somnade in i förrgår med huvudet i mitt knä. Veterinären och hennes assistent kom hem till oss vilket var skönt så han fick somna in på egen bädd. Det slet i själ och hjärta att säga farväl men det var ändå vackert på något sätt för allting hände så stillsamt. Jag är jätteglad att jag kom för det var en viktig händelse som vi nu fick dela tillsammans med Boyfriend.
När jag kom till L.A. på torsdagkväll blev jag chockad av att se hur mycket Monkey hade föråldrats på bara tre månader. Hans blick var ren glasartad och han orkade inte stiga upp mer. Men när Monkey såg mig komma in i rummet blev han jätteglad och när jag satt mig ner lutade han sig mot mig med en djup suck av välbehag och låg med huvudet i mitt knä resten av kvällen. Jag var bara i Monkeys liv de två sista åren men vi var mycket tighta de tre månaderna jag spenderade i L.A. i vintras för vi spenderade ju 24 h tillsammans varje dag.
De två sista dagarna bara sov han men timmen innan det var dags kvicknade han plötsligt till och var klarvaken och aktiv och bara slickade och slickade mig i ansiktet. Bara mig, inte Boyfriend. Det var nästan som om Monkey ville säga, "ok, jag har tagit hand om honom de senaste 10 åren, nu är det din tur!".
Varför är vi alltid giriga och vill ha mer tid? Nästan 11 friska år är väl allt man har rätt att önska sig av en hund men ändå är man inte nöjd! Lägenheten känns så tyst och tom och jag tycker mig höra hans tassar mot parketten hela tiden. Första kvällspromenaden utan Monkey var så sorglig. Men jag föreställer mig att han nu springer omkring på eviga sommarängar tillsammans med mina boxrar Olga och Wilma och vår katt Fanny!
Jag känner tacksamhet över att ha fått ta del av så mycket kärlek och ömhet till mina djur, det är en enorm lycka som alla inte har!
När jag kom till L.A. på torsdagkväll blev jag chockad av att se hur mycket Monkey hade föråldrats på bara tre månader. Hans blick var ren glasartad och han orkade inte stiga upp mer. Men när Monkey såg mig komma in i rummet blev han jätteglad och när jag satt mig ner lutade han sig mot mig med en djup suck av välbehag och låg med huvudet i mitt knä resten av kvällen. Jag var bara i Monkeys liv de två sista åren men vi var mycket tighta de tre månaderna jag spenderade i L.A. i vintras för vi spenderade ju 24 h tillsammans varje dag.
De två sista dagarna bara sov han men timmen innan det var dags kvicknade han plötsligt till och var klarvaken och aktiv och bara slickade och slickade mig i ansiktet. Bara mig, inte Boyfriend. Det var nästan som om Monkey ville säga, "ok, jag har tagit hand om honom de senaste 10 åren, nu är det din tur!".
Varför är vi alltid giriga och vill ha mer tid? Nästan 11 friska år är väl allt man har rätt att önska sig av en hund men ändå är man inte nöjd! Lägenheten känns så tyst och tom och jag tycker mig höra hans tassar mot parketten hela tiden. Första kvällspromenaden utan Monkey var så sorglig. Men jag föreställer mig att han nu springer omkring på eviga sommarängar tillsammans med mina boxrar Olga och Wilma och vår katt Fanny!
Jag känner tacksamhet över att ha fått ta del av så mycket kärlek och ömhet till mina djur, det är en enorm lycka som alla inte har!
Massor kramar! K.
SvaraRadera