måndag 2 maj 2011

Brevet

Peppe bad mig snällt att publicera mailet jag skrev om i ett tidigare inlägg. Och The Queen Bee vågar man inte säga nej till! Så här kommer det. 


Hei Vappu, en istu itse radion ääressä tällä hetkellä, olen vielä toimistolla. Mutta siskoni soitti autosta ja kertoi, että hän oli kuunnellut ohjelmaasi radiosta ja kertoi päivän teemasta. Siskoni nimittäin tiesi, että itkin viimeksi aikaisemmin tänään ja aika samanlaisesta syystä kuin sinä. Olen itse asiassa ajatellut kirjoittaa sinulle monesti, mutta nyt kun siskoni kertoi mulle mitä olit kertonut tänään, niin tuli sellainen feelis, että nyt kirjoitan. Olen 31-vuotias nainen Helsingistä ja erosin noin vuosi sitten. Virallisesti ero astui voimaan toukokuussa. Tapasin ex-mieheni 18-vuotiaana. 12 yhteisen vuoden ja koko aikuisiän jälkeen on aika vaikeaa totutella olemaan yksin, vaikka olenkin aidosti onnellisempi nyt. Se on vaikeaa selittää, miten voi olla samanaikaisesti onnellinen ja tietoinen siitä, että on tehnyt oikean ratkaisun, mutta samalla surullinen siitä, että elämä ei sittenkään mennyt niin, kuin oli suunnittelut. Kuulostaa ehkä kummalliselta, mutta olen monesti saanut voimaa sinulta Vappu. Sä oot aivan mahtava nainen ja sulla on oikea asenne ja mä oon ajatellut, että jos Vappukin jaksaa olla iloinen, niin kyllähän myös minä sitten pystyn! Samalla olet kuitenkin myös kertonut mielestäni aika avoimesti silloin, kun on ollut vähän haikeampi fiilis, niinkuin tänään. (vaikka en siis itse kuunnellut tänään). Ja moneen asiaan olen samaistunut ja se myös helpottaa kun tietää, että joku toinen, vaikkakin ihan ventovieras ihminen!, ajattelee ja tuntee asioita samalla tavalla. Mä olin oikeasti maailman onnellisin morsain enkä olisi ikimaailmassa pystynyt edes kuvittelemaan, ettemekö oltais aina yhdessä. No, tähän itkemiseen. Muutin nyt maanantaina vihdoinkin pois vanhasta yhteisestä kodistamme omaan uuteen asuntoon. Ja tunteet menevät todella ristiin. Toisaalta tuntuu hyvältä aloittaa nyt oikeast oman elämänsä uudestaan ns puhtaalta pöydältä. TOisaalta kaikki vanhat tunteet pulahtaa väkisin pinnalle kun käy läpi kaikki vanhat valokuvat, kirjeet, hääalbumit ja hääkortit, etc. etc. Olen ne kaikki katsonut läpi ja itkenyt niin paljon että sydäntä raastaa mutta se on ollut todella puhdistavaa. Yritän pitää mielessäni hyvät muistot. Pitää kuitenkin muistaa, että toinen on ollut todella rakas ja tärkeä henkilö elämässäni, ja haluaisin pitää siitä tunteesta kiinni, eikä ajatella häntä pelkkänä k...päänä koska sehän ei kuitenkaan ole se totuus. Olen ollut todella innoissani uudesta kodistani ja oppia tuntemaan uutta kaupunginosaa ja uudesta elämästäni, josta nautin erittäin paljon. Mutta tänä aamuna ystävä soitti ja kertoi, että hän on mennyt kihloihin. Ja olin aidosti todella onnellinen heidän puolestaan, koska molemmat ovat ihania ihmisiä ja he sopivat niin hyvin yhteen. Mutta kun olin sulkenut puhelimen purskahdin itkuun ja itkin varmaan tunnin. Jotenkin muistui mieleen se, miten onnellinen olin itse ollut ja miten kaikki meni sitten niin mönkään ja se sai minut niin surulliseksi. Ja sit mulle tuli niin toivoton olo, hemmetti, aina kun tuntuu, että nyt on saanut taas oikeesti elämästä kiinni ja päässyt eteenpäin niin sit joku minimaalinen juttu tuo taas kaikki vanhat tunteet pintaan. Toisaalta se tapahtuu nyt ainakin harvemmin, ja olen siinä välissä kuitenkin (ainakin ajoittain) onnellisempi kuin mitä olin viimeisen kahden vuoden aikana kertaakaan. Mun mielestä me ollaan rohkeita Vappu koska olen varma siitä, että moni jatkaa onnettomissa suhteissa ihan vääristä syistä. Ja jos vähän itkettääkin välillä, niin se vain osoitta, että me ei olla mitään kylmiä narttuja! ;) Kiitti sulle vielä! Sä oot ihana! Tsemppiä :)


Haleja! Sofi

Hei!
Luin juuri meilisi radiossa ja täytyy sanoa, että itku tuli taas! Puhuit kyllä myös niin minun suulla, että oksat pois! Nämä itkut kuuluu tähän hommaan vaikka kummatkin tiedetään, että ollaan tehty oikeat ratkaisut eikä varmasti enää palattaisi entiseen. Välilllä vaan muistot koskettaa, mutta muistoillahan kukaan ei elä! Tsemppiä ja iso voimahali ja usko pois, meitä tulee vielä vastaan jotkut ihanat ja kaikilla näillä tapahtumilla elämissämme on jokin tarkoitus! :) Ja olet niin oikeassa, me ollaan niin pirun rohkeita, et heikompia hirvittää! ;)
Iloa,
V

8 kommentarer:

  1. Nu fick du mej också att gråta. På ett bra sätt, tror jag.

    Stor kram och en super början på maj!

    SvaraRadera
  2. Du skriver sa jattefint och arligt!!!!!!! Storsta kramen!

    SvaraRadera
  3. You go, girls! Är stolt över dig. Den modiga, ärliga vägen är inte den lätta, men ändå den enda möjliga. För annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

    Vi är skyldiga oss själva att försöka leva så gott vi kan. Hellre pissigt nu och bra sedan, än, ja, lite pissigt hela tiden. För att något skaver och inte är rätt.

    Kram, tuffing!

    SvaraRadera
  4. Tusen tack, kära ni! Ni vet inte hur mycket era kommentarer värmer!
    Det är skönt att åtminstone märka nu att saker förändrats under de två senaste åren. Till det bättre. Precis som jag visste att de skulle göra. Även när det kändes som jobbigast.
    Och du har så rätt Jenny. Livet är för värdefullt för att slösas bort på att vara olycklig. STOR KRAM till er alla!

    SvaraRadera
  5. Wow vilket brev! Och jätte modigt skrivet! Livet har visat och lärt mej att det definitivt inte blir som man trodde, men det betyder ju inte att det är dåligt eller sämre på något vis, utan bara annorlunda än man tänkt sej. Massor lycka i livet åt dej Softy!

    Hälsningar från Houtskär! Hanna

    SvaraRadera
  6. TACK Hanna! Livet blir aldrig som man tänkt sig, nej. Men det kan t.o.m. bli bättre till sist! :) Och som tur vet man inte färdigt hur det blir, det skulle ju vara jättetråkigt.
    Jättekiva att du skrev! All lycka till dig med! Roligt att du hittat din plats i livet på Houtskär! Kram

    SvaraRadera
  7. Hopp! Nu ger du i din tur mig hopp! Jag har inte gift mig och skilt mig, men nog sällskapat i 3,5 år och gemensamt med honom (på mitt bevåg) för ca 1 månad sedan tagit beslutet om att inte fortsätta tillsammans. Och det är just så där ristiriitasesti det känns: dels är jag glad och lättad, dels kommer jag att sakna honom så jag dör. Att ta beslutet var så svårt så himla svårt, eftersom vi levde i ett bekvämt bra förhållande i en underbar lägenhet. Vi har alltid haft ett bra förhållande - men inte det bästa möjliga. Han är en superbra typ, vi skiljs definitivt som vänner. Problemet är att vi är för olika och därför ibland nästan hatar varandra, sårar varandra, inte uppskattar varandra och skäms. Nu när vi inte längre är ihop (men nog bor ihop ett tag till...) kan vi njuta av att bara vara vänner - bästa vänner. Men tusan vad svårt det kommer att vara att släppa taget på riktigt, nu känns det nästan som om det här ännu är på låtsas. Jag vet att jag bara är en liten parvel och att det skulle vara mot alla odds att mitt liv inte skulle bli bättre och finare och fyllt med kärlek även i framtiden. Ändå gnager det ju någonstans en rädsla för den här nya ensamheten som står bakom dörren...

    SvaraRadera
  8. Oj Anonym, jag förstår ju precis hur du känner, men om du bara visste hur mycket bättre det kan vara och KOMMER ATT BLI! JAG LOVAR!!! Du har gjort rätt beslut, det behöver du inte tveka en sekund över. Sådant vet man bara inom sig. Du är stark och modig! Man får gråta och ha lessamt. Men man skall inte klamra sig fast i det förgångna! Det kommer en dag då du kan blicka tillbaka med tacksamhet och bara tänka på de goda minnena med lite vemodighet men utan dendär slitande smärtan i bröstet. Gråt ut så mycke de losar, men njut också av livet! Bli stark i att vara SJÄLV (som inte är detsamma som ensamhet)! Då uppskattar man sen mer när den stora kärleken kommer in i ditt liv och du är inte villig längre att nöja dig med "halvbra". Stora kramen!

    SvaraRadera