Dethär med singel versus gift som varit på bloggtapeten under början av veckan. Jag kan inte låta det gå helt förbi. Stressade ju upp mig ren i måndags men då led jag av postvappentrötthet och orkade inte engagera mig tillräckligt för att skriva ett inlägg.
Men nu bara en liten kommentar som känns angelägen för mig själv. Det spelar ju för det första absolut ingen roll om du är singel, gift, polyamorös eller vad du än vill vara så länge du på riktigt är lycklig och trivs med dig själv och ditt liv och lever den sanning som känns bäst för dig själv!
Man talar mycket om att mänskor nuförtiden är så egoistiska och det leder till separationer och tråkigheter. Jag blir helt superallergisk när jag hör mänskor lättvindigt uttala sig om att folk "inte ids kämpa" mera för sina äktenskap och "man ger upp" för lätt. Om äktenskapet ska vara ett enda kämpande fattar jag inte vad det är för idé?! (Och före nu någon drar en ärta i näsan så fattar jag väl att ett förhållande inte alltid, för att dra en klyscha, är en dans på rosor.)
Jag skulle hellre vilja påstå att mänskor inte orka kämpa tillräckligt för sin egen lycka! Jag tror inte att någon som separerat skulle känna igen sig i den tydligen allmänna tron att så fort det börjat gå dåligt har man bara ryckt likgiltigt på axlarna och sagt "nåväl, vi skiljer oss väl då?" Det är inte enbart naivt utan också väldigt fräckt att påstå att det skulle vara så. (Däremot har jag hört personer säga att de är olyckliga i sina äktenskap men väljer att fortsätta av diverse anledningar utan något realistiskt hopp om förändring.) Och om någon faktiskt på allvar tror att det är lätt att skilja sig, på något plan, ja då lever man nog i något märkligt parallelluniversum utan någon som helst verklighetsförankring. Det är inte lätt, men det kan vara nödvändigt. Och livet kan bli så MYCKET bättre! På samma sätt som det kan bli det för andra som förbinder sig till ett förhållande. Därför tycker jag att det är totalt onödigt att göra någon slags indelning i singlar/par. Det finns inte en enda sann väg till lycka som är identisk för alla!
Det sagt, jag tror inte att lite hälsosam själviskhet är att förakta, singel eller ej. Jag ska snart gifta mig på nytt, men det kan jag lova att "singel-Softy", den jag blev under mitt s.k. singelskap*, d.v.s. MIG SJÄLV, kommer inte att försvinna någonstans, någonsin!
Jag har lärt mig att älska mig själv och det att Boyfriend också gör det (och vice versa) är bara bonus!
Och när det nu är tal om singlar så kan jag inte låta bli att till slut citera Carries sista replik (filmerna räknas inte):
But the most exciting, challenging and significant relationship of all is the one you have with yourself. And if you can find someone to love the you you love, well, that's just fabulous.
Amen.
För övrigt så har Going my own way sammanfattat mina övriga tankar om ämnet alldeles utmärkt här.
* (Nu använder jag en av Peppes stjärnor.) Skriver "s.k." för jag tycker det är lite märkligt att en av de första klassificeringar som görs på en mänska är om hon lever i parförhållande eller ej.
Men nu bara en liten kommentar som känns angelägen för mig själv. Det spelar ju för det första absolut ingen roll om du är singel, gift, polyamorös eller vad du än vill vara så länge du på riktigt är lycklig och trivs med dig själv och ditt liv och lever den sanning som känns bäst för dig själv!
Man talar mycket om att mänskor nuförtiden är så egoistiska och det leder till separationer och tråkigheter. Jag blir helt superallergisk när jag hör mänskor lättvindigt uttala sig om att folk "inte ids kämpa" mera för sina äktenskap och "man ger upp" för lätt. Om äktenskapet ska vara ett enda kämpande fattar jag inte vad det är för idé?! (Och före nu någon drar en ärta i näsan så fattar jag väl att ett förhållande inte alltid, för att dra en klyscha, är en dans på rosor.)
Jag skulle hellre vilja påstå att mänskor inte orka kämpa tillräckligt för sin egen lycka! Jag tror inte att någon som separerat skulle känna igen sig i den tydligen allmänna tron att så fort det börjat gå dåligt har man bara ryckt likgiltigt på axlarna och sagt "nåväl, vi skiljer oss väl då?" Det är inte enbart naivt utan också väldigt fräckt att påstå att det skulle vara så. (Däremot har jag hört personer säga att de är olyckliga i sina äktenskap men väljer att fortsätta av diverse anledningar utan något realistiskt hopp om förändring.) Och om någon faktiskt på allvar tror att det är lätt att skilja sig, på något plan, ja då lever man nog i något märkligt parallelluniversum utan någon som helst verklighetsförankring. Det är inte lätt, men det kan vara nödvändigt. Och livet kan bli så MYCKET bättre! På samma sätt som det kan bli det för andra som förbinder sig till ett förhållande. Därför tycker jag att det är totalt onödigt att göra någon slags indelning i singlar/par. Det finns inte en enda sann väg till lycka som är identisk för alla!
Det sagt, jag tror inte att lite hälsosam själviskhet är att förakta, singel eller ej. Jag ska snart gifta mig på nytt, men det kan jag lova att "singel-Softy", den jag blev under mitt s.k. singelskap*, d.v.s. MIG SJÄLV, kommer inte att försvinna någonstans, någonsin!
Jag har lärt mig att älska mig själv och det att Boyfriend också gör det (och vice versa) är bara bonus!
Och när det nu är tal om singlar så kan jag inte låta bli att till slut citera Carries sista replik (filmerna räknas inte):
But the most exciting, challenging and significant relationship of all is the one you have with yourself. And if you can find someone to love the you you love, well, that's just fabulous.
Amen.
För övrigt så har Going my own way sammanfattat mina övriga tankar om ämnet alldeles utmärkt här.
* (Nu använder jag en av Peppes stjärnor.) Skriver "s.k." för jag tycker det är lite märkligt att en av de första klassificeringar som görs på en mänska är om hon lever i parförhållande eller ej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar