Stolt finne

Jag måste ha befunnit mig i total nyhetsskugga eller så går jag omkring med ett par rosa glasögon hela tiden. All denna rasism som det påstås VM-guldet har fört med sig. Var har alla hört, läst eller sett det? Om det verkligen är så, så är det ju fruktansvärt men jag vägrar gå med i svenskhatar-hysterin. Klart att det tyvärr alltid finns idioter, överallt. Men jag såg också många invandrare igår som firade arm i arm med oss infödda finländare. 
Det är självklart att vi inte ska låta de rasistiska stämningar som fått luft under vingarna under och efter valet sprida sig ytterligare. Vi får inte låta tysta oss ner. Sedan valet försöker jag därför minnas att prata svenska överallt på stan och har hittills inte blivit bemött med ett enda glåpord. Och blev inte det heller i går på torget. 


Det är jättesynd att vissa mänskor ser en folkfest som ett tillfälle att hacka ner på andra, men dessa andligt fattiga individer är trots allt i minoritet. Och kom igen mänskor, det är inte hockeyn som gör folk till rasister!


Jag tycker inte att det får bli något fult att vilja fira idrottsprestationer eller sjunga Finlandia-hymnen. Och jag vill få vifta stolt med min flagga utan att bli stämplad som rasist. (Kanske det skulle ha varit mer ok om vi vunnit VM i handboll?)
Det är inget fel på att vara stolt över sitt land. Tack vare nationalismen har vi ett Finland idag. Det är helt ok att vara nationalist. Det är inte ok att vara rasist. 


Jag tycker att många nu gör sig skyldiga till samma populism som Sannfinländarna har anklagats för och det stör mig något fruktansvärt. Alla som gärna lyssnar på Vesa-Matti Loiri är varken Sannfinländare eller rasister. Inte nödvändigtvis ens nationalister. 


Jag tänker inte låta en grupp stackars förvirrade själar som sprider hat i vårt samhälle definiera mitt land eller min nationalitet. Jag är stolt över mitt Finland. Oberoende av hockeyframgångar eller -förluster kan tilläggas.