And then she puked in her mouth

I två års tid har jag nu haft the pleasure and the privilege att få vara med i helt säkert och objektivt sett världens bästa skrivargrupp under ledarskap av en fantastisk person och författare. Under denhär tiden har vi verkligen svetsats samman och alla är alltid sporrande, inspirerande, motiverande, ärliga, positivt kritiska och bara till ett enormt stöd för varandra. Och ändå. Fortfarande. Fortfarande efter två år blir jag alltid så nervös när det är dags att skicka text att jag ligger sömnlös några kvällar före, magen krampar och huvudet håller på att sprängas. Senast i februari kändes det så jobbbigt att det blev omöjligt och till sist skickade jag ingen text alls.  Imorgon joinar jag gruppen per Skype och nu har jag just skickat iväg en scen som jag vill ha gruppens synpunkter på. Fortfarande illamående och med fjärilar söndermosade under kolossala stenar i maggropen men jag har skickat text. Nu kan jag andas lättare igen. Tills nästa månad. 

The biking debacle & the pizza fiasco

Igår måste vi sticka till Casa Libre en stund på dagen. (Para variar.) Ett team från Harvard jobbar på en rapport till Vita Huset om på vilka sätt immigrationslagarna borde förändras och de ville träffa Fred och intervjua honom. (Stolt hustru skryter. Red. anm.) Men före det stack vi iväg på en cykeltur för vi har båda bara jobbat jättemycket hela veckan och vi behövde få vara ute. På tillbakavägen cyklade vi ikapp. Jag fick lite försprång för jag har en tyngre cykel. Jag susade iväg nedhukad under motvinden och cyklade så hårt som bara benen höll. De bara skakade när jag kom i mål. Ingen Fred syntes till och jag kände mig så jäkla nöjd för jag hade verkligen tagit i med alla mina krafter. Och jag såg inte ens skymten av honom än! Segern var min, wohooo! Men sekunderna och minuterna gick och jag blev allt mindre säker på en verklig vinst och lite sur för jag trodde att han låtit mig vinna med löjligt stor marginal. Men när han inte dök upp tänkte jag att han bara tagit en annan omväg hem på slutet, kännt att han ännu ville cykla lite längre. Så jag gick hem. Jag hann både laga och dricka min smoothie och fortfarande hade Fred inte kommit. Jag hann nästan börja bli orolig men i samma stund kom Fred in genom dörren med blixter och dunder och brak. Och med cykeln under armen. Han hade fått punktering.

På kvällen passade vi Vidar medan Peppe & Magnus var på party. Magnus var hygglig och lämnade sitt kreditkort om vi ville beställa mat hem. Vi stannade ute länge, ända tills det blev mörkt och vi plötsligt kom på att herregud, killen måste ju få mat. Så vi fick brått. Vi hade tänkt beställa sushi men alla ställen hade 60-90 minuters leveranstid och så länge kunde vi inte vänta. Jag ringde upp ett populärt pizzahak i Santa Monica jag visste namnet på men aldrig besökt själv medan Fred trugade i hummus i barnet. Utan att kolla menyn frågade jag efter deras basic pizzor. De hade två olika med tomat så jag frågade om de kan göra half & half. Det gick bra sa de. Så beställde vi en extra vit pizza också med tanke på att Peppe & Magnus kanske gärna kommer hem till lite left overs. 

Fred gick ut och mötte pizzabudet och hans min var obetalbar när han kom tillbaka in med tre ENORMA pizzakartonger i famnen. "Är du galen? Hur mycket pizza har du riktigt beställt?!"  Min half & half-pizza hade de ändå gjort till två stycken hela. Plus den extra pizzan. Och jag har aldrig sett större pizzor i hela mitt liv. En pizza motsvarade typ tre normala. Jag hade ju inte brytt mig om att fråga om varken storlek eller pris för pizza är nu pizza liksom och kan nu knappast kosta mer än 12 dollar? Nope. Dehär kostade avsevärt mera. Jag övertrasserade säkert Magnus kreditkort. Själv blev jag så mätt bara av att titta på dendär pizzamängden så jag lyckades inte ens äta en hel slice. Behöver inte pizza på ett tag nu. Vill inte ens skriva ordet. Peppe, Magnus och Vidar däremot kommer att äta pizza hela veckan. 

Lite Karin Boye, lite vår

Här firades det vårdagsjämning för ett par dar sen och LACMA (Los Angeles County Museum of Art) skrev på Facebook: "Welcome back, Spring! (Just kidding. We live in Los Angeles.)" Det har varit den varmaste vintern här i mannaminne och genast tycks lokalbefolkningen glömma bort att det minsann normalt brukar vara ganska chuligt här på vintrarna. Men hej, inte klagar jag alls. Det har varit fantastiskt med sommarvärme hela januari, februari och mars. I morse kändes det dock lite kyligt att cykla ner till beachen (sexton grader, det är märkligt hur snabbt man vänjer sig) så jag skippade morgonyogan och låg i stället och masade mig i sängen. Att läsa i sängen på morgonen. Herregud så ljuvligt det är! Det är helt för länge sen jag tog mig tid till den lyxen. 

Jag låg och läste en novellsamling av Karin Boye som delvis är postumt utgiven, Snäckors sorl heter den och den är alldeles fantastisk. Jag var inte tidigare en så stor vän av just noveller men nuförtiden uppskattar jag dem stort. Delvis tycker jag det är skönt att läsa noveller när jag har mycket på gång och det känns som att jag inte har tid och koncentration att sugas in i en episk roman och delvis tycker jag att jag nästan lär mig mer om struktur och uppbyggnad av en berättelse genom att läsa noveller än romaner. Det är ett otroligt konststycke, att skriva en fin novell. 

Men tillbaka till våren. Visst finns det en massa vårtecken här också. T.ex. kom det igår en flock papegojor (sorry om detta nu inte är en ornitologiskt rätt benämning, de liknar papegojor i alla fall) flygande till Casa Libre. Tiotals. Det låter som poppande popcorn när de äter fröna uppe i träden. Mycket lustigt.. Jag har sett dem tidigare år just bara i mars och april. 

Ett annat säkert vårtecken är Coachella. Bara en månad kvar. Yeeehaw!

Ronjas mamma sjunger Visst gör det ont när knoppar brister. Löööv.

Trettonårig kärlek

En av killarna skrev en dikt åt en flicka -denvackrasteochljuvligastehannånsinträffat- som han visste att jag skulle träffa senare så han bad mig ge den åt henne. Han räckte mig ett ihopskrumplat papper och jag förklarade för honom att det inte är så man levererar ett kärleksbrev. "Ska du göra det så gör det ordentligt", sa jag. "Lägg det i ett kuvert, skriv hennes namn på det". "Okokok, miss". Han tog fram en röd penna, stannade upp och tittade på mig med djupt rynkad panna; "Vad heter hon nu igen?"

Matkatoliken

Mohawk Bend är en restaurang i Echo Park som jag också bloggat om tidigare, jag gillar stället jättemycket. När jag såg att Isa Chandra Moskowitz skulle vara där en kväll och tala försökte jag genast anmäla mig men det var redan fullsatt. Igår skrev jag ett mejl och bad att de skulle kontakta mig ifall de mot förmodan skullle komma avbokningar. Det gjorde det och de ringde mig ett par timmar före tillställningen. Jag trotsade genast min förkylning (hur fan kan man bli förkyld när det är 26 grader varmt, jag bara undrar?!), hoppade snabbt ur mina pyjamasbyxor och in i de enda rena och strykta kläder jag hade och åkte iväg till Echo Park.

Efter ett år i Argentina var jag vegetarian i några år, jag fick liksom min beskärda del av kött för ett decennium framåt där, men återgick så småningom till att vara allätare. Första steget till att bli vegetarian igen var när jag läste Eating Animals av Jonathan Safran Foer. Jag tror inte att jag nånsin kommer att bli helvegan, men jag är mycket intresserad av vegansk matlagning, som ofta är mycket intressantare än vegetarisk matlagning där man traditionellt bara överöser alla smarriga grönsaker med ett gigantiskt lager av ost. 

Eftersom jag älskar brunch, brunchmat är alltid bäst!, så började mitt äventyr i det veganska köket med just brunch och Isa Chandra Moskowitz brunchkokbok. Sedermera har jag faktiskt köpt alla hennes kokböcker. I know. Men de är så bra! Och hon är så inspirerande. Jag var jätteglad att få träffa henne ikväll och äta en fyra rätters middag planerad av henne för bara 25 dollar! What a bargain! 

Som bonus råkade jag träffa Joseph Schuldiner, författaren till en annan vegankokbok jag har; Pure Vegan. Det var faktiskt ur den boken vi tog receptet till den veganska cevichen vi gjorde som förrätt till vårt bröllop! Joseph frågade mig om jag är vegan och jag sa nej. I mostly cheat with sea food, sa jag. Han bannade mig genast. Honey, don't call it cheating! It's not cheating if it's your diet. Det är som med katoliker, fortsatte han. Man kan fuska med religionen emellanåt, bikta sig men ändå fortsätta att kalla sig katolik. 

Fred var på väg till en jobbtillställning och kunde  skjutsa mig till restaurangen. Han beslöt sig hastigt för att ta en pit stop där och slukade snabbt i sig en vegan Bahn Mi-pizza innan han åkte vidare. Jag väntade på Isas meny men smakade en bit. Om-fucking-nom så gott det var!!!

Isa var så sjukt rolig live att det kändes mer som en stand-up-föreställning än en fyra rätters middag. 

Toying with girls

Nämen sidu så behändigt. När det blir omöjligt att hitta modeller som passar måtten så kan man bara anställa ursprungsmodellen själv; Barbie! Sports Illustrated har parat ihop sig med Mattel och Barbie och slutresultatet är bara, ja, disturbing. To say the least. (Jag lägger inte upp bilden, ni får googla själva.)

"Barbie and SI are a match in yet another terrible way. Let’s not forget, Barbie’s not a real woman, she’s a child’s toy.  A toy that girls as young as 3 or 4 years old play with is being featured in an adult men’s magazine issue intended for their sexual titillation. Can’t SI and Mattel see the creepiness in such juxtaposition? When girls’ playthings are associated with adult sexuality, we begin to come dangerously close to thinking of young girls themselves as appropriate sex targets." 

Artikel: barbie-as-a-sports-illustrated-swimsuit-model-sexualization-of-girls/

(Bestiz fantastiska kusin Tomi-Ann Roberts, PhD, är en av skribenterna till ovanstående artikel.)

Colbert Report: barbie-on-the-cover-of-sports-illustrated

(Stephen Colbert drog sitt strå till stacken gällande debatten. Alltid underhållande men framför allt on point.)

När man helst bara vill blunda

Häromdagen skrev jag om att jag fick en Facebook-chock. En person skrev en hatisk och nynazistisk kommentar som fick mig att snabbt trycka på unfriend-knappen. Det var just dethär jag menade; Micko Sonck har skrivit ett så viktigt inlägg om det vi inte vill se. Det är just det som hon skriver om som också skrämmer mig. Och nu har jag ont samvete över att jag raderade kontakten från mina Facebook-vänner. Jag borde ha utmanat hen i stället. När det plötsligt är ok att säga vad för rasistiska och fascistiska kommentarer som helst utan att få mothugg, då blir det farligt. Nästa gång tänker jag inte väja. 

Lördag & söndag & äkta mat

På lördagen var vi ute och äta middag tillsammans med Peppe och två extremt krabulantiska män. Jag sa åt Peppe att februari av någon anledning var en kass läsmånad för mig. Jag läste knappt alls. Och att jag märker hur viktigt läsandet är för mitt skrivande. Så fort jag kom igång igen med att läsa löpte mitt skrivande också genast mycket bättre. 

Så jag hade sett fram emot att tillbringa hela gårdagen på stranden med Riikka Pelos fantastiska roman Jokapäivänen elämämme medan Fred var på en Lakers match. I stället låg jag hela dagen till sängs med mina lovely menskramper. Och ps. det var 32 grader varmt ute. Totalt bortkastad dag. 

Vi åt middag på fantastiska Sage Organic Vegan Bistro i Culver city.

Magnus beställde veganpizza och vi talade om hur mycket mindre man orkar äta när maten är tillräckligt näringstät. Jag har normalt inga problem att käka en hel pizza för mig själv. Men på Sage kan jag äta en liten slice, högst två, och sen är jag proppmätt. Kroppen vet när den fått tillräckligt med näring när maten är fullspäckad med good stuff och inte en massa konstiga ingredienser den inte känner igen. 

Lite betär krabbismat. Magnus försökte beställa en Coke men det närmaste de hade var Kombucha. 

Quake

Igår upplevde jag mitt första jordskalv. Jag var ensam hemma på kvällen, stod i köket när jag plötsligt kände att jag tappade fotfästet och hela huset skälvde i ett par sekunder. Det var en så märklig känsla. Jag kände att marken revs bort från under mig, fritt fall i två sekunder - ni vet den där drömmen där man faller, så kändes det - men samtidigt hade jag ju golvet under fötterna hela tiden. Jag hann tänka att jag måste ringa Fred och att jag borde gå och stå under en dörrkarm. Men det hela var över innan jag fysiskt hann reagera. Men det är underligt hur mycket man hinner tänka på bara nån enstaka sekund. 

Det var inte skrämmande egentligen, det var över för snabbt för det, men jag var nog lite svag i benen efteråt. Samtidigt som jag inte kunde låta bli att le för jag kände, löjligt nog, att skalvet bekräftade min angelena-status.

Vi har en liten väska med några förnödenheter samt våra pass. Den ska alltid vara packad och vi ska alltid veta precis var den är. Och så har vi alltid en dunk med 50 liter vatten i reserv hemma. Jag har lite fnyst åt Freds katastrofberedskap men han har bott i El Salvador under en ordentlig jordbävning så jag förstår att han vill vara förberedd. You never know. Nu fnyser jag inte längre. Jag vill också vara förberedd. Just in case.

Jag berättade ivrigt för Fred när han kom hem om min första "jordbävning". Dessutom var epicentret i Marina del Rey som ligger precis bredvid oss. Han var inte så imponerad.

- I understand that your first tremble felt scary but 3.2 is not an earthquake. Wait 'til shit starts falling off the walls. 

- 3.2 counts as an earthquake!

- No it doesn't. Maybe a 5 and up.

- I don't care. I'm calling it my first earthquake.

-You cannot call it an earthquake.

-Fine. Can I call it a quake?

-Sure.

And no one is even chasing me

Det blir aldrig något av mitt springande i Finland. Varje år när jag just kommit igång så blir det kallt igen och jag ger upp. Jag får ont i halsen och ont i öronen och det känns som att det krävs så mycket utrustning, man ska vara beredd för väta, köld och halka. Det blir helt för high-tech för mig. Men framför allt har jag bara aldrig tyckt om det. Jag har gjort det för att det är något man ska göra. Men det har aldrig varit min grej. Tills jag flyttade till L.A.

Inte är jag någon seasoned jogger fortfarande men jag gillar att springa här för det känns så lätt. Jag behöver nästan aldrig fundera på vädret och dessutom är alla man möter så trevliga. Helt som i videon nedan (ja ok då, nästan helt som i videon) är det idel leenden och glada morgonhojtningar till hälsning på vägen och det ger mig energi. Igår morse sprang jag mot downtown Culver city i stället för mot marinan och fick ta del av fler och lite större leenden än normalt. Det var värst vad alla var på gott humör idag, tänkte jag. Tills en man som stod på en busshållplats ropade "L.A. is better!" efter mig när jag sprang förbi och jag insåg att jag hade sjungit med i The Mowgli's San Fransisco för full hals...

Men nu ska jag ta en liten cykeltur för det är fortfarande det jag tycker allra bäst om. 

Ps. Vi tycker om att vara aktiva tillsammans med Fred; cykla, spela paddle, gå på en hike, träna nere vid marinan. Men jag får inte honom med på en springtur. Första morgonen efter "stormdagarna" då solen igen sken in genom fönstret tänkte jag att jag sku lyckas få honom medlockad. "The only way I'm running is if there's someone chasing me", sa han och drog täcket tillbaka över huvudet. 

Put me in a bubble, please!

Jag har legat lågt på Facebook för ovanlighetens skull den senaste veckan. På måndagmorgon läste jag en så vidrig kommentar på en bekants sida att det bara vred sig i magen på mig. Men mer chockerande än själva kommentaren var antalet likes den fått. Jag blev faktiskt mörkrädd på riktigt. Så jag har inte haft nån lust alls att gå in där under veckan. Och ja, jag förstår ju att alla ni fina mänskor fortfarande finns kvar på Facebook men efter att man just sett en haj kan det dröja ett tag innan man vill doppa tårna i vattnet igen. Men idag när jag fick ett mail om att jag nu har tretton olästa meddelanden på Facebook så tog nyfikenheten över handen och jag loggade in mig. Det första jag tänkte var att jag ju har saknat er!!! Jag insåg mer än nånsin vad jag använder Facebook till. För mig är det ett sätt att hålla kontakt. Jag försöker vara vitsig ibland och tycker om att visa bilder från LA men främst hänger jag på Facebook nuförtiden för att se ER och hur ni mår och vad som händer i era liv, alla kära vänner över hela världen! Chatta som hastigast med nån kompis. Eller med min moster som skriver roliga kommentarer. Jag förstår också att jag genom att sålla bland mina kontakter väljer att leva i en bubbla där jag bara läser åsikter av mänskor med samma värderingar som jag själv - och tidigare har jag tyckt att det är ett tillstånd man bör undvika - men jag bryr mig faktiskt inte längre. Jag bryr mig inte om vad nån nazistbekanting tycker och tänker. Jag vill veta vad mina vänner tycker och tänker! Speciellt viktigt känns det nu när jag är långt borta från Finland. Så då vill jag verkligen inte att nån fascistrasistnazistgalning ska komma och spräcka min lilla Facebookbubbla. Jag ser nog tillräckligt med galningar ute i den riktiga världen.

Ps. Och så hade jag missat en middagsinbjudan hem till en av tjejerna som brukar sitta och skriva på CoffeeConnection. Argh. Det var meningen att vi skulle äta tillsammans och sen köra en write-in hemma hos henne efteråt. Skitkul ju! Men, det var igår kväll så dit for det. Det grämer mig för hon hade bjudit in flera av CoffeeConnections skrivartyper, de flesta har jag inte ens hälsat på. (Det är inte det lättaste sättet att skaffa nya bekanta, bland mänskor som sitter med näsan i sin laptop djupt försjunkna i sina egna tankar. Man kunde ju ha hittat på en mer social hobby. På tal om bubblor.) Men roligt att jag blev bjuden! Och jag lärde mig att det trots allt lönar sig att checka in på Facebook... Every once in a while.

Ps2. Fast nu kom jag plötsligt på vad jag ju borde ha gjort gällande fascistrasistnazisten. Jag borde ha frågat om hen verkligen nu menar vad hen säger? Om hen riktigt tänker på innebörden av vad hen just skrivit? Är hen villig att med eftertanke på nytt skriva "Jag X är av denna åsikt."? Och sen beroende på svaret kunde jag ha unfriendat. Eller inte. 

Eley

Det var tack vare La Santa Cecilias låttexter som jag plötsligt fattade att Eley är slang för L.A. (inom the latin community). Helt självklart. Ändå hade jag inte kopplat ihop dem tidigare när jag sett Eley skrivet nånstans... Idiot...

En orsak till att jag älskar denhär staden är att den latinamerikanska kulturen vibrerar starkt här. Jag får tala spanska varje dag och inte alls enbart för att jag tillbringar så mycket tid i MacArthur Park.

Vi hade kompisar på besök från the Bay Area över helgen. Richard bodde tidigare i L.A. (med Fred faktiskt) och han och Landon pendlade turvist mellan L.A. och San Fransisco. De sa att de saknar den latinamerikanska matkulturen som finns i Los Angeles. I San Fransisco är det bara asiatiskt som gäller, de påstod att det är så gott som omöjligt att få goda pupusas, tacos eller mole där. Eller ens chilaquiles som är standard på alla brunchmenyer i L.A. Så de tog sig en avstickare till Grand Central Market för att köpa ingredienser med sig hem. Och för att äta pupusas på deras favorit gatukök. 

Igår kväll var vi på La Santa Cecilias skivreleasespelning. De vann en Grammy ifjol och blev gigantiska över en natt, men deras skivrelease höll de ändå på en liten bar downtown där de spelade då det begav sig. Det var en liten klubb med lågt i tak, hett och kvavt, dålig öl, dyr tequila och fantastisk musik. Alla dansade. När jag tvättade händerna på toaletten och lyssnade till stöket, språket och musiken där utanför förflyttade jag mig mentalt till Buenos Aires. Två favoritstäder smälte samman till en. Det var underbart. I love Eley!

I dagens New York Times fanns det en bra artikel om bandet; La Santa Cecilia, a Band with a Message.

La Santa Cecilias gig på La Cita igår kväll. 

Denhär videon, men framför allt texten obviously, till deras låt ICE-El hielo rör mig till tårar varje gång. 

Literary Multiple Personality Disorder

Jag var på LA Writers' Conference i helgen och det var både intressant och inspirerande. Och roligt.

En av talarna nämnde att förutom att hjärnan utsöndrar dopamin när vi läser så aktiveras även de delar av hjärnan som man läser om. Om man läser om att skida så reagerar hjärnan på samma sätt som om vi verkligen skidade. Vilket betyder att när vi läser Jane Eyre så läser vi inte om Jane Eyre, vi är Jane Eyre. 

Jag tycker att det är fascinerande att det forskas kring dethär och att vetenskapen kan bevisa det som vi Jane Eyre-älskare vetat redan länge. Det är ju självklart att vi alla varit hon. Liksom vi också varit Anne på Grönkulla, Arwen, Kristina från Duvemåla, Ponyboy och Lisbeth Salander. Just to name a few.