Ännu lite om kärlek

I väntan på att jag ännu en dag ska lägga upp min "recension" av boken Utan och vilka tankar den väckte hos mig (skrev inlägget för snart ett år sedan men har den fortfarande sparad, i värsta fall skickar jag den kanske bara privat åt Nickby-Micaela) så måste jag bara kommentera en grej här och nu. 
Igår skrev en mamma på Facebook att "Bara en mamma vet vad äkta kärlek och lycka vill säga!". Tillåt mig att protestera. Jag förstår att ens barn bringar en ny sorts lycka. Och nya oanade dimensioner av kärlek. Jag går med på att bara en mamma vet vad moderskärlek betyder. Men min kärlek till min man, min familj och mina systerbarn är nog helt 100 % äkta. Annorlunda, visst. Men minst lika äkta.
Jag tror att jag gärna vill ha barn. Men får jag inga hänger inte min, eller vår gemensamma, lycka på det. Helt på riktigt inte. Och mitt liv är inte mindre värt även om jag aldrig "skaffar" barn. (Ett lika avskyvärt uttryck som att man "hittar" någon.) Vilket jag en gång fick höra av en kompis som är mamma, att livet får betydelse först när man har barn. Jag kan förstå att det känns på det sättet men man kan inte uttala sig så som om det vore en universell sanning. För det är det inte. Dessutom är det både förolämpande och sårande. Det är som att säga åt någon som är arbetsoförmögen att meningen med livet är att jobba . För övrigt så tycker jag inte heller att just jag är så himla fantastisk att det högsta målet i mitt liv är att föra vidare just mina gener och tillsätta en massa mini-Softyn i världen. (Fast jag ju nog är nyfiken på hurdana typer de i så fall skulle vara?)


När jag frågade min man vad som händer om vi aldrig får barn ryckte han på axlarna och svarade: "First we'll probably cry. Then we'll just do something else and be just as happy!" Därför är vår kärlek också äkta. Även utan barn. 


Maggie skrev förresten ett bra inlägg idag om det påtvingade tvåsamhetsidealet. Det har egentligen ingenting att göra med vad jag skrev ovan, men tangerar ändå lite samma tankar.