onsdag 15 februari 2012

Ännu lite om kärlek

I väntan på att jag ännu en dag ska lägga upp min "recension" av boken Utan och vilka tankar den väckte hos mig (skrev inlägget för snart ett år sedan men har den fortfarande sparad, i värsta fall skickar jag den kanske bara privat åt Nickby-Micaela) så måste jag bara kommentera en grej här och nu. 
Igår skrev en mamma på Facebook att "Bara en mamma vet vad äkta kärlek och lycka vill säga!". Tillåt mig att protestera. Jag förstår att ens barn bringar en ny sorts lycka. Och nya oanade dimensioner av kärlek. Jag går med på att bara en mamma vet vad moderskärlek betyder. Men min kärlek till min man, min familj och mina systerbarn är nog helt 100 % äkta. Annorlunda, visst. Men minst lika äkta.
Jag tror att jag gärna vill ha barn. Men får jag inga hänger inte min, eller vår gemensamma, lycka på det. Helt på riktigt inte. Och mitt liv är inte mindre värt även om jag aldrig "skaffar" barn. (Ett lika avskyvärt uttryck som att man "hittar" någon.) Vilket jag en gång fick höra av en kompis som är mamma, att livet får betydelse först när man har barn. Jag kan förstå att det känns på det sättet men man kan inte uttala sig så som om det vore en universell sanning. För det är det inte. Dessutom är det både förolämpande och sårande. Det är som att säga åt någon som är arbetsoförmögen att meningen med livet är att jobba . För övrigt så tycker jag inte heller att just jag är så himla fantastisk att det högsta målet i mitt liv är att föra vidare just mina gener och tillsätta en massa mini-Softyn i världen. (Fast jag ju nog är nyfiken på hurdana typer de i så fall skulle vara?)


När jag frågade min man vad som händer om vi aldrig får barn ryckte han på axlarna och svarade: "First we'll probably cry. Then we'll just do something else and be just as happy!" Därför är vår kärlek också äkta. Även utan barn. 


Maggie skrev förresten ett bra inlägg idag om det påtvingade tvåsamhetsidealet. Det har egentligen ingenting att göra med vad jag skrev ovan, men tangerar ändå lite samma tankar.

10 kommentarer:

  1. Ett riktigt superinlägg! Tack för det! Tycker det rent av är skrämmande att hänga upp hela sin lycka och kärlek på eventuella barn. Vad gör man sedan när de försvinner ut i världen i jakt på sin egen lycka?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Eva! Ja, sådär tänker jag också. Men skönt att höra en mamma tycka lika! :)

      Radera
  2. Touché!
    Protest här också. Det kallar jag tyvärr trångsynt.

    Jag har aldrig fått barn och min betydelser här på jorden är inte mindre för det. Borde jag ha tagit livet av mig för att jag inte fick barn? Knappast. Det att jag inte fick barn har en helt egen betydelse. Jag tror mig förstå orsaken till det. Ur ett andligt perspektiv är vissa händelser i våra liv inte alltid bara fast vid just oss själva. Utan de kan ha en betydelse i ett större sammanhang som vi kanske inte kan se eller förstå. Orsaken kan också vara karmisk eller bero på släktens karma.

    Och ja, det är precis som din kloke man säger. Först gråter man. Och gråter. Och så småningom lär man sig leva med det. Ibland är man lyckligt lottad och får bonusbarn på ett eller
    annat sätt och får göra en skillnad i deras liv i stället.

    Kärleken kan ta sig många uttryck och den är lika äkta oavsett. 100% äkta.

    Kram
    Pia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var väldigt fint skrivet! Tack för det Pia! :) Kram tibax.

      Radera
  3. Barn ger en inte monopol på äkta kärlek. Så enkelt är det, tycker Bästis.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har så rätt! Igen. Puss på dig!

      Radera
  4. Dessutom tycker jag att det är en hemsk press att sätta på föräldrar (mammor)! Du måste älska detta barn mer än du någonsin älskat någon annan! Det måste förändra ditt liv!!

    Jag älskar min son oerhört mycket, men jag älskar min man lika mycket. Kärleken känns ju olika gentemot dem, men ingendera är mer eller mer äkta. Däremot kan jag tänka mig att kärleken till ett barn har ett element av evighet som kärlek mellan makar inte har - jag kommer nog att älska min son vad han än skulle göra, vilket kanske inte skulle gälla för maken. Hoppas jag slipper få reda på om det stämmer.

    Ursäkta nu bara, men jag tror att föräldrar (mammor) som säger som din FB-vän kanske aldrig på riktigt älskat någon före sitt barn, och det är där problemet ligger ;-)

    SvaraRadera
  5. Maria, jag tror du slog huvudet på spiken...

    SvaraRadera
  6. Hear hear! Jag har också fått höra det där om att livet fått mening först efter att man fått barn. I mina öron låter det bedrövligt att det inte fanns någonting där före det och inskränkt att man vill begränsa kärleken och rama in den för endast vissa utvalda. Kärleken är ju livet, i alla dess underliga former!

    Wiih, tack för länken! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, hurra för kärleken i ALLA dess former! (Och ps. Det var så lite så. Tack för din blogg!)

      Radera