Totem

Ikväll tog vi några ungdomar med på Cirque du Soleils Totem-föreställning i Santa Monica. Peppe, Magnus och Vidar kom också med. Vi trivs verkligen i deras sällskap, det är så lätt och chosefritt att hänga med dem. 

Jag måste gå och lösa ut biljetterna i förväg så satt på en bar på Santa Monica Pier och drack ett glas vin medan jag väntade på mitt showsällskap. Jag satt och läste Lena Anderssons bok som Peppe lånat åt mig när en man kom fram till mig på vägen ut och sa: "I just want to say that it's so refreshing to see someone reading an actual novel instead of just obsessing over their smart phones." Jag bara log mitt mest intellektuella leende till svar. Det var tur att han inte såg mig cirka två minuter tidigare då jag instagrammade, facebookade och gmailade, allt på en och samma gång...

Men Totem. Ja. Huh. Det var nästan magiskt. "Det var som en dröm", sa en av killarna när vi kom ut. Det var just precis så det kändes. Totem är nog min favorit av de föreställningar jag sett hittills. Mycket på grund av Native American-temat. Som tonåring var jag besatt av indianer. (Alla som kände mig på 90-talet vet vad jag talar om.)