När dagen och veckan börjar med att man kramar om en ensam tonåring som just för andra gången i sitt liv mistat en bror på ett grymt och våldsamt sätt. Ja. Vad händer sen? Inte så mycket. Man sköter några ärenden. Diskuterar Fellini som om hela världen bara var en vacker skådeplats. Man försöker vara produktiv några timmar men ger upp och bara sitter och stirrar på mänskorna omkring en på caféet. I stället för att jobba själv börjar man fantisera om vad de kan tänkas hålla på med. Vem skriver på ett filmmanus? (Eller snarare vilka?) Vem skriver på en roman, vem på en doktorsavhandling? Vem mejlar sin gamla mommo? Sen går man hem och steker plättar men inte ens smaken av färska hallon får denhär dagen och denhär världen på rätt köl.
Det låg ett verkligt och ett mentalt dis över Los Angeles idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar