En bild

Los Angeles är en fantastisk stad men det är också motsättningarnas och kontrasternas stad. Det är så mycket L.A. över denhär bilden som jag tog av misstag och på Instagram kallade accidental composition. Det är en hemlös som går förbi en rik fakultet för blivande jurister och råkar fastna på bild. Det är ett universitet som förr var ett lyxvaruhus där Angela Lansbury hade sitt första jobb som parfymförsäljare. Det är en del av bortglömda historier i enorm stad som helst bara blickar framåt och inte har tid för historia. 

Det är så mycket vad jag håller på med just nu över denhär bilden. Försöker hjälpa min man att hjälpa vilsna ungdomar. För att de inte ska hamna på utsidan. Och samtidigt rädda ett annat hus av samma arkitekt som ritat byggnaden på bilden. Litet av misstag landade jag också här. Om man nu vill tro på slumpen. Min egen accidental composition av omständigheter. Vackra och vidriga. Att tvingas se det man helst blundar för. Ibland sker det av misstag. Ibland behövs det inte stora förändringar för att ändå se ljuset. Ett sockervaddsmoln på himlen räcker. 

I've wasted time, I've wasted breath, I think I've thought myself to death

Låt jag lyssnar mycket på just nu. Jag hörde Kongos på radion strax efter att jag kom tillbaka till L.A. och jag diggar dehär sydafrikanska bröderna starkt. Har sen dess tänkt att jag måste kolla om de har en spelning här nåt tag. Idag kollade jag äntligen. Jep. De spelade på Wiltern för exakt en månad sen. 

Oh well.

Banantjuven

Idag promenerade jag i sedvanlig lördagsordning ner till Coffee Connection för lite skrivtid. Stället fylls alltid av skrivande och speciellt på lördagar. Jag gillar den kollektivt kreativa stämningen. Men idag hade en liten Julia sitt födelsedagskalas på innergården så det blev extra trångt därinne och alla måste dela bord med främlingar, hujedamej. Killen som satt mitt emot mig hade laddat upp med både smörgås, smoothie och banan. Jag brukar också ofta ta en banan när jag är där för den kan man lätt och snabbt sluka i sig utan att tappa fokus på texten. Om man råkar befinna sig i ett sådant flow. Men idag drack jag bara kaffe. Jag satt och skrev flitigt och koncentrerat och i något skede när blodsockret låg vid tårna skalade jag hastigt och utan att tänka bananen som låg framför mig på bordet. Nöjd mumsade jag i mig av bananen utan att släppa skärmen med blicken. Jag måste dock ha kännt killens blickar på mig för jag tittade upp och mötte hans förfärade min. Jag tittade lika förskräckt tillbaka på honom, sen ner på bananen i min hand. Och åter på hans anklagande ansikte. Och så började vi båda samtidigt frusta av skratt. Vi skrattade så vi låg dubbelvikta över bordet. Jag erbjöd mig naturligtvis att köpa en ny banan åt honom men han avböjde bestämt. You've given me a funny story instead.

Måndag

När dagen och veckan börjar med att man kramar om en ensam tonåring som just för andra gången i sitt liv mistat en bror på ett grymt och våldsamt sätt. Ja. Vad händer sen? Inte så mycket. Man sköter några ärenden. Diskuterar Fellini som om hela världen bara var en vacker skådeplats. Man försöker vara produktiv några timmar men ger upp och bara sitter och stirrar på mänskorna omkring en på caféet. I stället för att jobba själv börjar man fantisera om vad de kan tänkas hålla på med. Vem skriver på ett filmmanus? (Eller snarare vilka?) Vem skriver på en roman, vem på en doktorsavhandling? Vem mejlar sin gamla mommo? Sen går man hem och steker plättar men inte ens smaken av färska hallon får denhär dagen och denhär världen på rätt köl. 

Det låg ett verkligt och ett mentalt dis över Los Angeles idag. 

The part I hate

Man får vara med om många fina ögonblick på Casa Libre. Och så blir man ibland påmind om varför det finns ungdomar som bor där.

Fred måste åka in till jobbet idag för att tala tillrätta en av killarna på hemmet som fått för sig att han vill gå med i ett gäng. Fred hann precis komma hem på kvällen och som tur äta lite innan nästa samtal kom och han fick sticka iväg igen. Det var en av Casa Libres ex-residents* som ringde. Hans bror hade blivit dödad hemma i Honduras. 

En stor orsak till att unga tonårskillar beger sig iväg från sina hem och sina familjer är att gängkulturen blomstar i vissa av deras hemländer. De måste bokstavligen välja mellan att gå med i ett gäng eller att dö. Eller fly. Den som kan. En av de våldsammaste platserna i världen är San Pedro Sula i Honduras med 173 mord per 100 000 invånare per år. (85,5 per år i hela landet, i jämförelse kan nämnas 4,78 mord per 100 000 invånare per år i USA och 1,2 i UK.) Vår vän från Casa Libre är hemma från San Pedro Sula. I fjol lyckades också hans bror, efter att ha blivit mordhotad flera gånger för att han inte vill gå med i Mara Salvatrucha, komma in i USA. Han greps av migrationsmyndigheterna. Fred försökte hjälpa honom men det var svårt för han hade redan fyllt 18 och det fanns inte tillräckligt med bevis för att han var mordhotad. För att han inte ville ge dem bevis. För att i hans hemland litar man inte på någon myndighet. Allra minst polisen. Det var otroligt frustrerande för Fred som försökte göra ALLT han bara kunde för att få honom att förstå att han måste tala för att åtminstone ha en chans att få stanna. Till ingen nytta. Han blev skickad tillbaka. Det dröjde inte länge innan han mördades. 

Jag hatar hatar detta.

*Han lämnade Casa Libre för att kunna jobba för att kunna spara ihop pengar åt hans bror så att han kunde ta sig till USA. Det tog honom ett helt års lön. Men han besöker fortfarande Casa Libre regelbundet. Han kommer för att använda datorn. Studera engelska. För att få råd ibland. Såna grejer.

http://www.latimes.com/world/la-fg-c1-honduras-violence-20131216-dto,0,5251038.htmlstory#axzz2tYU4wO4z

http://www.theguardian.com/world/2013/may/15/san-pedro-sula-honduras-most-violent

Unlimited mimosas

Brunch hör till de bästa sakerna här i livet. Jag får aldrig nog av brunch. Lägg till ett par mimosas och fina typer samt en sol. Man blir ju lyrisk av mindre. Brunch är liksom antingen en lovande början eller en skön avrundning på ett veckoslut. Eller bådadera. Många för mig viktiga vänskapsband har skapats under bruncher. Världar har förbättrats, vendettor har planerats under bruncher. Kärleksrelationer har bekräftats. 

Förra helgen hade vi min fina kompis Lena och hennes man Kha på besök från Australien. Vi hann med ganska mycket på bara fyra dagar innan stackrarna måste flyga vidare till Bahamas.  Men som tur tog vi oss också tid för både långsam frukost hemma och brunch på stan tillsammans med några andra fina typer. Man måste alltid ha tid för brunch. 

Det fanns tidigare en restaurang i Meatpacking i New York som hette Nero. De hade också unlimited mimosas eller bloody marys på brunchmenyn (unlimited och unlimited, man dricker ju sällan fler än två i alla fall men jag gillar tanken att jag i princip kan bli serverad så många jag vill!)  och vi älskade stället. Det var ett måste att gå dit varje gång vi var i New York. En gång var vi där två gånger under samma helg och våra vänner som själva tidigare bott på Manhattan (och ursprungeligen introducerade mig till stället) tyckte vi var helt tokiga. Det finns också andra brunchställen i Nyki, vet ni? Men nu när jag var där i november hade Nero stängt sitt mimosaflöde för gott. Jag var så besviken. 

Första morgonen tillbaka i LA efter New York-resan serverade Fred mig i stället frukost på sängen med en tillbringare mimosa för att kompensera för min uteblivna mimosabrunch i NY. Here's your unlimited mimosas, sa han innan han själv gick på jobb. Och jag fick en ganska rolig dag för mig själv. 

Brunch i Culver city förra söndagen. 

Brunch i Venice idag. 

Totem

Ikväll tog vi några ungdomar med på Cirque du Soleils Totem-föreställning i Santa Monica. Peppe, Magnus och Vidar kom också med. Vi trivs verkligen i deras sällskap, det är så lätt och chosefritt att hänga med dem. 

Jag måste gå och lösa ut biljetterna i förväg så satt på en bar på Santa Monica Pier och drack ett glas vin medan jag väntade på mitt showsällskap. Jag satt och läste Lena Anderssons bok som Peppe lånat åt mig när en man kom fram till mig på vägen ut och sa: "I just want to say that it's so refreshing to see someone reading an actual novel instead of just obsessing over their smart phones." Jag bara log mitt mest intellektuella leende till svar. Det var tur att han inte såg mig cirka två minuter tidigare då jag instagrammade, facebookade och gmailade, allt på en och samma gång...

Men Totem. Ja. Huh. Det var nästan magiskt. "Det var som en dröm", sa en av killarna när vi kom ut. Det var just precis så det kändes. Totem är nog min favorit av de föreställningar jag sett hittills. Mycket på grund av Native American-temat. Som tonåring var jag besatt av indianer. (Alla som kände mig på 90-talet vet vad jag talar om.) 

Två snabba boktips

Jag gick in på Niotillfem-Sandras sköna blogg och läste detta inlägg om Ru av Kim Thúy. Det gjorde mig himla glad att hon tog upp boken för jag läste den "av misstag" här i LA för ett par år sedan och älskade den. Men boken har inte fått den uppmärksamhet den förtjänar tycker jag. Så ni behöver inte lyssna på mig men jag vet att ni litar på Sandra. Läs!

En annan bok som jag också tyckte väldigt mycket om, både på grund av handlingen men speciellt på grund av det annorlunda berättargreppet är Vi kom över havet av Julie Otsuka. (Buddha in the attic på originalspråket.) Hela boken är skriven i vi-format. En fantastiskt välskriven och mycket berörande roman. Jag kom att tänka på den också nu för att förutom att de båda handlar om invandrare (men i olika tider och olika länder) så innehåller Vi kom över havet liksom Ru ett väldigt lyriskt men enkelt språk som samtidigt är helt genomträngande. Går in i hjärterötterna, det gör de båda två. Som sagt. Läs.

Ensam hemma

Igår hade vi Freds gamla house mate Michael på middag. Michael bodde tidigare i det rum som nu är mitt arbetsrum. Han påbörjade sin roman för tre år sedan i dethär rummet (där jag nu sitter och skriver), skrev största delen av den just här och nu ligger manuset till hans första roman hos ett förlag i New York! (Utgivningsdatum ännu oklart, I'll let you know.) Så jag tar det som ett gott tecken! Han har också skrivit mycket på Coffee Connection där jag också gillar att sitta. Jag tar även det som ett gott tecken. Bra energier i dessa utrymmen. 

Men egentligen är Michael regissör. I sommar ska han och hans flickvän (som är fotograf) åka till Tibet och filma en nomadstam under ett år. Det är så skithäftigt. 

Klockan halv tolv måste Fred sticka iväg för att ta ett nattskift på Casa Libre och jag var för första gången ensam här hemma över natten! Det var helt lustigt att gå omkring i lägenheten för mig själv och släcka lamporna och låsa dörren. Jag bara log som ett fån för det kändes som ett av dedär ögonblicken som bekräftar känslan av att "jag är hemma".  

Jag tänkte ligga och njuta av att läsa en stund i sängen på kvällen. (Det blir aldrig av annars på kvällarna nuförtiden för vi ligger och pratar tills vi somnar.) Men jag somnade direkt och sov som en stock hela natten. (Drömde dock att jag försökte sälja någo ritningar för en ny rymdfarkost och ingen förstod hur fantastisk min nya uppfinning var. Mycket frustrerande.)

Och i morse steg jag upp och kokade kaffe för mig själv och jag kan inte riktigt förklara varför det kändes ännu mer som hemma bara för att jag var för mig själv en natt. Kanske det också beror på att Michael var här igår som vår gäst, inte vår kämppis, hans gamla rum är nu mitt rum. (Jag har ju också tidigare bott här med honom i tre månader.) Som han själv sa när jag erbjöd honom en öl till; "Yeah, it feels so weird that I can't just go open the fridge and help myself now." 

Jag minns när vi satt på balkongen för tre år sedan och diskuterade hans senaste pjäs. Han sa att han tänkt börja skriva på en roman. Han jobbade som chaufför åt svenska versionen av "America's next top model" (den spelas in i LA) för att få ekonomin att gå ihop. Nu är han en yrkesverksam regissör som har vunnit priser. (Han jobbade över sex månader gratis åt en regissör. Han sa att han inte vill ha lön, han vill ha kontakter. Det fungerade.) LA var nytt för mig, Fred var "ny" för mig och jag sa att jag drömde om att också få skriva. "So just do it", sa Michael. Jag vet att jag upprepar mig själv här på bloggen konstant men jag kan fortfarande inte låta bli att förundra mig över hur annorlunda mitt liv ser ut idag. Jag är lycklig varje jävla dag. Jag visste inte ens att det var möjligt. Det hände inte över en natt. Och man får ingenting gratis. Men det går att förändra sitt liv. 

Ps. Michael är vegan och jag ÄLSKAR att laga middag när han kommer för jag har experimenterat och lärt mig mycket om vegansk matlagning och det är så roligt när någon på riktigt uppskattar det. 

Skulle du hellre vilja flyga eller vara osynlig? (några tips på amerikanska podcasts)

Dethär med podcaster. Peppe is doing it, Mia och Maria are doing it, Eva is doing it. Det är superkul förutom att jag börjar känna mig stressad att hinna lyssna på alla. Dessutom ligger jag också efter i En varg söker sin podd. (Annars finns det ingen pod jag följer slaviskt. Jag väljer oftare på basis av ämnet än enligt vems podcast det är.) 

Jag gillar podcaster, men liksom med ljudböcker så har jag väldigt svårt att inte tappa koncentrationen. Jag önskar att jag kunde diska eller stryka (dvs om jag någonsin strök...) eller göra något annat medan jag lyssnar, men det går inte. Jag hör ett nyckelord och vips så har mina tankebanor hoppat till helt andra galaxer. Alternativt koncentrerar jag mig för mycket och bränner vid lasagnen om jag gör mat samtidigt. (Exempel ur verkliga livet.) Jag kan alltså inte koncentrera mig på två saker samtidigt. Sorgligt men sant. För mig funkar det bäst att lyssna på flyg, tåg, buss, bil. (Min träning lämpar sig inte heller för podcastlyssning. Men eventuellt skulle det gå lättare att bestiga Culver-trapporna då...) Så det slutar med att jag sitter för mig själv i köket och BARA LYSSNAR. Och dricker kaffe. Det känns väldigt dekadent att bara sitta och lyssna. Det är liksom bortkastad tid. Men. Ack, så skönt ibland!

Jag ville i alla fall tipsa er podcast-nördar om några amerikanska podcasts.  

This American Life är en av USA:s populäraste podcasts. Den har också blivit rekommenderad åt mig flera gånger. (Kuriosa; i nyaste säsongen av Girls lyssnar Hannah på ett avsnitt när hon ligger på marken i skogen.)

Jag har lyssnat på många bra avsnitt men en stark favorit hittills var avsnittet om Superhjältar. Och vilket man skulle välja om man kunde; att flyga eller att vara osynlig. Svaret visade sig vara mer komplicerat än man skulle tro. (Jag vet inte hur mycket jag ska avslöja här, ifall någon vill lyssna själv. Men de kom ungefär fram till att man bara vill vara osynlig för att kunna sko sig på bekostnad av andra, medan att flyga är en ärligare längtan.)

Radiolab är en annan podcast jag gillar och jag rekommenderar att speciellt mina bokklubbskompisar och alla andra som läst Rebecca Skloots bok om Henrietta Lacks ska lyssna på detta avsnitt.

Fresh Air är en annan favorit. T.ex. detta avsnitt passar bra att lyssna till såhär dagen efter Super Bowl. Det handlar om myten om den dumma fotbollsspelaren. (Något som Fred ofta stör sig på, när man lär sig reglerna till amerikansk fotboll så förstår man att det fakiskt inte är vilken dumbom som helst som skulle klara av det.) 

Dagens avsnitt ska handla om Philip Seymour Hoffman men det finns inte tillgängligt ännu.

Ibland hänger jag på Los Angeles biblioteks sidor och där hittade jag denna podcast som jag vill särskilt tipsa Bestiz om. Det är ett samtal med Gary Shteyngart om hans bok Supersad True Love Story som jag gillade jättemycket. (Det är ett gammalt avsnitt men vi talade nyligen om honom för hon upplyste mig om att hans nyaste roman har utkommit.)

Yo, is this racist? svarar på lyssnares frågor om vad som är rasistiskt. I ett av de senaste avsnitten diskuterade de t.ex. om vita författare får använda sig av svarta huvudpersoner. Det är ett mycket intressant program att lyssna på här i LA där man skämtar hejvilt med kulturella stereotyper men samtidigt ska man också vara väldigt pc. En märklig kombination. 

Själv lyssnar jag också på Which Way, LA? för att hänga med i den politiska debatten här. 

För vänner av standup-komedi rekommenderar jag WTF. (Man måste dock ladda ner en app för att kunna lyssna.)