Things NOT to say

Note to self: på ett judiskt bröllop är det INTE koscher (pun intended) att när man säger adjö till brudgummens föräldrar tillägga; "Vi ses nästa gång på dopet!". Tragame tierra...

Souvenirer vi fick från bröllopet var bl.a. ölstop med texten "Mazel Tov Bitches!", personaliserade och graverade pluntor samt ett kilo rostade jordnötter som brudens föräldrar producerar. 

Hälsningar från Suffolk, VA

Idag är det Freds bästis bröllop. Fred tar hand om brudgummen före vigseln så jag passade på och gjorde ett par jobbgrejer och hinner nu blogga lite t.o.m. före det blir dags att börja göra mig i ordning. Min festrutin kommer att ta hälften så länge för jag får inte sminka mig idag.  Jag vaknade nämligen i morse med ett igenmurat öga. Mitt högra öga är rött, svullet och utsöndrar en jämn ström av gult klet. Jag har aldrig varit med om liknande ögoninfektion och förstås måste det hända idag då jag träffar min mans bästa vänner från college för första gången. Great. Jag kommer att se just snygg ut next to the best man. Alla såg lite förskräckta ut när de såg mig i morse vid frukosten. Som tur åt vi middag i går med några så de hann se att jag kan också se helt ok ut. Så jäkla typiskt. Ont gör det dessutom. 


Anyway, det är ganska intressant att se en del av USA jag aldrig upplevt förr. Jag hade inte insett att Virginia redan räknas som en southern state men vi befinner ju oss faktiskt rätt nära Charleston. Och Richmond var huvudstad för Sydstaterna fick jag veta. Personalen på hotellet talar som direkt från en film, accenten är otroligt stark. Men de är också just så vänliga som man brukar säga att mänskorna i Sydstaterna är. 


Suffolk ser ut precis som det låter; en småstad mitt ute i ingenstans i södra Virginia. I morse tog vi en promenad för att se stan. Den består av ett apotek, en McDonalds, en sportbar och sen vårt enorma lyxiga hotellkomplex. Jag kan inte för mitt liv förstå för vilket ändamål den är byggd. Det kan inte finnas så mycket turister här. 
För övrigt är det spännande med den amerikanska kulturen hur alla sprider sig för vind och våg runt hela landet efter sin examen. Bröllopet idag är intimt med bara brudparets närmaste familj och bästa vänner som deltar. Tillsammans är vi 16 stycken. Av dessa är det bara brudens föräldrar som bor här. De övriga gästerna har flugit in bl.a. från Texas, Seattle, Hawaii, L.A. och Pennsilvania. Brudgummen jobbar i Israel och kommer hem först om ett år. Bruden själv bor i Washington D.C. därifrån vi också kom igår kväll. De lever alltså fortfarande på distans liksom vi. 


Jag gillade D.C. det lilla jag sett hittills. Men vi är ännu två dagar till där före vi båda åker hem. När man kör in till stan kör man över en bro över Potomac river och vem tror ni var den första som körde emot mig mitt på bron samtidigt som jag för första gången ser Washington och Lincoln monumenten? Jo, Obama förstås! En lämpligare första entrée till Washington kan man väl knappast tänka sig. 

Vårt hotell låg ett par kvarter från Vita huset. Jag blev förvånad över hur mitt i centrum det ligger! Fred tog mig på en arkitekturpromenad genom stan, mycket ivrig över att få visa mig sin hemstad. 

Lite trött

Min tillvaro har idag varit en kamp mot tiden och post it- helvetet. Shit, vad jag är trött. Hur ska jag orka packa ännu ikväll? 

Ska bara vila en pikuliten stund i soffan först. Får. Bara. Inte. Missa. Planet.

Jag fick en fråga

Om mina föräldrar läser min blogg. 


Ja ba: Öh, nä. 


När jag berättade att jag har börjat blogga undrade pappa vad det är för skillnad mellan Facebook och en blogg. (Inte ironiskt alltså. Han är ingen hipster.)

Vänligt erbjudande

Allt har helt tydligt sin mening. Det var nog bra att min plan för ikväll avbokades för fick i stället en massa annat fixat så kanske jag kan ha en liiite lugnare kväll imorgon i stället. På torsdag åker jag nämligen till Washington D.C. för Freds bästis gifter sig i Virginia på lördag. Jag bokade min resa på söndagkväll. Snabba ryck men så är jag också en spontan själ. 


Min svärmor råkar vara i D.C. samtidigt som vi för en medicinsk check-up. Hon har bokat en svit med ett extra sovrum och erbjöd vänligt det andra rummet åt oss så att vi skulle kunna spara lite pengar. Öööh, jo tack, NEJ.


I L.A. har vi kämppisar och i Santa Barbara var vi tvungna att äta frukost i gemytlig gemenskap och konversera artigt med de övriga gästerna på det intima B&B:et. Så tack för vänligt erbjudande, men nu ser vi fram emot fem nätter tillsammans på ett stort hotell i Washington där vi får vara totalt anonyma och ingen bryr sig om vem vi är. I'm just saying.

Irritation

Är vad jag känner när jag avbokar roligt kvällsproggis p.g.a. arbete och sen plötsligt är den s.k. jobbkrisen löst på en halv timme men då är det för sent att blåsa liv i den upsprungliga planen. Argh. 

Tips

Arkadia Bookshop på Norra Hesperiagatan är ett av mina favoritställen i Helsingfors. Om jag skulle vara hemma nästa tisdag så skulle jag gå och lyssna på dethär.


http://www.arkadiabookshop.fi/tuesday-1-11-at-6pm-guggenheim-helsinki-potential-possibilities-and-challenging-questions-by-janne-gallen-kallela-siren/

Min hjältinna

Ok. Snälla radera mitt tidigare inlägg från ert minne. Läs i stället om otroligt fina Bina som förbättrar världen här:


www.lily.fi/juttu/naisenergiaa-ja-kuolemanpelkoa


Och sen när ni känner er inspirerade gå in här och registerar er för ett fadderbarn:


www.i-aid.org/



Jag har haft mitt fadderbarn Mala i Indien via I-Aid ända sedan Bina (Sabina Bergholm) startade organisationen år 2006. Tack vare Bina kan man via I-Aid verkligen ha en personlig kontakt till sitt fadderbarn. Jag drömmer om att en dag åka och hälsa på henne.

Simonetta, mi manchi!

Förutom olivoljan och det billiga vinet kunde jag gärna även ha importerat hem Simonetta från Toscana. Simonetta kom till villan typ fem-tiden med ett par hjälpredor. Serverade cocktails med tilltugg klockan sex i väntan på middagen (primi, secondi & dolci) som serverades 8-9-tiden. Giulio försåg oss med vin och sin egen olivolja. Efter maten städade de undan i köket. Nästan varje dag. 
Vi hade först utlovats en viss Matteo som vår kock, döm om vår (min?) besvikelse när vi sen också fick Simonetta. Simonetta var nog bra. Men dethär med att äta pasta som förrätt är lite överdrivet enligt mig... 


(Och före ni börjar himla med ögonen åt den överdrivna lyxen, för 13 pers blev det faktiskt förmånligare än att gå ut och äta.)


Just nu skulle jag gärna ha en Simonetta som kunde komma hem till mig och både laga mat och städa. Orkar inte laga mat. Orkar ännu mindre städa. Och minst av allt orkar jag gå till butiken. Ja, och inte skulle det vara dumt med en cocktail heller. Simonetta, dove sei?!

Bibliofilen

Jag kommer att missa bokmässan i år. Det är synd men jag ska på ett bröllop i stället och det blir också jätteroligt. 
Jag drömmer om att åka till Göteborgs bokmässa något år. Det lär ska vara en upplevelse.

Jag fascineras av vilka böcker folk läser på tåg, bussar, flyg, cafeér och parkbänkar.  Jag brukar tyst jubla för mig själv när jag inser att jag själv läst alla böcker jag lyckas se pärmen på under en tågresa. “Åååh, den är så bra!” vill jag utropa åt en främling som läser en gammal favorit, avundsjuk på att hon ännu har upplevelsen framför sig.  Under en resa i New Yorks metro såg jag folk stå och sitta med böcker i handen av en svensk författare, en kolombiansk, en rysk, en amerikansk, en japansk och en fransk. Hur fantastiskt är inte det? En av mina mest intressanta litterära diskussioner har jag fört med en äldre man på San Fransiscos flygplats. Den gången var det Murakami som förde oss samman.
Litteraturen för oss närmare varann. Utplånar gränser mellan kultur, länder och språk. Och vi märker att alla är ganska lika i alla fall. Men nu tappar jag bort mig igen. Det sker ju så lätt när man börjar tänka på böcker. Därför är litteraturen så fenomenal. Under en flygresa kan vi glömma att vi befinner oss i en klaustrofobisk maskin kilometervis över havet och i stället drömma oss bort till ett 1700-tals England. Och man upptäcker att man inte är ensam. Alla tankar man tänkt, relationer man våndats över och drömmar som krossats har någon annan redan erfarit. Och ve den som påstår att det är fantasi. Alla känslor som redogörs för i litteraturen har någon upplevt.  Därför blir jag alltid lika förvånad när jag hör mänskor säga att de aldrig läser.  Jag förstår så väl att alla inte haft samma chanser och möjligheter. (Inte så mycket i Finland som i andra länder.) Men jag tycker det är synd om de böcker som aldrig blev lästa. Synd om de olästa böckerna och om mänskorna som aldrig läste dem.  

Jag älskar bibliotek och antikvariat! Jag hyser mer kärlek för dem än för bokhandlar, även om jag gärna vistas i dem också. Men det finns något romantiskt över tanken att någon annan har tidigare haft samma bok på nattygsbordet som tilltalar mig. Det bästa är när en gammal bok man köpt innehåller en tillägnelse, understreckningar eller ibland t.o.m. personliga anteckningar. Det känns som att man får två historier till priset av en, själva romanen och sedan en liten inblick i den föregående läsarens historia. Vissa klassiska verk som jag älskar måste jag få ha i min egen bokhylla, men jag vill inte köpa dem nya utan jag väntar hellre på att hitta dem på ett antikvariat. När det händer känner jag att det var meningen att jag skulle hitta just det exemplaret.
På resor älskar jag att gå på antikvariat även om jag inte förstår språket och alltid när det är möjligt brukar jag köpa ett verk av en lokal författare. Bästa sortens souvenir enligt mig!

Nå, nu har jag totalt lyckats glömma bort poängen med mitt inlägg. Kanske jag bara ville berätta hur mycket jag dyrkar böcker?

Ett hus i Italien

Såhär såg det ut på Villa Buralla utanför Lucca i Toscana. Inte så pjåkigt.

Prosecco-time vid poolen.

Solnedgång i Sant'Andrea in Caprile.

Vi besökte en vingård i vår by.

Samt underbara Villa Torrigiani som Villa Buralla ursprungligen var en del av. Vi träffade även trädgårdsmästaren som visade sig vara ägare till slottet (och kusin till drottning Paola av Belgien).

Torget i Lucca var en amfiteater.

Utsikt från Leonardos hemby Vinci.

Killarna friterade zuccini-blommor. Så gott!

Äntligen framme vid Biennalen!

Tyvärr kunde vi inte besöka den finska paviljongen för ett träd hade fallit på den. But of course.

Nominera mera!

Jag delar gärna med mig vilka bloggar jag nominerat för Bloggpriset 2011 för om nu någon av er har lyckats missa dessa fina bloggare så får ni upptäcka dem senast nu!


Det finns en massa fina, roliga, inspirerande och fascinerande bloggar som jag läser så gott som varje dag. När jag själv började blogga i januari kunde jag inte föreställa mig hur mycket jag skulle få ut av bloggvärlden! Jag har träffat nya härliga mänskor och fått mycket värdefullt utbyte både via min egen blogg och andras. Det är helt enkelt så himla kul och givande att blogga! TACK till alla bloggare och läsare som läser, skriver, kommenterar, delar med sig och stöttar!


Min röst för den roligaste bloggen går till Eva som tycker att det är Baksidan som räknas. (Hon har helt rätt.) Eva är underhållande och klok på samma gång.


http://evafrantz.blogspot.com/


Anne Hietanen är också sjukt rolig, men i år valde jag att ge min röst åt Eva.


http://annehietanen.ratata.fi/


Priset för bästa språk går till Hemsolen vars inlägg är en fröjd att läsa. 


http://hemsolen.blogspot.com/



Mest inspirerad blir jag av Aida som har fest hela tiden. Hennes fina bilder och poetiska texter är som karkki för själen. 

http://toomanyparties.blogspot.com/

Jag hoppas någon av er får pris! Mest ser jag dock främst fram emot ett bra party!

Kaffemonstret

Jag trivs bra på mitt nya kontor men kaffet är alldeles fruktansvärt! Och eftersom jag inte kommit hem före kl. 21 en enda dag under hela veckan så hann jag aldrig köpa nya kaffebönor och hemma hade jag bara pulverkaffe kvar. Fattar ni vilken vecka jag haft, va, VA?! Som tur har man vänner på bra ställen, vänner som jobbar precis bredvid Kaffa och vänner som dessutom orkar köpa kaffebönor åt en på hemvägen så att mitt veckoslut var räddat. Är redan på min andra cappuccino idag och min andra espresso och börjar känna mig ganska hyper. Men lycklig, mycket lycklig.


Jag försöker enbart köpa ekologiskt och rättvisemärkt kaffe (liksom också te, bananer och choklad som lär ska vara de fyra produkter man åtminstone borde köpa "rättvist".) Men Kaffas Go'morron blandning är så god! Och jag understöder också gärna ett litet lokalt företag. 

Älska lördagar!

Första helgen hemma på sex veckor! Så skönt! Jag försov mig från yogan i morse men det var ok. Jag tror att jag behövde sömnen. 


Var på brunch på Sunn ovanför Café Engel med bästaste tjejerna. Jag rekommenderar stället! Mycket prisvärt! God buffet med lite extra utöver de sedvanliga smörgåspåläggen som man ju lika gärna kunde äta hemma. Men där fanns inte för mycket olika alternativ för det gillar jag inte heller. Det ser osmaklig ut tycker jag om bordet bångnar av 100 olika sorter.
Dessutom var personalen trevlig och lät oss sitta där i lugn och ro i nästan tre timmar mitt under stressigaste brunchtiden. 


Stiftade även bekantskap med nya Gloet idag! Vad fint där har blivit! Egentligen är det ett under att det tog så enormt länge för dem att fixa upp stället som helt för länge har varit total ödemark och en grå zon mitt på Alexen.


Jag gick hem via Akademen. När Johnny är på omslaget av Vanity Fair så köper man tidningen trots ens begränsade budget. Jag ska njuta med Johnny och Kaffa-kaffe före det blir dags att gå ut med bästis ikväll. Vi ska äta sushi men efter det tänkte jag att vi sku kolla in nya Putte's. Fast det vet hon inte om än. (Putte's lär för övrigt ha veganpizza! Det måste testas. Som jag har väntat!!!)


Lördagar är bäst! Puss på er!

Till alla fantastiska kvinnor!

I väntan på att klockan ska bli halv sex och jag får gå på skumppa med en fantastisk kvinna så kommer här lite fredagsinspiration till alla andra fantastiska kvinnor!

Maya Angelou är också en inspirerande underbar kvinna och jag älskar denna dikt av henne. Jag har lagt ut den tidigare på min andra blogg men den tål att upprepas även här. Jag känner mig alltid extra fenomenal när jag läst den!

Phenomenal Woman 

by Maya Angelou

Pretty women wonder where my secret lies.
I'm not cute or built to suit a fashion model's size

But when I start to tell them,

They think I'm telling lies.

I say,

It's in the reach of my arms

The span of my hips,

The stride of my step,

The curl of my lips.

I'm a woman

Phenomenally.

Phenomenal woman,

That's me.

I walk into a room

Just as cool as you please,

And to a man,

The fellows stand or

Fall down on their knees.

Then they swarm around me,

A hive of honey bees.

I say,

It's the fire in my eyes,

And the flash of my teeth,

The swing in my waist,

And the joy in my feet.

I'm a woman

Phenomenally.

Phenomenal woman,

That's me.

Men themselves have wondered

What they see in me.

They try so much

But they can't touch

My inner mystery.

When I try to show them

They say they still can't see.

I say,

It's in the arch of my back,

The sun of my smile,

The ride of my breasts,

The grace of my style.

I'm a woman

Phenomenally.

Phenomenal woman,

That's me.

Now you understand

Just why my head's not bowed.

I don't shout or jump about

Or have to talk real loud.

When you see me passing

It ought to make you proud.

I say,

It's in the click of my heels,

The bend of my hair,

the palm of my hand,

The need of my care,

'Cause I'm a woman

Phenomenally.

Phenomenal woman,

That's me.

Kontoret

IT-killen var på mitt kontor och pysslade med femtielva kablar. När han sa "Äsch, nu gick den i fel hål"  var jag fem före att utbrista: "That's what she said!".  


Jag har tittat helt för mycket på the Office...

Sideways

Jag träffade systra min och mina godingar till systerbarn ikväll. Sushi och prosecco med systersnack till är inte illa en torsdagkväll. 

Systra min lånade Sideways på DVD som jag tänkte titta på ikväll och drömma mig tillbaka till wine country. Jag hade just tidigare berättat åt min syster om vingården Kalyra där vi lämnade vinet odrucket för personalen var så snorkig. (Det enda stället där vi fick dålig service.) Sen kommer jag hem, sätter på pyjamas och filmen och 30 minuter in i filmen berättar Sandra Oh att hon jobbar på Kalyra. 

Undrar om det är filmen som gjort personalen där hög i korken? (Där var faktiskt fullt med folk, vi trodde det var för att de gör gott vin.)

Hursomhelst, jag kunde inte se filmen till slut för jag insåg att man inte kan njuta av den till 100 % utan ett glas pinot noir i handen.

EDIT. Jag borde ha satt dvd:n "sideways"...

Ja, jag vill leva la dolce vita!

Och det har jag minsann gjort. Jag har haft det oförskämt bra. Min lutherska själ skäms. Först tio dagar med min älskling i L.A. och Santa Barbara där jag blev bortskämd i kubik, tre stressiga dagar hemma (jag hann bara inte blogga, jag lovar!) och sedan en vecka i Toscana med vänner. Italien-resan kom ju inte i så jättebra läge men den var planerad sedan 8 månader tillbaka och när jag började hota att stanna hemma (den lutherska arbetsmoralen igen, ni vet) tvingade både Fred och Låra mig att åka iväg. Nå, inte var jag ju så svårövertalad och jag är glad att jag åkte. Att dela ett hus i Toscana med 12 goda vänner är någonting jag varmt rekommenderar. Ett par dagar måste jag jobba men t.o.m. det är ju helt okej med utsikten jag hade över slott och vingårdar. Dessutom fick jag i stället som belöning både handväska, örhängen och choklad av bästis som tyckte synd om mig. (Det var på riktigt inte alls synd om mig men jag tackade och tog emot i alla fall. Sensmoralen; det lönar sig att arbeta!)


Pricken över i:et, och nu blir det ju så mycket att jag nästan drabbas av Stendahls syndromet igen och svimmar, var att innan vi åkte hem hann vi ännu besöka Biennalen i Venedig. Alltså vilken lyckofilur är inte jag?! 


Nu börjar jag komma igång på nya kontoret här hemma och hoppeligen lyckas jag sakta men säkert locka tillbaka mina läsare efter den oplanerade bloggpausen. Det händer spännande saker, det lönar sig att läsa! Hehe.


Här kommer ett litet smakprov i bilder från L.A. Imorgon får ni se foton från Italien.

Jag har varit på dejt i Culver City och sett Lion King i 3D. Filmen har varit en inside-grej för oss ända sedan 1995. (Lejonet på bilden har inget med Simba att göra men statyn finns i Culver City.)

Jag har bott på lyxig Bed & Breakfast i en av världens säkert mest idylliska städer, Santa Barbara.

Det bjöds på vin, hemlagade hors d'oeuvres och klassisk musik varje dag klockan fem i trädgården.

Vi var hungriga när vi kom fram på fredagen. Jo, det var bara 1,5 timmars körning men hej, vi gillar god mat!

Jag har shoppat vintage.

Ätit glass.

Ätit världens godaste sushi någonsin med sex olika sorters svampar. Varför har finska sushi chefs så begränsad fantasi?!

Jag har sett Cirque de Soleil (Iris) på Kodak theatre i Hollywooooood. (Och åt asiatiska "tapas" innan, jag säger bara; pumpkin tempura with curry salt, NA-MI!)

Eftersom jag inte kan tåla cirkus så var jag mycket motvillig att se Cirque de Soleil, men min man övertalade mig första gången i San Fransisco. Och det är nog en otrolig show. Man vill bara ropa åt dem: "Hej, är ni helt från vettet?! Kom ner därifrån!" Sen hoppar de ner från 10 meters höjd i en octupel piruett med förbundna ögon och landar i spagat. I en mänskopyramid.

Haft champagne-picnic i parken.

Jag har fått se Freds nya kontor och huset där "hans" pojkar bor. Jag fick även träffa pojkarna. Tonåringar är tonåringar oberoende av vad de gått igenom innan... Huset är ett ungdomshem för "undocumented and unaccompanied minors" och är en enorm gotisk villa. Min man ansvarar för sex killar. Jag är så stolt över honom, han gör ett otroligt jobb med dem!

Och såhär såg det ut när Charlie Chaplin bodde där. (Det är alltså hans gamla hus.)

Upptäckt ny gatukonst som uppenbarat sig under natten i Culver City. (Denna av Space Invader.)

Den nya Banksyn i Venice blev oplåtad denna gång.

EDIT. Min man informerade mig just att han tagit reda på mer och det var staden som beställt just detta verk. Där ser man, t.o.m. alla anonyma street artists blir etablerade till sist...

Varit på Freds kompisars keikka i Santa Monica. Oak & Gorski, check them out, pretty cool. (Och ja, de finns även på Spotify.)

Ätit helt sanslöst god majsbröd-thingie med zucchini-blommor. Jag kan inte förklara hur fantastiskt gott det var i all sin enkelhet! (Och Don Cheadle satt i bordet bredvid förresten. Sorry, bara måste berätta det! Ja, och så är det Harrison Fords son som har skapat detta underbara recept, det är han som är restaurangens chef och ägare. Jag vet, om jag vore tilräckligt cool skulle jag inte berätta detta men nu är jag tyvärr inte alls så cool så jag blir tvunget lite starstruck.)

Gått på vinprovning tills jag var snurrig i huvudet.

Överraskades med en promenad i Yoganandas meditationsträdgård i Malibu.

Upplevt fantastiska solnedgångar.

Och bara hängt med min älskade man och njutit av att få vara tillsammans.

Utsikt över Santa Barbara, mountain-side...

Och ocean-side. Utsikten är från Santa Barbara's court house där t.o.m. skyltarna är idylliska.

Dethär var lite väl, tyckte jag. Jag menar skulle ni hitta brandsläckaren snabbt bakom tiffany-glaset?!

Cheshire-katten lurade t.o.m. i jacuzzin.

På återseende mina älskade palmer.