Egészségedre!

Jag har varit tre veckor i Finland och på hemvägen flög jag via Istanbul, vilket var bra eftersom inget annat kaffe än turkiskt hade varit starkt nog att få liv i mig efter min 04.00 väckning. När jag fick mitt kaffe tackade jag helt automatiskt på turkiska och kände mig mycket nöjd och glad att jag haft möjlighet att resa så pass mycket i mitt liv att jag snappat upp en del artighetsfraser här och där. Jag kände mig så kosmopolitisk över att jag nånstans i ett dammigt hjärnskrymsle lyckats spara denhär lilla kunskapen så jag tackade varje gång extra högt till besättningen på Turkish Airlines också. Tills det helt plötsligt slog mig precis innan vi landade att ordet jag slängt ut till höger och vänster inte alls betyder tack, utan skål! På ungerska. 

"It's not me, it's you."

Jag läste en krönika i går i NY Times om hur jobbigt det är att "göra slut" med sin terapeut och kände omedelbart ett styng av dåligt samvete. När jag gick i terapi tog det mig ett tag att hitta en person jag kände att jag var på samma våglängd med. Men i stället för att meddela dem och säga sorry, men jag tror inte att detta funkar - som man så klart ska göra men jag tänkte inte ens på det som ett alternativ! -  så slutade jag bara att beställa tid och dök aldrig upp igen. Nu känner jag mig som en värsta sortens fegis... Men det förklarar min till sist alldeles utmärkta terapeuts strategi. En stående reservation två gånger i veckan. Räkningen kom på posten. Inga ursäkter. Jag saknar henne. Men jag är också hemskt lycklig att jag inte längre behöver henne. 

Men det finns även annan tydligen vedertagen terapietikett här, som jag inte är säker på att vore helt kosher i Finland. När vi var på öl häromkvällen nämnde en kompis att hon letar efter en ny terapeut och en annan kompis påminde henne snabbt om att det sen är helt i sin ordning att fråga "when shopping around for a shrink" om hen är demokrat eller republikan... (Och sen gjorde de båda två en min som om att gå i terapi hos en republikan vore ett öde värre än döden.) 

Paddington

Wendy Young som är president för Kind (Kids In Need of Defence) som jobbar för våra ungdomar svarade på frågor på nätet gällande ökningen av barn som väller in i USA över gränsen. Jag har funderat på vilken liknelse jag kan använda för att bäst och enklast förklara situationen för mänskor som inte är insatta, men jag måste säga att jag aldrig tänkt på att använda Paddington som exempel...

Jag följde med konversationen online i förrgår och där var många tragikomiska inslag, men detta tog priset. Jag skrattade så jag trodde att jag sku storkna. Paddington...  Ayayay.

Chocolate & Sunday Snapshots

Idag är det Martin Luther King Day och ledig dag i USA. Det betyder inte så mycket för oss som inte jobbar nio-till-fem. Men det är bra med långhelg ändå för det betyder att våra vänner Landen och Richard kom på besök från San Fransisco! Richard bodde tillsammans med Fred innan jag flyttade till L.A. och han flyttade upp till San Fransisco för att gifta sig med Landen, så de känner sig bokstavligen som hemma i vår lägenhet. (Landen bodde ju också alltid här när hon var och hälsade på.) Det är hemskt skönt med såna gäster. De vill alltid till Grand Central Market när de är i stan så vi åkte dit en sväng på förmiddagen medan Fred var på Casa Libre. Senast de var där köpte de ingredienser till mole och fastnade länge med en försäljare som förklarade alla skillnader mellan de olika chokladbönorna. De blev sjukt intresserade och när de kom hem startade de sin egen chokladfabrik. Det är Richard och Landen i ett nötskal. (Deras julkort var en hel produktion och nyhetsbrev med allt de åstadkommit under året. Vi blev helt matta bara av att läsa det. Och igår klagade Richard på att han inte har någon triathlon bokad än för i år så han ska springa två marathon i stället... De är båda precis likadana och vi älskar dem!) 

Så nu tillverkar de choklad Bean-to-Bar  och hade en massa smakprover med sig. Jättejättegott. Richard har själv byggt nån sorts skalborttagninsmaskin. Han sa att han kollat några Youtube-videor och ritningar på nätet för inspiration men gjorde till sist sin egen design. Jag sa att jag inte förstår hur det kan gå till. Han tittade omkring sig bland alla kokböcker i vårt kök och sa; "Well, you do the exact same thing with your cookbooks and recipes!" Sen lagade han vår dammsugare och förklarade hur en GPS fungerar på en IPhone. Ingenjörer imponerar alltid lätt på mig.

Och Landen berättade att hotet om att chokladen kommer att ta slut bara gäller bulkchoklad av dålig kvalitet (typ Hershey's). Så jag kan slappna av. Hershey's kommer att gå upp i pris. (Kan dom inte bara sluta tillverka fanskapet i stället?) Och choklad av hög kvalitet kommer bara att fortsätta vara dyrt. Men nu har vi vår egen hovleverantör så jag känner att vår fortsatta chokladtillgång är tryggad. 

Nästa vecka åker de till Hawaii för att besöka några kakaoodlingar och gå en kurs i chokladtillverkning. Jag erbjöd mig att åka till Colombia på kakaoodlingsrecognosering. (Jag erbjuder också kaffeodlingsrecognoseringstjänster om någon är i behov av en konsult!) 

På kvällen for vi hem till gemensamma vänner i Koreatown på BBQ. (Det blev choklad igen till efterrätt.) Fred och jag åkte först via en annan tillställning för att se en DJ spela som jag gillar. Dance Party från klockan tre till nio en söndag. Ingen alkoholservering. Suverän idé. Man kan faktiskt också dansa på dagen.

Och ikväll ska vi gå och se Selma dagen till ära.

Läs mer om Richard och Landens Root Chocolate här.  

En ny feminist har fötts

Alexandra är en ung kvinna jag jobbat med i över ett år nu. (Och nu är hon över 18 så jag får säga hennes namn.) Hon studerar konst och creative writing på ett universitet i norra Kalifornien så vi ses inte ofta just nu, men vi skypear varje måndag och talar också på telefon ofta. (Och hon var här under jullovet. Det var härligt. Hon kom direkt från tågstationen först till Casa Libre. Det känns alltid bra när man märker att Casa Libre känns som hemma för våra ungdomar. Även när de aldrig bott där, som Alexandra.) 

Jag hade missat fyra samtal av henne medan jag var på yoga i morse. Jag ringde genast tillbaka. Hon var mycket upprörd. Och arg och sa att hon behövde tala med mig. Jag undrade förskräckt vad som hänt. Så fick jag lyssna till en lååååång monologisk rant om patriarkatet och orättvisan av att vår historia är skriven av män. Jag kunde inte låta bli att småle medan hon gick på och tänkte "That's my girl!"  

Alexandra har gått sin första kurs i gender studies. Hon fick högsta vitsord för sin uppsats. Jag känner mig som en stolt storasyster. Det är ingen lätt bedrift med tanke på att feminism inte existerar som ett begrepp i kulturen där hon kommer ifrån. Jag säger inte att det inte finns feminister i Centralamerika, men det finns definitivt inga i den rurala by hon kommer ifrån i Guatemala. Hennes morföräldrar talar bara K'iche, som är ett Maya-språk. När man jobbar hårt för att klara livhanken på en dollar per dag hinner man inte fundera på feministiska teorier eller någon livsåskådning över huvudtaget. 

Alexandra fick kämpa ganska hårt med kursen, det var svåra begrepp att förstå, kurslitteraturen var inte lätt - jag tyckte själv att det var svårt när jag hjälpte henne att förstå innebörden av ett par artiklar - inte bara språkligt för att engelska inte är hennes modersmål, men för att hela tankevärlden är så annorlunda från vad hon är van vid. Det var en totalt ny värld för henne. Det var också därför hon var så upprörd. För att hon för första gången fått upp ögonen för machokulturen i hennes hemland och i hennes egen familj. Och hon sa själv. "Jag har alltid tyckt att det är orättvist. Jag hade bara inte ord för att förklara exakt vad det var som kändes så orättvist."  Men nu har hon. Jag känner mig så otroligt privilegierad att jag får följa med hennes resa och utveckling till en självständig ung kvinna. 

Ko(s)miskt möte

På fredagen hade vi talko på Casa Libre och målade staketet. (Eller påbörjade målningen. Det kommer att ta tid...) Ett par på motorcykel stannade vid porten. De var bara och körde omkring på måfå och blev nyfikna på det gotiska huset. Fred tog dem på en rundvandring och de stannade till sist ganska länge. Man märker snabbt vem som på riktigt är intresserad av Casa Libre och dess invånare. Daisy och Peter var på riktigt intresserade. Det synkade direkt mellan oss och när vi skildes åt visste vi att vi skulle ses igen. 

Senare kollade jag Instagram och blev mycket förvånad när det plötsligt dök upp flera foton  i min feed från Casa Libre; från vinden, från källaren, från gården. Jag fattade ingenting och trodde för nån sekund att jag av misstag själv publicerat dem. Tills jag insåg att det var Daisy som tagit dem samma dag. Jag följde henne redan på Instagram! Hon heter där nåt helt annat, och jag minns inte ens när och hur jag börjat följa henne, en vilt främmande mänska, jag har bara gillat hennes bilder och intressen. Inte så konstigt att det genast synkade mellan oss! Vi kom båda på det samtidigt och kommenterade på IG precis i samma stund åt varandra.  Det var ett ganska otroligt sammanträffande för denhär stan är ändå ganska stor.  

Haj som haj

Mamma hämtade sex rullar Wettex åt mig från Finland för trasor och andra städattiraljer här är helt värdelösa. Tycker jag. Vi sympatiserade online med Marie häromdagen över usla amerikanska tvättmaskiner och jag sa igen hur jag tycker att alla mackapärer i dethär landet är asdåliga. (För dom är just mackapärer.) Förutom the Shark Jet, kom jag på. Fred kom hem med en och den är helt skitbra! Skrev jag på Messenger.  En stund senare fick jag svar från Marie som undrade vad det riktigt är för maskin vi har. Hon hade googlat och funnit detta. Jag höll på att kissa på mig av skratt.

(Det vi har är en Shark Steam Mop. Petite difference.)

Living under rainbows

Förutom yoga på beachen året om så är en av de saker jag älskar mest i denhär stan dess kreativa puls. (Och den som tror att kreativiteten i L.A. är begränsad till Hollywood går miste om mycket.) I förrgår var jag och cyklade i Arts District och för första gången drabbades jag av en längtan att flytta downtown. (Men egentligen vill jag inte flytta från Westside. Yoga på beachen, som sagt.) Jag drabbades också för femtielfte gången av en längtan till East Village i början av 80-talet. Eller till Chelsea Hotels glansperiod. Det stör mig lite att även Arts Districts hayday tid redan är över och att det snabbt håller på att förvandlas till det dyraste området att bo i downtown. (Ibland känns det som om jag gick miste om alla de coolaste tidsperioderna.) Konstnärerna har redan flyttat söder- eller österut men väggmålningarna står kvar och det finns ännu tillräckligt med artist studios för att hålla Arts District levande, även om de nu i vissa kvarter får trängas bredvid microbreweries och caféer där man får betala 70 dollar för en raw lunch. Och man ser fortfarande många hemlösa. Investerare dreglar sig sjuka över att bygga lyxloft i området, men för att få lov ska staden börja kräva att de samtidigt även bygger hus med SRO-lägenheter (Single Resident Occupancy) för hemlösa. En intressant strategi som jag hoppas lyckas. (Enbart i Skid Row, bara ett par kvarter från historic downtown och Broadway finns över 20 000 hemlösa.) 

Det var min kompis Anna som ringde och sa att hon är ledig på tisdag, ska vi hitta på något roligt för pojkarna? Det är en annan sak jag älskar i L.A. Jag känner att folk är mycket aktiva här. Allmänt aktiva men också samhälleligt engagerade. Och de är generösa med sin tid. Tid är det mest värdefulla vi har och att en kompis valde att tillbringa sin enda lediga dag med "våra" pojkar betyder massor. Jag hämtade killarna från Casa Libre och vi cyklade tillsammans för att möta upp med Anna downtown som sen visade oss runt alla väggmålningar i Arts District. (Hon kände till namn och konstnär till så gott som alla.) Vi hade bara tänkt vara där ett par timmar på förmiddagen men det var en fantastisk dag, tjugosex grader varmt, pojkarna trivdes och vi trivdes med dem och allt var bara soligt och roligt och sådana spontanfina dagar måste man ta tillvara på så vi blev där hela dagen. 

Anna är själv musiker och låtskrivare och eftersom vi befann oss mitt i kreativitetens hjärta diskuterade vi mycket om skapande medan vi cyklade omkring. Jag sa att jag känner oerhört  starka kreativa energier i L.A. och att jag inte tror att det är av en tillfällighet som både film- och musikindustrin vuxit sig så gigantiska just här. Anna höll med och sa att en healer en gång sagt åt henne att om man kunde se Kalifornien ovanifrån så skulle man se hur starka energifält det finns här, starka strålar i alla färger går kors och tvärs över hela delstaten. "It's like living under rainbows", sa Anna. Det tror jag. Jag kan känna det. Även om kontrasterna i denhär staden är stora och skarpa så råder det samtidigt en evig optimism och stark tro på att allting blir bättre. Yes, we can! Löftet om regnbågen finns alltid där. Det kanske aldrig infrias. Men hoppfullhet är så mycket bättre än hopplöshet. 

Arts District är häftigt och snyggt och rått och fult och skört och organiskt och i ständig förändring. Det var som att gå (förlåt, cykla) omkring i ett levande konstverk. Ja, i det levande experiment det ju är. Asfalten hade brutits upp av enorma anarkistiska rötter som trängde upp ur jorden och igenom cementen och blev till en slags hinderbana för våra cyklar och till en levande metafor för hur underliggande krafter ändå alltid lyckas tränga igenom stadens påtvingade och sterila hårdhet.

Änglarnas stad är så rå. Och så hjärtslitande vacker. Jag tror att det är någonstans i sprickan däremellan som kreativiteten föds. Och pulserar.

"Jag bor i de eviga vårarnas land"

Jag vet faktiskt inte vilket jag tycker är roligare, när man får ta fram julsakerna eller när man får lägga undan dem igen. Vi har städat undan julen och jag tycker det är så skönt. Det känns nästan som att man får pusta ut och slippa låtsas att man har julstämning. Dethär var min tredje amerikanska jul och vår femte tillsammans. Jag som har varit värsta julnörden har tonat ner lite och Fred som varit värsta grinchen har skruvat upp julhumöret lite. Fred är viktig med finska jultraditioner och det är jag tacksam för men de flesta känns liksom med våld påklistrade här. Jag stod i den skandinaviska butiken med ett paket risgryn i handen och plötsligt kändes det helt absurt att jag och Fred skulle sitta på tumis och äta risgrynsgröt på julaftonsmorgon (som här dessutom är en normal arbetsdag) bara för att det är något man gör i Finland. Jag köpte inga risgryn. Lika absurt kändes det att dekorera på Casa Libre med snöklädda grankvistar för dess invånare som aldrig sett snö. På kvällen satt vi faktiskt uppe för att se julfreden utlysas i Åbo och det var stämningsfullt och fint och mitt hjärta höll på att spricka av fosterlandskärlek. Tills nästa program tog vid som var nån slags julshow och alltså bless their hearts men det var så stelt och uppstyltat och bara så fruktansvärt hemskt att se på så jag kunde inte ge det mer än en halv minut så var min Finlandslängtan puts väck. Lika hastigt försvann min längtan efter snö när jag plötsligt på riktigt var på väg till bergen där det finns snö. Jag ångrade mig och vi stannade i värmen i stället. 

Men samtidigt. Här är jättefina juldekorationer och midnattsmässan var otroligt mäktig och högtidlig och amerikaner kan verkligen skapa stämning men jag vet inte om jag någonsin får palmer och julen att gå ihop i mitt hjärta. (Jag har firat flera jular i Argentina och lika avigt kändes det där.)  I Finland brukar jag drabbas av julnostalgi och vill suga på den sista julkaramellen så länge som möjligt. Här var jag färdig med julen på julannandag. Och jag kommer att jubla när skolan börjar igen efter jullovet på måndag. (Tio extra timmar per dag blir mycket tid att fylla för tonåringar...) Lycklig packade jag ner den sista tomten i lådan idag. (Men lika lycklig kommer jag att packa upp den igen nästa år.)

* Den som vet vilken låt titeln syftar på får bonuspoäng. 

Droppen

Det nya året togs emot fint med både fest downtown och tumistid. Vi hängde hela årets första dag tillsammans på balkongen med en flaska champagne, smidde planer över en (vegan) pizza, tog en siesta och njöt. Redan den andra morgonen började värken igen men jag tvingade tillbaka tanken, Laura spontanringde från Finland, vi talade i två och en halv timme och det var så härligt så jag ignorerade totalt det som jag visste komma skulle. Jag fortsatte envist stålsätta mig för jag ville så gärna se Peppe och vi åkte sen hem till dem med en kalifornisk välkomstflaska som sen blev till två och skumpan höll helvetet ännu lite på avstånd och det gjorde också glädjen att få återse Peppe, Magnus och Vidar för det är hemskt roligt att ha dem tillbaka i stan (kändes som om det aldrig åkt...) men ren i bilen hem så började kramperna komma för tätt för att jag sku orka motstå deras kraft längre. Och sen följde 36 timmar i säng då jag haft så ont att jag fått krypa till toaletten för det var omöjligt att stå, än mindre att gå. Jag har ännu ont men nu kan jag ändå tala och sitta och förstå världen runt om mig. Jag gick till och med till köket för att laga kaffe och måste rätta till varevigaste en av våra tavlor som alla var sneda efter ett litet jordskalv igår som gått mig totalt förbi. (Fred jobbar skifte, så han har inte varit hemma.) Kaffet blev odrucket för jag mådde för illa i alla fall men jag talade med mamma i telefon och sa att nu har jag fått nog. I tjugo år har jag lidit av fruktansvärd mensvärk, varje satans månad. Under den här hösten har värkarna eskalerat och nu har jag inte ont mera under själva mensen utan jag har ont före, efter, under ägglossning, ja det känns ibland som att jag har ont hela tiden. Och sen förlorar jag 2-3 dagar per månad då kramperna gör mig totalt oförmögen att göra någonting och de enda värkmedicinerna som hjälper är så starka att de slår knock-out på mig så dagarna går förlorade oberoende. Igår var jag nära att svimma innan värkmedicinen började verka. Och nu har jag fått nog. Sådär. Nu går jag under kniven. Årets första stora beslut kom snabbt. Heja 2015, du börjar med dunder och brak. 

Och Tack för era välkomsthälsningar! De värmde i hjärtat och piggade upp mig i morse!

1.1.2015

Jag fick ett nytt anteckningsblock av min mamma när hon var här. Ett jättefint anteckningsblock i min favoritfärg och med ett S i guld på pärmen. Blanka sidor. Det är nytt för mig för jag brukar alltid själv välja häften med färdiga streck. Så att jag säkert skriver rakt. För annars spretar mina kråkfötter ut åt alla håll och kanter. Jag lämnar inga marginaler och min stil hålls inte jämnstor utan jag skriver slarvigt. Färdiga radavstånd tvingar mig till nån sorts disciplin. Jag behöver disciplin. 

Jag har gått och tafsat på min nya anteckningsbok med jämna mellanrum (seriöst, hur kan block och häften och dagböcker och brevpapper vara så ljuvliga att ta på?!) och väntat tills idag på att fått ta den i bruk. Att skriva ner det nya året för första gången känns alltid lite högtidligt tycker jag och just denhär anteckningsboken förtjänar att få börja lite högtidligt. Lite hotande ter de sig ännu, de helt vita sidorna, men jag tror att vi kan bli vänner. Jag hade faktiskt svårt att förlika mig med de borttappade raderna men om man inte kan utmana sig  själv vid början av ett nytt år, när ska man då göra det? Blir det lite snedskrivet ibland så får jag väl leva med det.

Och om ni läser in någon sorts nyårssymbolik här nu, gör inte det. Jag talar faktiskt bara om anteckningsböcker. Jag älskar anteckningsböcker. Ni sku bara se hur fin min nya är. Mintgrön med en massa helvita sidor att fylla.