Droppen

Det nya året togs emot fint med både fest downtown och tumistid. Vi hängde hela årets första dag tillsammans på balkongen med en flaska champagne, smidde planer över en (vegan) pizza, tog en siesta och njöt. Redan den andra morgonen började värken igen men jag tvingade tillbaka tanken, Laura spontanringde från Finland, vi talade i två och en halv timme och det var så härligt så jag ignorerade totalt det som jag visste komma skulle. Jag fortsatte envist stålsätta mig för jag ville så gärna se Peppe och vi åkte sen hem till dem med en kalifornisk välkomstflaska som sen blev till två och skumpan höll helvetet ännu lite på avstånd och det gjorde också glädjen att få återse Peppe, Magnus och Vidar för det är hemskt roligt att ha dem tillbaka i stan (kändes som om det aldrig åkt...) men ren i bilen hem så började kramperna komma för tätt för att jag sku orka motstå deras kraft längre. Och sen följde 36 timmar i säng då jag haft så ont att jag fått krypa till toaletten för det var omöjligt att stå, än mindre att gå. Jag har ännu ont men nu kan jag ändå tala och sitta och förstå världen runt om mig. Jag gick till och med till köket för att laga kaffe och måste rätta till varevigaste en av våra tavlor som alla var sneda efter ett litet jordskalv igår som gått mig totalt förbi. (Fred jobbar skifte, så han har inte varit hemma.) Kaffet blev odrucket för jag mådde för illa i alla fall men jag talade med mamma i telefon och sa att nu har jag fått nog. I tjugo år har jag lidit av fruktansvärd mensvärk, varje satans månad. Under den här hösten har värkarna eskalerat och nu har jag inte ont mera under själva mensen utan jag har ont före, efter, under ägglossning, ja det känns ibland som att jag har ont hela tiden. Och sen förlorar jag 2-3 dagar per månad då kramperna gör mig totalt oförmögen att göra någonting och de enda värkmedicinerna som hjälper är så starka att de slår knock-out på mig så dagarna går förlorade oberoende. Igår var jag nära att svimma innan värkmedicinen började verka. Och nu har jag fått nog. Sådär. Nu går jag under kniven. Årets första stora beslut kom snabbt. Heja 2015, du börjar med dunder och brak. 

Och Tack för era välkomsthälsningar! De värmde i hjärtat och piggade upp mig i morse!