Living under rainbows

Förutom yoga på beachen året om så är en av de saker jag älskar mest i denhär stan dess kreativa puls. (Och den som tror att kreativiteten i L.A. är begränsad till Hollywood går miste om mycket.) I förrgår var jag och cyklade i Arts District och för första gången drabbades jag av en längtan att flytta downtown. (Men egentligen vill jag inte flytta från Westside. Yoga på beachen, som sagt.) Jag drabbades också för femtielfte gången av en längtan till East Village i början av 80-talet. Eller till Chelsea Hotels glansperiod. Det stör mig lite att även Arts Districts hayday tid redan är över och att det snabbt håller på att förvandlas till det dyraste området att bo i downtown. (Ibland känns det som om jag gick miste om alla de coolaste tidsperioderna.) Konstnärerna har redan flyttat söder- eller österut men väggmålningarna står kvar och det finns ännu tillräckligt med artist studios för att hålla Arts District levande, även om de nu i vissa kvarter får trängas bredvid microbreweries och caféer där man får betala 70 dollar för en raw lunch. Och man ser fortfarande många hemlösa. Investerare dreglar sig sjuka över att bygga lyxloft i området, men för att få lov ska staden börja kräva att de samtidigt även bygger hus med SRO-lägenheter (Single Resident Occupancy) för hemlösa. En intressant strategi som jag hoppas lyckas. (Enbart i Skid Row, bara ett par kvarter från historic downtown och Broadway finns över 20 000 hemlösa.) 

Det var min kompis Anna som ringde och sa att hon är ledig på tisdag, ska vi hitta på något roligt för pojkarna? Det är en annan sak jag älskar i L.A. Jag känner att folk är mycket aktiva här. Allmänt aktiva men också samhälleligt engagerade. Och de är generösa med sin tid. Tid är det mest värdefulla vi har och att en kompis valde att tillbringa sin enda lediga dag med "våra" pojkar betyder massor. Jag hämtade killarna från Casa Libre och vi cyklade tillsammans för att möta upp med Anna downtown som sen visade oss runt alla väggmålningar i Arts District. (Hon kände till namn och konstnär till så gott som alla.) Vi hade bara tänkt vara där ett par timmar på förmiddagen men det var en fantastisk dag, tjugosex grader varmt, pojkarna trivdes och vi trivdes med dem och allt var bara soligt och roligt och sådana spontanfina dagar måste man ta tillvara på så vi blev där hela dagen. 

Anna är själv musiker och låtskrivare och eftersom vi befann oss mitt i kreativitetens hjärta diskuterade vi mycket om skapande medan vi cyklade omkring. Jag sa att jag känner oerhört  starka kreativa energier i L.A. och att jag inte tror att det är av en tillfällighet som både film- och musikindustrin vuxit sig så gigantiska just här. Anna höll med och sa att en healer en gång sagt åt henne att om man kunde se Kalifornien ovanifrån så skulle man se hur starka energifält det finns här, starka strålar i alla färger går kors och tvärs över hela delstaten. "It's like living under rainbows", sa Anna. Det tror jag. Jag kan känna det. Även om kontrasterna i denhär staden är stora och skarpa så råder det samtidigt en evig optimism och stark tro på att allting blir bättre. Yes, we can! Löftet om regnbågen finns alltid där. Det kanske aldrig infrias. Men hoppfullhet är så mycket bättre än hopplöshet. 

Arts District är häftigt och snyggt och rått och fult och skört och organiskt och i ständig förändring. Det var som att gå (förlåt, cykla) omkring i ett levande konstverk. Ja, i det levande experiment det ju är. Asfalten hade brutits upp av enorma anarkistiska rötter som trängde upp ur jorden och igenom cementen och blev till en slags hinderbana för våra cyklar och till en levande metafor för hur underliggande krafter ändå alltid lyckas tränga igenom stadens påtvingade och sterila hårdhet.

Änglarnas stad är så rå. Och så hjärtslitande vacker. Jag tror att det är någonstans i sprickan däremellan som kreativiteten föds. Och pulserar.