Grön martyr

Idag är jag ett torftigt människoväsen som är avundsjuk på varje liten jäkel som

A) befinner sig på Göteborgs bokmässa,

B) kan fungera normalt i vårt samhälle trots att den har mens,

C) liksom jag ligger på sängbottnet men har någon annan därhemma som kan hämta mat, te och en liten cognac. Alternativt ge en spruta morfin.

Illamående

Kossor som blir matade med karkki som inte dugit till butikshyllorna. Alltså WTF. Jag är helt stum. Dethär äcklar mig på så många sätt att jag inte kan förklara. Jag klarar inte av sånhär galenskap denhär tiden på kvällen. Hoppas världen är lite bättre imorgon. Godnatt!

http://www.nbc-2.com/story/19278235/sweet-meat-cows-eating-candy-not-corn

http://www.hs.fi/ulkomaat/Yhdysvalloissa+lehmät+syövät+karkkia+maissin+sijaan/a1305601089832

Ps. Det värsta är att jag nu tänker att detta ju inte alls borde förvåna mig. Det var ju bara nästa logiska steg i dethär matindustrihelvetet vi skapat åt oss.

Ajajajajaj

På lördagen gick jag på en Girya-timme men hade missat att just den lektionen var på Pro-nivå som jag definitivt inte har vågat mig på tidigare. Men efteråt var jag riktigt nöjd trots att det var hårt. Bra att utmana sig själv även när det sker av misstag.

Min träning blev så totalt negligerad under juli och augusti att jag med skammens rodnad på kinderna fick meddela min tränare på gymet att hon inte behöver ändra på mitt program ännu... Jag hade inte riktigt nått de förväntade resultaten än om vi säger så. Därför var jag både förvånad och glad att jag efter lördagens tortyr inte alls var så värst öm i musklerna som jag förväntat mig. Med förstärkt självförtroende körde jag lite arrogant igen igår ett extra hårt pass på gymet. I'm a fairweather jogger som slutar springa ca nu och drar på mig utedojorna igen först i maj typ. Och det känns alltid roligt igen att börja träna mer på gymet när hösten kommer. Men idag, herre du milde idag. Det känns allt annat än roligt. Bara efter två våningar av trappsteg skrek mina vader halleluja. Mina armmuskler började darra när jag hällde upp vatten ur kannan i mitt glas.  Det gör ont bara att sitta.  

Hiljaa hyvä tulee är kanske nånting jag kunde tillämpa i min träning, i stället för All or nothing...

Vådan av att vara omanlig

Charlotte skriver om hotade manligheter och kvinnligheter.  Jag kan faktiskt tycka ganska synd om (den finska?) mannen som måste passa in i den av vårt samhälle färdigtbestämda schablonen för manlighet. 

Min fina vän har en jättebra karl som det är väldigt lätt att tycka om. Hela hennes familj kommer också bra överens med honom och tycker att han är en god typ. Men i somras blev hennes morbror lite orolig. Han berättade att efter bastun så hade P smörjat in sig med body lotion?!! Och när han frågade varför hade P svarat att han gör så för att han gillar att hans hud är mjuk. Helt ofattbart och liiite misstänksamt enligt morbrodern. Vi skrattade gott åt denhär anekdoten när de berättade den för oss på holmen. 
(Min egen man använder också body lotion varje morgon. Det gör inte jag.)

Dagen efter var det dags för vår familjebröllpsfest. Min egen morbror och moster stannade övernatten. Morgonen efter festen undrade min familj vem som i arla morgonstund redan hade hunnit städa upp i ladan efter festen. Jag svarade att det väl var Fred. Alla började gapskratta. Tanken att HAN skulle ha varit där tidigt på morgonen och städat var absurd. Men det är väl inte alls omöjligt sa jag. Jo, det var det för där låg två sjalar fint vikna på bänken och det är otänkbart att en MAN skulle ha kunnat vika dem så fint. (De sa faktiskt just så, att en man aldrig skulle vika dem så fint.)

En timme senare kom min make ner till frukosten och det visade sig att det ju visst var han som hade städat upp allting. Han såg helt oförstående ut när alla först skrattade gott för de trodde fortfarande att han skämtade. När det äntligen gick upp för min familj att det faktiskt var han som hade utfört den omöjliga uppgiften att städa och vika två sjalar såg de ganska snopna ut.

Men jag kan vara precis lika fördomsfull själv. Under Haavistos kampanj kom en två meter lång och nästan lika bred äijä i femtiårsåldern med långt hår och ännu längre skägg iklädd en HD-läderjacka med lågor på ärmarna upp till valstugan. Jag tog färdigt sats för att komma med glada och diplomatiska svar till denhär (för mig) ärketypen av en Hells Angel varför en homosexuell man bra kan fungera som president i vårt land. Men luften gick ur mig när han sa: "Jag ville bara säga att jag ger Pekka min röst för jag tycker att det är så inskränkt och tråkigt att det bara ska finnas en modell för hur den finska mannen ska vara och bete sig och det vill jag gärna ändra på." Jag blev så tagen på säng så jag tror att jag inte ens kom mig för att tacka honom.

Natt på Mannerheimvägen

Olidlig orättvisa

Idag i läkarstationens väntrum satt det en mamma med sin prepubertala son bredvid mig. Sonen klagade över att han var utled på sitt Marc Jacobs mobilfordral och ville ha ett nytt. Varpå mamman svarade att han kunde väl då använda Kate Spade mobilfordralet i stället. Men det var han också trött på svarade han. Sen fick diskussionen ett abrupt slut då han blev inkallad till läkaren. 

Lite senare längre ner på samma gata såg jag en dokumentär om ensamma minderåriga barn på en mottagningscentral i Sjundeå. Den centrala killen i filmen hette Albert, var 14 år gammal och hemma från Kosovo. I början av filmen har han redan väntat i över ett och ett halvt år på uppehållstillstånd. Han har inte en enda familjemedlem. Albert älskar att spela fotboll och hans besvikelse är påtaglig när han är för ung för att få delta i fotbollsturneringen. Han skulle vilja spela fotboll varje dag säger han. Men allra helst skulle han vilja få gå i skola!

Under paneldiskussionen med regissören efteråt frågade en i publiken hur Albert mår idag och om han ännu spelar fotboll. Vi fick veta att han nu är femton år gammal och bor på ett ungdomshem i Tammerfors. Tyvärr kan han inte längre spela fotboll eftersom det är en alltför dyr hobby som ingen och allra minst han själv har råd att betala. 

Orsak nummer femtielva varför jag är hooked på Instagram

En instagrammare jag följer skickar foto från New York där han bongat Jonathan Franzén på metron. Läsande en bok. Åååååh, jag är så nyfiken så jag dör på vad han läser!

Daniel Svanberg (instagrammaren) har förresten just kommit ut med en ny bok för alla som älskar staden som man väl inte kan låta bli att älska!

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9187239000

Anaché

Idag gick jag på Maria Turtschaninoffs releasefest för hennes nyaste bok Anaché. Det är alltid lika roligt att träffa bloggare! Ibland tycker man ju att man känner någon personligen bara via bloggen. Så jag var glad att äntligen få ge Maria en riktig kram, inte bara i cyberrymden. Och så blev jag kär i hennes klänning.

Så var det utlottning men jag vinner ju aldrig nåt (stackars jag!) så jag stod på balkongen och fotade himlen tillsammans med Queen B. när de började ropa på nummer sju. Det var ju jag! Jag vann en fantastiskt fin tegelsten gjord av te! Om jag förstod rätt så är det en tibetansk tradition. Måste genast rama in den så den inte blir förstörd, men jag kanske måste skrapa lite i ena hörnet först för att smaka...

Slussen

Idag slussar jag er bara vidare till andra bloggar.

Hit:

http://kasperstromman.tumblr.com/post/31913222771/partying-tiimari-style

och hit:

http://charlottehitochdit.wordpress.com/2012/09/17/pa-tal-om-det-dar-med-kvinnlig-objektifiering-och-sexualiserat-vald/

http://charlottehitochdit.wordpress.com/2012/09/20/vad-ett-patriarkat-ar-och-vad-det-inte-ar/

Men Charlotte skriver så rasande bra och viktiga inlägg mest hela tiden så läs hela hennes blogg när ni en gång är igång! (Och så slipper jag slussa dit er hela tiden.)

Mera film!

Fina Catariina har listat årets intressantaste filmer på Rakkautta ja Anarkiaa! (Sorry, det känns bara fel att använda den svenska benämningen.)  Det är bara att tacka och ta emot! Och försöka tampas med detdär eviga problemet vid varje filmfestival, HUR hinna se så många som möjligt?! (Här är det ändå rent logistiskt lättare, i LA var avstånden så långa så vi fick utarbeta en ordentlig game plan. Ändå sket det sig.)

http://catariina.com/2012/09/20/de-har-filmerna-ska-du-se-pa-rakkautta-ja-anarkiaa/

Fuggetaboutit

I detdär frågeformuläret som vandrat runt på bloggar så var en fråga att man skulle nämna en favoritscen ur en film eller serie. Nå här fastnade ju jag utan att komma vidare för jag började tänka på bra scener. Så nu kommer här tre på raken.

Sen vill jag bara säga att hur tråkigt det än är att alltid komma med samma jäkla (läs: fantastiska!) film så går det inte att tala om bra scener utan att nämna Pulp Fiction. Men vi lämnar den utanför för den tävlar helt i sin egen klass. Samma gäller the Wire och Angels in America när det gäller tv-serier. 

Kassi-Alma

När jag tar tåget till Grani (där både föräldrar, syster med familj och kompisar bor) känner jag mig alltid lite fjantig. Jag kommer nämligen alltsomoftast in på tåget med buller klammer och bång med mina kassar med glas och metall. Har inte hittat någon lämplig sorteringsstation närmare att föra det till så jag släpar med det till Grani, där det finns en precis invid tågstationen. Praktiskt. 

Okej, insamlingsstationer för glas kan jag ännu hitta i stan. Men metall? Helsingforsbor hoj, vart för ni er överblivna metall? (Jag sorterar både alla kapsyler, aluminiumfolie och konservburkar. Jag använder helt för mycket konservburkar pga att jag ofta är för lat eller för hungrig att koka upp bönor så det blir en hel del metall tyvärr.)

Säsong 3!

Jag njuter.

Det är därför mitt liv varit så svårt hittills

Oh, humanity...

http://nojesguiden.se/blogg/nanna-johansson/tjejpennan

(Ps. Älska Nanna Johansson! Det behövs flera Nanna Johanssons, Liv Strömquists och Nina Hemmingsons här i världen!)

Statistik

Några läsare har tydligen hittat hit genom att söka på "baka äckliga recept" och "porrnamn". Jag vet inte riktigt vad det säger om min blogg men jag hoppas att de hittade vad de var ute efter...

Instagram

De som följer mig på Instagram (lasofty) vet att jag nuförtiden är mycket mer aktiv där än här. (Insåg dock igår att jag har börjat skriva så långa kommentarer så jag nästan lika gärna kunde blogga...)

Hur mycket tid lägger du ner på detdär? är en fråga jag brukar få. Oftast då med undermeningen att är det inte lite onödigt att lägga ner tid på sånt där tjafs. (Bloggen ingår i samma kategori.) Men det är ju en hobby. Jag undrar om en passionerad virkare också får frågan 'hur mycket tid lägger du riktigt ner på detdär'? Hursomhelst, orsaken till att jag ÄLSKAR Instagram är att jag får små glimtar av människors vardag, drömmar och vad som inspirerar dem. Och det inspirerar mig! Visst, samma sak gör ju bloggar också. Men det ligger något i detdär om att en bild säger mer än tusen ord. Och en bild kan betyda nåt annat för mig än den gör för dig. 

På Instagram följer jag mänskor, vänner, bekanta och främlingar, i alla mina favoritstäder. Både sådana jag besökt och inte besökt. Jag tycker det är fantastiskt att vakna till "hälsningar" från Buenos Aires, New York, Los Angeles, San Fransisco, West Hollywood. Och under dagen får jag lite guldkanter från Helsingfors, Stockholm, Barcelona, Madrid, Paris, Prag och Berlin. Och Tokyo. Till och med från Astana. Direkt till telefonen. Hur underbart är det inte att få följa t.ex. en kurators vardag på Brooklyn museum? Med lite filippinska undertoner för det är därifrån han är hemma. Eller en vegan i Paris. London (och New York) genom Yoko Onos ögon. För att inte tala om mina favoritbloggares Helsingforsliv. Och jag gillar att just få göra det genom foton. 

Och faktiskt en gång, under fashion week i Weho, såg jag foton från en fashion shows afterparty i just West Hollywood. Lite senare mejlade Fred mig foton från SAMMA PARTY! (Hans room mate som är fotograf hade fotograferat showen och tog med honom på efterfesten.) Vad är sannolikheten i en stad där det partajas varje dag?

Man talar om hur fasligt det är med sociala medier och hur det fjärmar mänskor från varandra. I respectfully disagree. Instagram - connecting people. (Sorry, Nokia!) 

Bilden är från utställningen Boutique på Amos Andersons museum. Gå dit i helgen om du inte redan varit! Förutom Katja Tukiainens läckra dockor i Samujis kläder finns där även bl.a. min kompis Heidi Lunabbas projekt Cultural Dresscode. Rekommenderar!

Ny lek!

Jag vet att jag har varit en dålig bloggare den senaste tiden, men snälla jag behöver er hjälp! Sorteringshelvetet tar kål på mig. Så rösta, jåkå? Pweeease...  (Insert Puss in Boots' vädjande ögon här.) Är ni med? 

Vi börjar med Madame Mim. Väska inköpt i Rom av märket Pinko. Sälja eller behålla?

(Och om det kommer nåt emot ni själva skulle vara intresserade av, hojta för all del till!)

Such Great Heights

Raivare

Jag blev superglad när min man ringde på en överraskande tidpunkt (mitt i natten LA-time) för vi har inte hunnit tala lika långa samtal på sistone som vi brukar (eller åtminstone inte lika ofta). Och jag blev på riktigt sådär glad att hjärtat tog ett litet skutt för efter fyra år tillsammans får jag fortfarande fjärilar i magen när jag tänker på honom. Men tror ni att han fick ta del av min glädje? Nej, för när jag öppnade munnen kom det till min stora förvåning bara en rejäl dos svärord, fräckheter och elaka påståenden ur mig. Det var som ett helt år av skithumör ramlade ur mig på en gång. Jättefräckt att behandla personen man älskar mest i hela världen på dethär sättet. Speciellt när personen i fråga befinner sig på andra sidan jorden och är totalt oskyldig till att på något sätt göra livet surt för mig. Efter att ha öst ovett över honom i en kvart sa han lugnt godnatt älskling, jag ringer dig imorgon. Vi lade på och nu känner jag mig bara snopen och dum...

TILLÄGG: Fred ringde som tur tillbaka upp om en stund. (Svårt att sova efter att man blivit utskälld? Can't imagine why...) Jag lyckades vara vänligare denhär gången. Tror att väntetiden börjar bli lite för lång nu för mig... (Och gårdagens samtal till USCIS var droppen som fick Softy att rinna över.) Men jag vet att jag är en bortskämd skitunge. Skäms att klaga när jag tänker på alla familjer världen över som väntar och kämpar för en återförening under mycket sämre förhållanden än vi... 

Magiskt?

När man inte själv har barn får man aldrig uttala sig högt om vissa saker. Därför är det bra att det finns andra som gör det. 

Charlotte har skrivit ett intressant inlägg om jämnställdhet och föräldraskap ur ett historiskt perspektiv. Läs!

http://charlottehitochdit.wordpress.com/2012/09/13/det-magiska-bandet-mellan-mor-och-barn-eller-hur-man-haller-kvinnor-hemma/

Och här hittar ni artikeln i HBL som inlägget också refererar till.

Tid & tacksamhet

Jag var först skitförbannad när de ringde från en kurir och sa att de kommer med en leverans till mig mellan klockan 16 och klockan 21 idag. En tidsgaffel på fem timmar. I lilla Helsingfors. På riktigt?! Ska JAG tvingas sitta hemma och vänta när jag har TUSEN andra saker jag borde göra och vill göra?! Men nu när jag sitter snällt hemma och väntar känner jag bara tacksamhet. För det är ganska skönt att "ha lov" att vara hemma. (Medan man är frisk. Att vara sjuk hemma är ju inget kul alls. Det har jag fanimig fått nog av på sistone.) Och tydligen var lite tid allt som behövdes för att jag skulle återvända hit till min älskade blogg. Så tack Uudenmaan Kuljetus! 

På hemvägen upptäckte jag att Susanna Majuri ställer ut på Galleri Heino på Nylandsgatan! Jag gillade jättemycket hennes utställning på Fotografiska museet och har också gillat hennes andra arbeten. (Bl.a. omslaget till PMMP:s skiva!) En gång kom hon in på Kippo samtidigt som jag. Jag ville säga att jag beundrade henne men blygdes först. Men så tänkte jag vad fan och tackade henne för utställningen. Hon blev glad och förvånad och sa att hon inte hade någon aning om att hon kunde bli igenkänd! Sen öppnade hon sin portfölj och visade mig nya fotografier som skulle ställas ut i Paris dit hon var på väg samma dag. Då var jag ganska tacksam att jag vågade öppna mun! 

Nu har jag gett mig själv lov att bara sitta i soffan och läsa i ett par timmar. Jag nästan hoppas att kuriren inte dyker upp innan dess för sen måste jag vara produktiv igen...

Åtminstone har jag någo superpowers!