torsdag 27 januari 2011

Jag vill ha mer!

Läste en så bra kolumn av Kirsi Piha i det senaste numret av Gloria. Det handlade om dethär hur "Less is more" är dagens melodi och hur förbaskat tråkigt det är. Om man alltid är så himla återhållsam och elegant i sin klädsel t.ex, betyder det att man har stil eller kanske bara att man är lite feg och rädd för att skilja sig från mängden? Själv älskar jag stora örhängen och använder dem gärna på min fritid. Men i jobbsammanhang bär jag oftast bara små "diamanter" i öronen. Speciellt om jag har ett möte tycker jag att jag inte kan ha några stora smycken som säger en "statement". Jag är rädd för att jag inte kan tas på allvar om jag inte är "allvarligt" klädd även om jag annars tycker om att klä mig feminint. Varför är opersonlighet ett tecken på professionalism? (Åtminstone i min bransch.)

I två butiker har jag fått höra att mina smycken är svårsålda för de är för färggranna för att passa den finska smaken. Hur många andra färgers vinterjackor ser man på stan förutom svarta, bruna och gråa? Jag vet, jag vet, det är så opraktiskt i slasket, men skulle det inte pigga upp med lite färg under midvintermånaderna?
(Och t.o.m. min blogg går i gråa toner, men jag har inte planerat designen klart än, så det må mig vara förlåtet.)
När jag som 17-åring åkte till Argentina blev min värdmamma så förskräckt över min grå-svarta garderob att hon hastigt fyllde på med lite orange, gult och lila. Visst tycker jag om skandinavisk design men ibland vill jag ha lite mer schvung, lite mer färg, lite mer LIV! (Kanske jag lärde mig det i Sydamerika?)
På restauranger blir vi irriterade på lite för högljudda bordssällskap,  vi tycker det är pinsamt om någon gestikulerar för häftigt medan hon talar och i våra hem vågar vi inte måla väggarna i annan färg en vitt (förlåt, "äggskal") eller göra andra för personliga lösningar "för det blir så mycket svårare att sälja lägenheten sen".  Men ett hem är ju ändå ett hem, inte enbart en investering. (Jag har alltså själv också vita väggar så är inte bättre själv heller.) För några år sedan var det på mode att måla en vägg i en "kontrastfärg". Vilken färg handlade det oftast om? Beige eller på sin höjd ljusgul. 


Varför är vi så rädda för färg och volym?


Min ex-man brukade knipa mig försynt i armen vid middagar då han tyckte jag pratade lite för mycket eller skrattade lite för högt. Skorna fick inte ha för hög klack och ögonsminket skulle inte vara för grällt. Åååh, jag är så fruktansvärt trött på att vara "lagom" hela tiden! Nu ger jag blanka fan i att min grannturkosa ögonskugga egentligen är en ”sommarfärg”. Det händer att jag dricker för mycket vin och jag tycker inte det är så himla farligt att ta till kraftord vid behov. Och jag köper skor med skyhöga klackar som inte passar med någonting i min garderob. Jag kanske inte kan gå som en runway-model i dem ännu, men jag lär mig...

2 kommentarer:

  1. Hear, hear! jag hänger med dig i stora örhängen-, höga klackar- och färgglada väggarklubben. Bäst vi korkar en flaska rött för att fira.

    SvaraRadera
  2. Ja, hurra! Det skålar vi för!

    SvaraRadera