Länge leve Liv!

Jag älskar, älskar, ÄLSKAR Liv Strömquist! Ingen annan skriver så roligt, så träffande och tragikomiskt om feminism. Jag önskar någon kunde översätta hennes album till finska. (Anyone? Anyone?!) Hennes seriealbum är helt fantastiska och igår kväll läste jag slut det senaste, Prins Charles känsla (som syftar på hans kärleksfyllda uttalande vid förlovningen till Diana; ”Whatever love is…”). 

Liv tar upp så många utmärkta frågeställningar. Jag har också alltid undrat varför i all friden Carrie valde den känslomässigt störda Big framom den trygga Aidan. Eller att förbli singel! Det hade väl varit ett bättre alternativ? (But who am I to talk…) Droppen var när Big i (den urkassa) filmen lämnade henne vid altaret för att han blev, wait for it, rädd och hon ÄNDÅ tog honom tillbaka. (Var det månne hon som blev rädd i alla fall?) Och detta skulle uppfattas som romantiskt! (Men en liten enkät bland mina vänner visar att majoriteten absolut hade valt Big. I don’t get it.) 
Filmen He’s just not that into you var ingen strålande hit, men den hade en bra point. I början av filmen skuffar en liten pojke flickan ner från gungan och hon springer gråtande till sin mamma (of course) och undrar varför han gjorde så dumt. ”För att han tycker om dig!” svarar hon då. And so it begins… Inte konstigt att flickor blir konfunderade från första början. (Jag undrar vad pappan hade svarat?)

Jag kan heller inte fatta ur vilka hjärnor alla dessa amerikanska sit-coms föds med dumma (och ofta feta) män som behandlas som de barnrumpor de är av sina snygga fruar (King of Queens, According to Jim, Everybody loves Raymond, Modern family…). Jag hade en två års paus utan TV och har nu insett att dessa samma serier visas i repris ad infinitum. Så de måste ju vara populära. Vilket betyder att igenkänningsfaktorn är hög. Skrämmande. Fast inte helt förvånande nu när jag tänker efter, för jag har faktiskt varit med när kvinnor ler överseende och kommenterar lite nedlåtande sina mäns värdelöshet. (Klart man får klaga på sin partner ibland, men man kan göra det på ett snyggare sätt och helst inte inför en massa andra människor.)

På onsdagen sändes en intervju med en torsk i programmet 45 minuter som var så äcklig att jag måste byta kanal. Till Sub TV där bröderna (en låtskrivare och en kiropraktiker) i Two and a half men diskuterade hur mycket man egenligen skall betala en hora. Den ena brodern ”behövde” en, men de hans bror kunde erbjuda tyckte han var för dyra. Festligt så det förslår. På riktigt?! Är det här budskapet vi vill sända tonåringar (eller vem det än är som tittar på serien?)? Att gå till prostituerade är inte bara fullständigt acceptabelt utan t.o.m. ganska vanligt. Skitkul.

Jag är helt chockad. Är det här verkligen en avspegling av verkligheten och vill vi ha TV-"underhållning" som bara förstärker de snedvridna föreställningarna om s.k. normala relationer mellan man och kvinna?