Var på middag i går kväll hos goda vänner i Tölö. (Supergod mat! Huvudrätten var inspirerad av det vinnande receptet i förra veckans Top Chef, gös med jordärtskockspuré och belugalinser, nami!) Där var tre äkta par + jag. Jag blir alltid lika glad att bli bjuden ensam på middagar. Det låter ju som en självklarhet, men efter min skilsmässa var det överraskande och lite sorgligt att märka hur snabbt vissa mänskorelationer förändrades. (Inte alla gudskelov!) Jag blev reducerad till en ”kaffevän” snabbare än vår ansökan om äktenskapsskillnad hann bli registrerad vid tingsrätten. Från att ha umgåtts rätt flitigt tillsammans som par blev jag plötsligt någon som man bara träffar över en kaffe. Helst på stan. Eller eventuellt kan jag bli hembjuden en kväll när mannen är på resa. Men jag vet inte om dessa vänner förstår att jag skulle fortfarande gärna träffa deras män ibland! Jag tror inte att detta skett medvetet eller beräknande från mina kompisars sida. Kanske de bara vill hålla fast vid den trygga harmoni jämna tal erbjuder?
Låter supergott! Och detdär med jämna och udda tal är alltid intressant. Jag har också överraskats av hur lätt man blir utanför som singel, då vännerna parar ihop sig. Låter lite som ett Sex and the city-avsnitt...
SvaraRaderaJo, jag tror inte jag är den enda som kännt av fenomenet. Och Sex and the City var en så bra serie just för att man (förutom gällande mängden Manolos...) själv kunde relatera till den och känna igen sig.
SvaraRaderaJag har aldrig riktigt förstått konceptet med parmiddag. Vad ska man ha paret till? Händer det något snuskigt?
SvaraRadera