"Hur går det med Nano?" frågade kompisen oskyldigt. Och jag kände hur kallsvetten började rinna i nacken. Hjärtat började bulta lite snabbare. Och min hjärna började genast rationalisera varför det är helt ok att sitta och dricka kaffe med henne i stället för att skriva. Jetlag, saknad, bla bla bla bla. "Helt bra går det" säger jag lugnt. Men i falsetton. För det gör det ju inte alls. Jag är så nära men så långt borta. Gränsen börjar komma emot. Och då talar jag inte om tidsgränsen utan min egen gräns. Just nu. Femton tusen ord på tre dagar. Jepjep. Mitt bland läkarkontroller och återseenden och en mosig jetlag-hjärna. Men nej. Det finns inga ursäkter. Alla nanoar mitt i sina egna pressade och stressade livssituationer. The show must go on.
Vet någon om man får skicka in den första december eller om man måste göra det redan den trettionde november? (Har inte kunnat ödsla tid på att läsa reglerna...)
Ps. Jag kan nästan höra Mias röst som sku säga, irriterande tvärsäkert, Du kan nog! Och jag vill bara slita av mig hela håret i en enda stor test som jag sku kunna daska till henne med och SKRIKA JAG KAN INTE ALLS!
You heard me.
SvaraRaderaOch du må vara i Finland, men den där hårtesten når inte fram. Hah.
Seså. Sätt igång.
Men egentligen så skulle jag faktiskt inte säga så där. Utan vad jag säger på riktigt är, tusans vad bra du har jobbat. Kör hårt hela november, så ser du hur långt du kommer. Inte fasen måste du nå 50tusen, utan du ska bara skriva lite varje dag. Det är det enda viktiga. Inte målet. Tävla inte, gör bara. Se så. Varje dag.