måndag 16 december 2013

Saknaden

Systersonen frågade idag oroligt om Fred har någo kompisar i L.A. eller om han måste vara helt ensam på julen och om han inte är ledsen över det. Fred har nog ledsamt efter mig men just att jag är borta över jul bryr han sig inte om. Han är en riktig Grinch, medan en jul utan honom nog blir ganska jobbig för mig som ÄLSKAR julen. För honom däremot är julen bara en grej för att den betyder mycket för mig.

Jag har haft en otrolig tur. Jag har fått uppleva riktigt idylliska jular i min barndom. Jular på gårdar på landet, med fammo och farfar eller mommo och moffa, ofta med många kusiner också. Och både hundar och katter. Dans runt granen med julgubben. Julotta med kyrkkaffe efteråt för långväga gäster. Julevangeliet skulle alltid läsas före efterrätten och moffa drack alltid två snapsar. Varken mer eller mindre. (Ja, två klunkar med sångerna egentligen, inte ens två hela snapsar.) Hej, tomtegubbar sjöng vi. Badade julbastu. Bullerby-jular. Julaftnar då vi legat på varsin madrass uppe på vinden i våra nya pyjamasar och båda bara måstat påbörja någon av julklappsböckerna omedelbart och legat och läst bredvid varann igenom halva natten, två systrar på varsin madrass uppe på vinden. Med utsikt över fält och fält av snöklädda granar igenom det lilla vindsfönstret. Ett riktigt jullandskap. Men ändå. Ändå är den allra bästa jul jag någonsin firat den första jag firade tillsammans med Fred. I Los Angeles. Bland palmer och fejkgranar. 

Det var julaftonsmorgon. Jag hade precis satt in en plåt med brownies i ugnen när postiljonen kom med ett brev åt mig. På riktigt. En postiljon. Med ett gult valthorn. Brevet innehöll ett pussel. Pusslet blev till den första versen i en lång rad av clues som förde mig på mitt livs bästa (och enda) skattjakt igenom Venice och Culver city. Jag begav mig av på cykel, jag måste fara ensam, stod det i versen. Skattjakten tog mig via min favoritjuicebar (där min favorit smoothie väntade på mig) till vårt utegym på beachen där magplankan blivit förevigad med mitt namn, till mitt bästa kaffehak där jag bjöds på min favorit café crême, till ett antikvariat som innehöll en annan överraskning och till sist till en antikhandlare på Abbot Kinney som väntade på mig med två antika änglaspeldosor som jag beundrat genom butiksfönstret en gång. Alla som mötte mig på vägen med fortsatta clues (tio stycken sammanlagt) var helt otroligt vänliga och behandlade mig som om vi var gamla vänner men jag hade bara drabbats av akut minnesförlust. Jag trodde att jag i änglarna hade nått slutet på min skattkarta. Tills jag cyklade tillbaka hem tillsammans med mina änglar. Medan jag var borta hade Fred hängt upp hela taket fullt med snöflingor, hundratals. Av dedär man klippte som barn av silkespapper. De hängde överallt ner från taket i mängder och fladdrade lätt i luften. När jag kom in drog vinddraget från dörren en hel hop ner från taket, de blev och virvlade omkring och det var som om det snöade inne i vår lägenhet där han väntade med en flaska rosa champagne. Att jag kan älska honom för att han suttit och klippt hundratals unika snöflingor av vitt silkespapper. För att jag skulle få en vit jul. Det gör inget att browniesarna brändes.

Och just så där magiskt som det låter när jag beskriver det? Just så magiskt var det. Min bästa jul någonsin. Jag behöver inga snöklädda granar. 

4 kommentarer:

  1. Herregud så fint. Jag blev lite tårögd trots att du redan berättat om julen i LA för mig.

    SvaraRadera
  2. Åh vad magiskt det låter.

    SvaraRadera
  3. Härligt romantiskt! Fin man du har.

    Mippe

    SvaraRadera