onsdag 20 mars 2013

Mönster

Basse länkade till en gammal artikel i Image på Twitter. Gammal, men sorgligt aktuell fortfarande. Jag läste den och det var som att läsa om mitt liv. Hur blev jag plötsligt ett anonymt nummer i en statistik? Eller egentligen är jag inte ens det, inte en del av den officiella statistiken åtminstone. Jag har aldrig ringt något nummer, aldrig sökt hjälp, aldrig gjort någon anmälan. 

Att läsa om det mönster som bara är alltför välbekant (ja, det är nästan förnedrande att nån kan beskriva i så allmänna ordalag exakt hur det var) känns fortfarande smärtsamt. Tungt. Trots att mitt förra äktenskap tog slut för flera år sedan. Skuldkänslan sitter i. Jag borde ha sett varningssignalerna från första början. Så många år gick förlorade. Skulden över att inte kunna hjälpa honom, den har jag som tur kommit över. Liksom även skulden av att man "talar illa" om den person man en gång älskat över allting annat. (Det att man vänder skulden mot sig själv, även det är en del av mönstret.) Men värst är att inse hur många som fortfarande lever kvar i det helvetet. För min del stannade det vid "lindrigt våld". Men jag kan aldrig vara säker om det hade slutat där om  jag hade stannat kvar längre. De facto är jag ganska säker på att det inte hade gjort det. Om jag inte hade haft en person i mitt liv som var utomlands, så jag vågade tala med honom för han var inte en del av mitt dagliga liv, så vet jag inte vad som skulle ha hänt. Vågar inte ens tänka på vad som hade hänt om han inte till slut hade ringt och sagt "Gå, nu! Ring din bästis och säg att hon kommer efter dig. Gå nu." Och så gjorde jag det. Och gick aldrig tillbaka.

Men man ser mönstret upprepas, med en kompis denna gång. Man ser varningstecknen. Redan tidigt ser man dem. Små tecken. Ord och beteenden som är lätta att bortförklara i början. Men som är en del av mönstret som bara leder mot ett oundvikligt slut. Så man varnar. Och man varnar. Och säger GÅ NU. Hon gick till slut. Eller hon gick inte. Polisen bar henne ut. Men det höll på att gå riktigt illa. Sådär illa att det slutar i tidningsrubriker som sen glöms bort så fort tidningen satts i pappersinsamligen. Hon lämnade både hem och stad och vågar inte resa tillbaka dit mera. Hon kommer aldrig att glömma. Hjärnan kanske lyckas förtränga vissa saker, men ens kropp och själ minns för evigt. 

Ni kanske redan har förstått det. Men om inte så säger jag det nu. Jag heter Softy. Jag har levt i ett våldsamt förhållande. I tio år. Det finns ingen skam i det. Jag vill bryta mönstret där man inte vågar berätta, för kanske, kanske det långsamt leder till att även det andra mönstret bryts. Och att det bryts i ett tidigt skede. Genast vid den första nedlåtande kommentaren. 

Ps. Bästis, jag vet att du frågade mig om detta en gång. Jag ljög. Förlåt.

Ps2. När jag säger "Gå nu" är det INTE PÅ NÅGOT SÄTT min mening att lägga ansvaret på den utsatta. Det är aldrig hens fel som stannar kvar. Men jag säger Gå nu för man ska inte hysa något hopp om förändring, om att det blir bättre. Det blir inte bättre. Gå nu.

Och ps3. Jag inser nog att detta inlägg inte är en stor sak i världen och väger lätt i kampen mot kvinnovåld. Men det är en stor sak för MIG. Att jag skrivit detta. Det räcker just nu.

(Här är artikeln och några direkt kopierade utdrag. För jag orkar inte omskriva mönstret på svenska.) 

http://www.image.fi/artikkelit/aivan-tavallinen-perhe


Kaava toimii näin. 

Mies ja nainen ryhtyvät yksiin. Aluksi kaikki saattaa olla hyvin.
Sitten, pikkuhiljaa, mies alkaa nakertaa naisen itsetuntoa. Hän nimittelee naista, vähättelee tämän tekemisiä ja haukkuu tätä milloin mistäkin.
Hän eristää naisen. Mies ei lähde sukujuhliin, ärsyyntyy naisen ystävistä ja huomauttelee naisen harrastuksista.
Pian mies alkaa kiristää naista raha-asioilla. Talo on miehen nimissä, nainen saa käyttää autoa vain miehen luvalla, mies ottaa lapsilisät itselleen. Mies uhkailee ehkä satuttavansa kotieläimiä tai vievänsä lapset. Miehen mielialat muuttuvat yhtäkkiä, joten naisen on oltava aina varuillaan.
Kun fyysinen väkivalta sitten vihdoin alkaa, puolet työstä on jo tehty. Naisen itsetunto on mennyt, hänellä ei ole uskottuja miehen lisäksi, hän on tai tuntee olevansa riippuvainen miehestä taloudellisesti ja lapsiakin on ehkä jo kuvioissa.
Väkivalta alkaa sekin pikkuhiljaa: mies tönii, pitää kiinni ranteista, estää naisen liikkumista. Ensimmäinen lyönti ei ole niin kova, etteikö sitä voisi antaa anteeksi.
Koska kaikki tapahtuu vuosien varrella, naisen käsitys normaalista käytöksestä ja parisuhteesta hämärtyy. Pariskunta elää omassa kahden ihmisen universumissaan, ja mies syyttää tapahtumista naista. Naisella ei ole parisuhteen ulkopuolista vertailukohtaa, joten hän ei enää ole edes varma, tekeekö mies väärin vai onko hän itse todella syypää tapahtumiin, kuten mies väittää.
Nainen yrittää kaikin keinoin elää ja toimia niin, että syytä väkivaltaan ei olisi. Mies keksii aina syyn jostakin.
Nainen myös häpeää omaa tilannettaan ja pelkää miehensä sosiaalisen ja yhteiskunnallisen aseman puolesta, eikä hän halua kertoa asiasta ainakaan viranomaisille.

-----


Toisaalta uhkailu on vallankäytön ja alistamisen väline sekin, kuten perheväkivallan kaava osoittaa. Mutta onko se vakavaa? Vai onko se vain ikävää, mutta harmitonta puhetta?

Otetaan esimerkki: Pariskunta kävelee metsätiellä. Naisen puhe rasittaa miestä ja tämä käskee naisen pitämään suunsa kiinni tai muuten nainen saa huomata, ettei metsätiellä kukaan kuule, jos nainen huutaa.

Miehestä uhkaus voi tuntua harmittomalta, jos hän tietää tai uskoo tietävänsä, ettei koskaan toteuttaisi uhkaustaan. Mutta se ei taatusti tunnu harmittomalta naisesta.

Uhkailua käytetään syystä: siksi että se tehoaa. 

17 kommentarer:

  1. Så otroligt bra och starkt att du gick!

    SvaraRadera
  2. Starkt att du gick och att du skriver om det!

    SvaraRadera
  3. Tack för ditt viktiga inlägg. Starkt av dig.

    SvaraRadera
  4. Bra artikel. Jag har aldrig tänkt på att det ju säkert är sådär det går, allt kommer sakta krypande och blir vardag.

    SvaraRadera
  5. Tack! Du ska veta att du inte är ensam!

    SvaraRadera
  6. Du är den modigaste jag känner! Att du delar med dig av din historia, gör mig till en ännu stoltare bästis!

    SvaraRadera
  7. Fina Softy. Beundrar dig för ditt mod och din styrka. Tack att du delade denna text med oss. Kram

    SvaraRadera
  8. Hello, its nice article regarding media print, we all know media is a
    fantastic source of information.

    Here is my web page: funny pictures of turkeys

    SvaraRadera
  9. I was recommended this website through my cousin.
    I'm no longer certain whether or not this submit is written by him as nobody else understand such particular about my problem. You are amazing! Thanks!

    My page minecraft beta

    SvaraRadera
  10. Jag kommer att tänka på att det är lite samma om partnern har drog eller alkoholproblem. Inte SAMMA,samma, men det att man i nåt skede måste gå om inget hjälper. Jag levde med en heroinist som ung. Såg alldeles för mycket elände och hörde om för många döda och överdoser. Jag som ännu lider av stark sprutskräck. :D Men jag var ju förälskad och trodde det sku bli bra. Men det blev det ju inte.. Så jag gick. O har inte ångrat det. Alla går inte att rädda.
    Strongt och viktigt att man talar om sådanthär! Men du verkar ju vara just sådan, stark och viktig. :) Kram på dig! Hoppas någon annan får mod att riva upp rötterna och plantera dem på ett nytt, bättre ställe!

    SvaraRadera
  11. I think the admin of this website is in fact working hard in favor of his site, as
    here every material is quality based information.



    my web page; Twitter Freezer

    SvaraRadera
  12. Why people still use to read news papers when in this technological
    globe the whole thing is accessible on net?

    My blog facebook password cracker

    SvaraRadera
  13. Hi friends, fastidious article and nice arguments commented at
    this place, I am really enjoying by these.

    Also visit my weblog; minecraft accounts

    SvaraRadera