Svulten

Vampyrromaner är inte min genre alls. (Jag föredrar varulvar. Team Jacob och allt detdär, hell yes!) Tyckte två första säsongerna av True Blood var helt kul, sen blev jag astrött på alla vampyrer som plötsligt kröp fram ur alla världens gömmor. Men när jag läste att Hannele Mikaela Taivassalo skrivit en bok om vampyrer blev jag ändå nyfiken. En finlandssvensk vampyrroman, den  måste jag ju läsa! (Dessutom råkade den sen väljas till nästa bokklubbsbok.) Men ändå hade jag inga förväntningar. Därför överrumplades jag totalt av hur jag fascinerades av denhär romanen! Och det beror nästan enbart på Taivassalos alldeles fantastiska språk. Suggestivt, vackert, hänryckande och kusligt. Och samtidigt nästan meditativt ibland. Jag är en snabb läsare men denhär romanen vill jag läsa lååångsamt, noggrannt. Lika utdraget som Jorunns pinande lek med sitt offer. 

Hollywood skulle kunna lära sig från Norden hur man skapar verkligt ruggiga vampyrkaraktärer. (Såg också den svenska filmen Låt den rätte komma in på Netflix häromdagen. Släng dig i väggen Bella! Eli, där har vi en äkta vampyrtjej som heter duga!)

Kuriosa: När jag var på Maria Turtschaninoffs book release för Anaché såg jag Taivassalo stiga in och den första tanken som slog mig var att hon kunde vara en vampyr. Utan att överhuvudtaget veta om vad för projekt hon höll på med. Men hennes ståtliga hållning, markerade kindknotor och snygga och knallröda läppar, det låg någon mystisk aura över henne som fick mig att tänka på vampyrer. Häftigt är också att hon skrivit in sig själv i en cameo i romanen. Något jag nog själv skulle ha missat om inte Hemsolen påpekat detta för mig.