Mitt hem packades ihop i slutet av november för att shippas till Kalifornien. Sen kom det fram att de inte tar emot det i tullen i USA förrän jag har mitt visum. Sen kom det fram att de behöver ett brottsregisterutdrag från Argentina eftersom jag bott där. Och det tar lite tid. Så jag väntar ännu. Meanwhile förvaras det mesta av mina ägodelar i ett förråd i Vanda. (Mina böcker, mina kläder, mina tavlor och lite köksvaror. Gamla serviser jag ärvt och fått. Sånt. Alla möbler sålde jag förutom två gamlar Artekpallar.)
Blev kvar med två kappsäckar varav jag lämnade den ena i L.A. På ett sätt har det varit väldigt bra att leva med så lite kläder som möjligt. Jag har bara haft en handväska, har sen emellan lånat av mamma eller någon annan det jag behövt.( Över huvudtaget borde vi låna MYCKET mer kläder och accessoarer av varandra!) Så jag har inte haft så många uppsättningar kläder här. (Till slut tröttnade jag dock och gick och shoppade, det måste erkännas.) Men det har varit bra att påminnas om att man inte behöver så mycket egentligen. Min man hatar saker och vill leva ganska minimalistiskt. Om man samlar på sig för mycket så blir det till slut en börda and your stuff ends up owning you. (Han har en poäng.) Det kommer att ta närmare ett år innan jag kan packa upp mina saker igen och jag kommer garanterat att inse att jag borde ha sålt/gett bort åtminstone hälften till av all det jag sparade. Mina tavlor ångrar jag inte, eller mina böcker naturligtvis. Ej heller gamla saker jag gillar som jag fått av mommo och fammo. Men jag kunde nog ha gjort mig av med en hel mängd stuff till. Så det mesta saknar jag inte. Men tre saker längtar jag efter; 1) min yogamatta. Hade jag förstått att det skulle bli så lång paus förrän jag fick se den igen hade jag absolut hållit kvar den och sen tagit den med på flyget under armen i stället. Nu får jag antingen låna för tjocka och mjuka mattor eller punga ut med 2 euro varje gång för en bra lånematta. 2) Mina skor. Jag har ju bara vinterkängor här men också mina "jobb/festskor" börjar jag bli less på nu när jag bara haft ett par att byta till under flera månader. Och framför allt nu när solen kommer fram, snön smälter och asfalten blir synlig börjar jag känna habegär efter vårskor. Dessutom ska jag en vecka till Grekland innan jag reser till USA och jag kan inte gärna ha mina fodrade boots på mig där... Och 3) ack, framför allt nr 3; mina böcker. Det fanns vissa böcker jag köpte för att jag skulle flytta, och nu har jag lånat dem på bibban i stället för att jag inte orkar vänta längre. Men sen kommer jag ju också ofta att tänka på nån viss bok eller nån viss dikt som jag vill läsa och då är det så fruktansvärt irriterande att inte ha dem. Senast ikväll när jag tittade på Hannah and her sisters (Jag har ett love-hate-förhållande till Woody Allen. Älskar hans filmer. Han som person är inte så förtjusande.) I en scen läser Barbara Heshey ur en av e.e. cummings' dikter och då började det klia i fingrarna. Ack om jag bara kunde ta ner en av hans samlingar från min hylla och sjunka ner i soffan med hans dikter och en kopp te. Nu är det ju verkligen inte samma sak att googla dem och läsa från en dataskärm. Men man tager hvad man haver. Också när det gäller läsbart.
Blev kvar med två kappsäckar varav jag lämnade den ena i L.A. På ett sätt har det varit väldigt bra att leva med så lite kläder som möjligt. Jag har bara haft en handväska, har sen emellan lånat av mamma eller någon annan det jag behövt.( Över huvudtaget borde vi låna MYCKET mer kläder och accessoarer av varandra!) Så jag har inte haft så många uppsättningar kläder här. (Till slut tröttnade jag dock och gick och shoppade, det måste erkännas.) Men det har varit bra att påminnas om att man inte behöver så mycket egentligen. Min man hatar saker och vill leva ganska minimalistiskt. Om man samlar på sig för mycket så blir det till slut en börda and your stuff ends up owning you. (Han har en poäng.) Det kommer att ta närmare ett år innan jag kan packa upp mina saker igen och jag kommer garanterat att inse att jag borde ha sålt/gett bort åtminstone hälften till av all det jag sparade. Mina tavlor ångrar jag inte, eller mina böcker naturligtvis. Ej heller gamla saker jag gillar som jag fått av mommo och fammo. Men jag kunde nog ha gjort mig av med en hel mängd stuff till. Så det mesta saknar jag inte. Men tre saker längtar jag efter; 1) min yogamatta. Hade jag förstått att det skulle bli så lång paus förrän jag fick se den igen hade jag absolut hållit kvar den och sen tagit den med på flyget under armen i stället. Nu får jag antingen låna för tjocka och mjuka mattor eller punga ut med 2 euro varje gång för en bra lånematta. 2) Mina skor. Jag har ju bara vinterkängor här men också mina "jobb/festskor" börjar jag bli less på nu när jag bara haft ett par att byta till under flera månader. Och framför allt nu när solen kommer fram, snön smälter och asfalten blir synlig börjar jag känna habegär efter vårskor. Dessutom ska jag en vecka till Grekland innan jag reser till USA och jag kan inte gärna ha mina fodrade boots på mig där... Och 3) ack, framför allt nr 3; mina böcker. Det fanns vissa böcker jag köpte för att jag skulle flytta, och nu har jag lånat dem på bibban i stället för att jag inte orkar vänta längre. Men sen kommer jag ju också ofta att tänka på nån viss bok eller nån viss dikt som jag vill läsa och då är det så fruktansvärt irriterande att inte ha dem. Senast ikväll när jag tittade på Hannah and her sisters (Jag har ett love-hate-förhållande till Woody Allen. Älskar hans filmer. Han som person är inte så förtjusande.) I en scen läser Barbara Heshey ur en av e.e. cummings' dikter och då började det klia i fingrarna. Ack om jag bara kunde ta ner en av hans samlingar från min hylla och sjunka ner i soffan med hans dikter och en kopp te. Nu är det ju verkligen inte samma sak att googla dem och läsa från en dataskärm. Men man tager hvad man haver. Också när det gäller läsbart.
somewhere i have never traveled, gladly beyond
any experience, your eyes have their silence:
in your most frail gesture are things which enclose me,
or which i cannot touch because they are too near
your slightest look easily will unclose me
though i have closed myself as fingers,
you open always petal by petal myself as Spring opens
(touching skilfully, mysteriously) her first rose
or if your wish be to close me, i and
my life will shut very beautifully, suddenly,
as when the heart of this flower imagines
the snow carefully everywhere descending;
nothing which we are to perceive in this world equals
the power of your intense fragility: whose texture
compels me with the colour of its countries,
rendering death and forever with each breathing
(i do not know what it is about you that closes
and opens;only something in me understands
the voice of your eyes is deeper than all roses)
nobody, not even the rain, has such small hands
e.e.cummings
any experience, your eyes have their silence:
in your most frail gesture are things which enclose me,
or which i cannot touch because they are too near
your slightest look easily will unclose me
though i have closed myself as fingers,
you open always petal by petal myself as Spring opens
(touching skilfully, mysteriously) her first rose
or if your wish be to close me, i and
my life will shut very beautifully, suddenly,
as when the heart of this flower imagines
the snow carefully everywhere descending;
nothing which we are to perceive in this world equals
the power of your intense fragility: whose texture
compels me with the colour of its countries,
rendering death and forever with each breathing
(i do not know what it is about you that closes
and opens;only something in me understands
the voice of your eyes is deeper than all roses)
nobody, not even the rain, has such small hands
e.e.cummings
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar