Saknaden

Systersonen frågade idag oroligt om Fred har någo kompisar i L.A. eller om han måste vara helt ensam på julen och om han inte är ledsen över det. Fred har nog ledsamt efter mig men just att jag är borta över jul bryr han sig inte om. Han är en riktig Grinch, medan en jul utan honom nog blir ganska jobbig för mig som ÄLSKAR julen. För honom däremot är julen bara en grej för att den betyder mycket för mig.

Jag har haft en otrolig tur. Jag har fått uppleva riktigt idylliska jular i min barndom. Jular på gårdar på landet, med fammo och farfar eller mommo och moffa, ofta med många kusiner också. Och både hundar och katter. Dans runt granen med julgubben. Julotta med kyrkkaffe efteråt för långväga gäster. Julevangeliet skulle alltid läsas före efterrätten och moffa drack alltid två snapsar. Varken mer eller mindre. (Ja, två klunkar med sångerna egentligen, inte ens två hela snapsar.) Hej, tomtegubbar sjöng vi. Badade julbastu. Bullerby-jular. Julaftnar då vi legat på varsin madrass uppe på vinden i våra nya pyjamasar och båda bara måstat påbörja någon av julklappsböckerna omedelbart och legat och läst bredvid varann igenom halva natten, två systrar på varsin madrass uppe på vinden. Med utsikt över fält och fält av snöklädda granar igenom det lilla vindsfönstret. Ett riktigt jullandskap. Men ändå. Ändå är den allra bästa jul jag någonsin firat den första jag firade tillsammans med Fred. I Los Angeles. Bland palmer och fejkgranar. 

Det var julaftonsmorgon. Jag hade precis satt in en plåt med brownies i ugnen när postiljonen kom med ett brev åt mig. På riktigt. En postiljon. Med ett gult valthorn. Brevet innehöll ett pussel. Pusslet blev till den första versen i en lång rad av clues som förde mig på mitt livs bästa (och enda) skattjakt igenom Venice och Culver city. Jag begav mig av på cykel, jag måste fara ensam, stod det i versen. Skattjakten tog mig via min favoritjuicebar (där min favorit smoothie väntade på mig) till vårt utegym på beachen där magplankan blivit förevigad med mitt namn, till mitt bästa kaffehak där jag bjöds på min favorit café crême, till ett antikvariat som innehöll en annan överraskning och till sist till en antikhandlare på Abbot Kinney som väntade på mig med två antika änglaspeldosor som jag beundrat genom butiksfönstret en gång. Alla som mötte mig på vägen med fortsatta clues (tio stycken sammanlagt) var helt otroligt vänliga och behandlade mig som om vi var gamla vänner men jag hade bara drabbats av akut minnesförlust. Jag trodde att jag i änglarna hade nått slutet på min skattkarta. Tills jag cyklade tillbaka hem tillsammans med mina änglar. Medan jag var borta hade Fred hängt upp hela taket fullt med snöflingor, hundratals. Av dedär man klippte som barn av silkespapper. De hängde överallt ner från taket i mängder och fladdrade lätt i luften. När jag kom in drog vinddraget från dörren en hel hop ner från taket, de blev och virvlade omkring och det var som om det snöade inne i vår lägenhet där han väntade med en flaska rosa champagne. Att jag kan älska honom för att han suttit och klippt hundratals unika snöflingor av vitt silkespapper. För att jag skulle få en vit jul. Det gör inget att browniesarna brändes.

Och just så där magiskt som det låter när jag beskriver det? Just så magiskt var det. Min bästa jul någonsin. Jag behöver inga snöklädda granar. 

Hej, jag är i Finland!

"Hur går det med Nano?" frågade kompisen oskyldigt. Och jag kände hur kallsvetten började rinna i nacken. Hjärtat började bulta lite snabbare. Och min hjärna började genast rationalisera varför det är helt ok att sitta och dricka kaffe med henne i stället för att skriva. Jetlag, saknad, bla bla bla bla. "Helt bra går det" säger jag lugnt. Men i falsetton.  För det gör det ju inte alls. Jag är så nära men så långt borta. Gränsen börjar komma emot. Och då talar jag inte om tidsgränsen utan min egen gräns. Just nu. Femton tusen ord på tre dagar. Jepjep. Mitt bland läkarkontroller och återseenden och en mosig jetlag-hjärna. Men nej. Det finns inga ursäkter. Alla nanoar mitt i sina egna pressade och stressade livssituationer. The show must go on.

Vet någon om man får skicka in den första december eller om man måste göra det redan den trettionde november? (Har inte kunnat ödsla tid på att läsa reglerna...)

Ps. Jag kan nästan höra Mias röst som sku säga, irriterande tvärsäkert, Du kan nog! Och jag vill bara slita av mig hela håret i en enda stor test som jag sku kunna daska till henne med och SKRIKA JAG KAN INTE ALLS!

Den som väntar på något gott

Jag som är världens otåligaste människa är nästan stolt över mig själv som lyckades vänta i tre och en halv månad på att få en ny telefon. Det kändes onödigt att köpa en ny när de få mänskor som ringde mig i L.A. lika gärna kunde få tag på mig via Fred. Sparade in några månaders abonnemangavgift i stället. Men nu började det kännas genant att träffa nya mänskor och vara tvungen att be dem kontakta mig via min man... Och det är ju positivt. Att jag börjar ha ett eget liv i Los Angeles. Men framför allt. Framför allt betyder detta att jag är tillbaka på Instagram. Hallelujah så roligt det är! 

Jag hinner inte blogga från New York. Har ju fullt sjå bara att försöka hålla mig på rätt ordmängd. Och jag har sackat efter. Men via Instagrambilderna till höger på bloggen kan den som vill följa med lite i alla fall vad vi sysslar med här. 

Men nu skall jag återgå till mina ord. De andra tog en båttur runt Manhattan. Jag gick via mitt favvokaffehak på St. Marks efter kaffe och sitter nu vid Union Square i en writers' lounge som Nanoare får låna gratis under november månad. (Men bara under två dagar per man.) Alltså NaNo är helt fantastiskt! Men nu. Ord ord ord ord. Låt dem flöda. Please and thank you. 

Hej, jag är i New York!

Jag minns inte vem som sa det första gången men det har blivit till ett allmänt talesätt. "They say living in California adds ten years to your life. I think I'll spend them in New York." Och det kan jag gärna skriva under. 

Vi har haft en perfekt New York-dag idag. Morgonpromenad i våra kvarter i East Village i ljuvligt varmt höstväder. Lite shopping av eco-kosmetika på Sustainable NYC. Brunch i West Village. Teater som berör och förändrar. Pizza på Motorino's. En hibiscus margarita på kvarterskrogen som kvällsfösare. Allt i suveränt sällskap. Det blir inte just bättre. 
Och nu ska jag fösa mig i säng. Godnatt, New York.

Förpassat till historien

Idag hade vi Peppe, Magnus, Vidde och deras kompis Michaela på besök på Casa Libre. Michaela frågade mig hur det kom sig att jag talade flytande spanska. Jag berättade att jag varit i utbyte i Argentina och läst det länge och bla bla. Och plötsligt kom jag på. Att jag ju varit gift med en argentinare också. Ja ok. Då förstår man, sa Michaela. Men sen måste jag riktigt börja fundera vad vi talade med varandra. Med min ex-man. Var det spanska? Eller engelska? Svenska? Jag kunde bara inte komma ihåg. Alla alternativ kändes lika onaturliga. Och sen måste jag koncentrera mig i tre sekunder för att minnas vem jag varit gift med. Absurda tanke. Att jag skulle ha varit gift med någon annan. Huh huh. Det är nog mystiskt dethär livet. 

Jättekul med middagsgäster på Casa Libre!

Snabba ryck i Culver city

Alex stod och tvättade bilen på gården då det kom fram en man och undrade om han skulle få göra det i stället mot en liten slant. Alex ville inte egentligen men tänkte att mannen säkert behöver några dollar så han sprang snabbt upp efter en sedel. 

När han kom tillbaka och skulle överräcka pengarna körde plötsligt två polisbilar och två civilpolisbilar upp på gården, poliser rusade fram från alla håll och anhöll mannen medan stackars Alex helt förvirrad stod bredvid som förstelnad.

Det visade sig att mannen rånat flera bilar på samma sätt. Han tigger om att förtjäna en slant och har sedan hotat ägaren med kniv och själv farit iväg med bilen. Det hela var över på ett par minuter. Jag satt inne i köket och hann inte ens märka av kalabaliken innan det hela var över. 

Här sitter jag och snyftar

Jag tittade på mitt nya favoritprogram Hjärtevänner medan jag åt gårdagens rester till lunch. (Just så där som man inte ska göra. Äta och glo på tv samtidigt alltså.)

Här kan man titta på det. (Jag har sagt det förr och jag säger det igen; jag älskar Arenan!)

Jag blir så otroligt rörd när jag tittar på programmet och jag vet inte ens riktigt varför. Personerna är fina så klart och jag beundrar deras ärliga öppenhet. Men det är inte ett sorgligt program och jag blir ändå helt tårögd varje gång och får lite ont i hjärtat. 

Jag har sett både min mommo och min fammo bygga upp helt nya liv för sig själva efter att moffa och farfar dog. Det går inte ens att föreställa sig hur svårt det måste vara att leva vidare själv efter att man förlorat den man älskar och delat sitt liv med i femtio år (fammo) och sextio år (mommo). Över femtio år tillsammans! Men som Magnus sa i det senaste programmet, det är ju någonting man är medveten om. Att det kommer att ske för någondera. Den ena blir lämnad kvar ensam. Men att man är lycklig om man har någon att lämna.

Jag uppskattar att Magnus är helt sig själv i programmet, talar på samma sätt som vanligt och uppför sig på samma sätt som vanligt. Han behandlar inte de medverkande som "åldringar". Han talar helt enkelt med dem som om de vore hans jämnåriga polare. Jag brukar själv redigera mitt språk när jag talar med äldre mänskor och det är säkert helt onödigt.

I den senaste delen berättade en av "hjärtevännerna" att hans son inte var så förtjust över att han börjat dejta. Att det kastade en skugga över hans mammas minne. Det är ju en högst mänsklig reaktion som man väl kan förstå. Men jag tror att vi som barn i dylika situationer måste försöka stå över sådana tankar. Våra föräldrar har lika stor rätt som vi att få leva sina egna liv. Vi måste tänka på dem som mänskor i första hand och som våra föräldrar i andra hand. För att de faktiskt är mänskor i första hand. Med både drömmar och upplevelser som vi, deras barn, inte vet någonting om. 

Pumpapastan kallnade på tallriken medan jag tittade på Hjärtevänner.

(Pumpasåsen gjorde jag så att jag ugnsrostade en hel butternut squash pumpa i ca 40 min. och gröpte sedan ur den och körde den i mixer tillsammans med en handfull blötlagda cashewnötter, chili, vitlök, rökt salt, näringsjäst- obs! inte samma som vanlig jäst- och citronsaft. Till sist rörde jag ner lite collard greens. Mycket smarrigt and no cheese needed. #vegan)

Día de los Muertos

Igår firade vi Día de los muertos med Peppe och Magnus på Hollywoods begravningsplats. Día de los Muertos, de dödas dag är mexikanska allhelgona men som amerikanarna här i L.A. också anammat som sin egen tradition. Mycket viktigt att särskilja mellan Halloween och Día de los Muertos fick jag veta, annars blir folk förnärmade.

Nu blir det en crazy massa foton igen, ursäkta, men det var så fint och det finns så mycket jag vill visa!

Denhär graven berörde mig mest. Jason var bara 18 år när han dog. Ifjol var han volontär på Día de los muertos och tyckte det var så coolt så han bad sina kompisar lova att de skulle ha en minnessten för honom när han dör. Men aldrig föreställde dom sig att det skulle vara redan året därpå. Han blev överkörd på sin skate board på väg till bandträningarna. Han hade just grundat ett rock band.

Dom hade projekioner mot byggnaderna så det såg ut som om stenfigurerna blinkade och gäspade. Det såg faktiskt ganska häftigt ut.

Johnny Ramones minnessten var pyntad.

Man placerar personens favoritsaker kring minnesstenen. En del gravar hade  en mass vinflaskor, bröd och ost. En  hade en massa Lay's chipspåsar. En annan en massa baseball stuff. Vissa hade skrivit ut personens hela livs story.

Denhär familjen hade gjort ett helt bildspel över deras mormors liv.

Här var det dukat till middag för förfädren. 

Ett släktträdet i form av en tårta.

Den sociala pressen

Aaaaaaah. Nu förstår jag hur dethär med writing buddies på NaNo fungerar. Det fungerar så att man är mycket nöjd med sina 4500 ord och så går man och kollar hur det går för ens skrivarpolare och märker att mati redan ligger på nästan 7000 ord och då är man bara att fuck! och sätter hastigt ner sig igen för att fortsätta skriva. 

Svar på kommentarer

Maggie kommenterade på bloggen men det syns bara i min e-post av någon anledning. Ville ändå kunna ge henne svar så jag gör det här.

Nej vad kul och se "riktiga" bilder från Halloween i USA. Man får verkligen ta del av det street party som verkade pågå där i Santa Monica, inte bara välutvalda klichéer, utan man vandrar faktiskt med er på gatorna. Det är nog fascinerande hur STORT Halloween är i USA. Man fattar nog inte riktigt som finländare... Vad var du utklädd till? 

Kul att du tyckte om bilderna för det första! Det var ett otroligt street party, jätteroligt att du kände att du "vandrade" med för det var just det jag eftersträvade!

Själv var jag utklädd till Albert Einstein. Jeans, ylletröja och en Albert Einstein mask. Nästa år ska jag satsa lite hårdare! (Men mänskor kände nog igen mig, fick många rop på Einstein.) Jag måste be om någon av pojkarnas bilder så kan jag lägga upp ett foto trots att min utstyrsel var föga imponerande.

Och min fina Anna undrade vad NaNoWriMo är för något. Hon kom nog på det själv men jag kan ju svara i alla fall, oartiga bloggaren som talar om saker utan att förklara vad det är. Förlåt.

Den som vill kan läsa mer själv här; http://nanowrimo.org/ NaNoWriMo står för National Novel Writing Month och är en utmaning som man gör helt själv på eget bevåg och enligt "the honour system" och går alltså ut på att man ska skriva en roman på 50 000 ord under en månad. Ni kan följa med hur det går för mig via ordräknaren till höger i min blogg. 

Jag försökte en gång tidigare i Finland ett antal år sedan men mitt livsskede just då lämpade sig inte alls för att skriva en roman. (Inte för så mycket annat heller för den delen.) Så jag kom inte i mål. Det ämnar jag göra detta år dock! Ni får gärna heja på mig! Här i L.A. ordnas det dessutom många organiserade skrivartillfällen. Jag har redan träffat ett par nya writing buddies så för mig funkar det här också som ett sätt att träffa nya mänskor. Jätteroligt!

På fredag reser jag till New York för tio dagar och det råkade sig att en kille som var på en write-in med mig igår också kommer att vara i New York samtidigt. Så vi har bestämt träff på ett café vid Union Square så ser vi till att skriva medan vi är borta också. 

Förresten. Sista veckan i november är jag ju i Helsingfors. Om det finns någon som känner för att ha en liten NaNo write-in då i Helsingfors inför slutspurten så meddela mig gärna!

Write-in

Idag var jag på min första NaNo write-in efter kick-offen. Det var både roligt och nyttigt. Man får faktiskt energi av alla andra som sitter och knäpper på tangenterna bredvid en. Vi  hade också två word wars, vilket innebär att man sätter upp en tidsram under vilken man ska skriva så många ord som möjligt. Den som har skrivit flest ord vinner. Enkla regler. Vi körde en på 24 minuter och en på 30 minuter. Jag vann den senare och fick pris. Jeee! 

Det var faktiskt en nyttig övning för mig för jag skriver normalt så fruktansvärt långsamt att jag blev riktigt överraskad att jag kunde få ur mig så mycket på så kort tid. Dessutom händer det något spännande när man bara skriver utan att tänka. Jag lyckades skapa ett par nyckelmeningar under denhär tiden som band ihop två grejer som jag inte alls tänkt på tidigare. Mycket nöjd med dagen! 

Jag fick också veta att de har en write-in på Coffee Connection varje lördag året om. Inte bara under NaNoWriMo men nu under november fokuseras det på den så klart (och vi har fått ett eget rum för denhär månaden). Jag har bara inte vetat om det för på lördagförmiddagar brukar jag vara på yoga. Nu blir det tough choice att välja. Jag får köra varannan vecka yoga tror jag.

Det verkar vara pop här att skriva ihop. Innan vi slutade idag berättade många var de tänker skriva vilken dag och vilken tid ifall någon ville joina dem. Idag var mest ett experiment för mig men det funkar ganska bra. Jag tror att det är bra för mig att gå på write-ins. För då har jag gett skrivandet en tid och plats i förväg så då måste jag göra det då. T.ex. i morse var jag ganska trött efter gårdagens roliga hemmakväll med Peppe & Magnus. Hade jag inte bestämt mig för att gå till skrivartillfället hade jag garanterat inte skrivit något idag. Jag är så glad att Mia inspirerade mig till NaNo! TACK!

Dancing in the streets, dancing in my mind

Igår tog vi pojkarna till Halloweenparaden i West Hollywood och det var ett spektakel. En halv miljon mänskor på avstängda Santa Monica Boulevard, de flesta utklädda, olika scener med band, akrobatik och dj:s, bara god partyfeeling utan att folk var berusade. 

Fred körde sen tillbaka pojkarna till Casa Libre medan jag fortsatte till kick-offen för NaNoWriMo. (Som alltså går ut på att man ska skriva en roman, eller åtminstone 50 000 ord, under november månad.) Min make var supersnäll och kom efter mig klockan ett. Efter igen en sexton timmars dag. Såg att jag var upptagen och hade roligt så han väntade en timme extra i bilen. Så vi kom hem först kring halv tre i natt. Lite trötta idag. Det kan hända att det blir tacos från across the street i stället för hemlagade empanadas ikväll. 

Jag insåg snabbt vad kvällen gick ut på. Att fota och bli fotad. Det var ett enda poserande åt höger och vänster. 

Många zombien levde verkligen sig in i sin roll.

För en gångs lät Fred sig fotograferas villigt. 

You got old, Johnny!

Dethär var vår bådas absoluta favorit! Snövit och de sju dvärgarna. Fast tvärtom. För Snövit är dvärg på riktigt.

En halv miljon mänskor på gatan utan ett enda fylleskrän, avslocknade tonåringar, kisistrålar man måste hoppa över eller spylukt. Maybe we will get there one day.

Fred blev välsignad.

I miss Instagram!!!

Fred träffade sina kaverin.

I år tog vi pojkarna med och det var kul. Men nästa år, nästa år ska vi vara lediga och satsa stenhårt!

Happy Halloween!