Biutiful

Bardem är en otrolig skådespelare och Iñárritu är en genialisk regissör. Och det är allt jag vill säga efter att ha sett denhär filmen. Men den är, trots allt, beautiful.

På tal om Banksy...

(Som alltså är gatuartisten bakom Exit through the gift shop.)

Fick nyheten via Venice Art Crawl på Facebook i morse att det troligtvis upptäckts en ny Banksy i en gränd vid Abbot Kinney i Venice, nära mina gamla hemkvarter i L.A. alltså. Måste be Boyfriend gå och kolla in målningen! Verkar äkta i alla fall tycker jag.

Ny Banksy?

Mera Banksy

Where's Simon?

Mina egna foton från Abbot Kinney

Min kvällssaga

Fan också, jag glömde bort att DocPoint hade en tilläggsvisning av Exit through the gift shop idag på Andorra. Jag hade så gärna sett även den dokumentären men man kan nu inte hinna med allt. Som tur är Boyfriend världens bästa storyteller! Han hade sett dokkaren och berättade så levande och detaljrikt hela filmen för mig på en halv timme att jag nästan nu tror att jag sett den! En härlig historia och underbart underhållande var den!

http://www.banksyfilm.com/

Vem kan motstå rosa elefanter?!

Udda tal

Var på middag i går kväll hos goda vänner i Tölö. (Supergod mat! Huvudrätten var inspirerad av det vinnande receptet i förra veckans Top Chef, gös med jordärtskockspuré och belugalinser, nami!) Där var tre äkta par + jag. Jag blir alltid lika glad att bli bjuden ensam på middagar. Det låter ju som en självklarhet, men efter min skilsmässa var det överraskande och lite sorgligt att märka hur snabbt vissa mänskorelationer förändrades. (Inte alla gudskelov!) Jag blev reducerad till en ”kaffevän” snabbare än vår ansökan om äktenskapsskillnad hann bli registrerad vid tingsrätten. Från att ha umgåtts rätt flitigt tillsammans som par blev jag plötsligt någon som man bara träffar över en kaffe. Helst på stan. Eller eventuellt kan jag bli hembjuden en kväll när mannen är på resa. Men jag vet inte om dessa vänner förstår att jag skulle fortfarande gärna träffa deras män ibland! Jag tror inte att detta skett medvetet eller beräknande från mina kompisars sida. Kanske de bara vill hålla fast vid den trygga harmoni jämna tal erbjuder? 

Top Chef receptet!

Pimp my blog!

Försöker hitta en visuell design av "Mjuklandningar" som passar mig och som jag trivs med. Leker med de olika mallarna Blogspot ger en som alternativ med Kanyes nyaste album som soundtrack. Tänkte att han skulle ge mig lite inspiration. Problemet är bara att varje mall har någonting jag inte tycker om. Dessutom är jag en person med grym beslutsångest vilket inte gör saken lättare. Men det är ju alltid kul att leka med färger och mönster! Fast jag saknar min kolibri som flög utanför mitt fönster i L.A. varje dag (jo, jag är helt säker på att det var densamma varje dag!) så jag tror jag håller fast vid kolibrin faktiskt!
Märkte här samtidigt att min blogg fortfarande led av jetlag... Den visade ännu Pacific time så det har sett ut som jag suttit och skrivit inlägg mitt i natten.

Lite besviken är jag tyvärr på Kanyes "Beautiful Dark Twisted Fantasy". Jag saknar den fräscha och fräcka energin från hans tidigare album. 

Länge leve Liv!

Jag älskar, älskar, ÄLSKAR Liv Strömquist! Ingen annan skriver så roligt, så träffande och tragikomiskt om feminism. Jag önskar någon kunde översätta hennes album till finska. (Anyone? Anyone?!) Hennes seriealbum är helt fantastiska och igår kväll läste jag slut det senaste, Prins Charles känsla (som syftar på hans kärleksfyllda uttalande vid förlovningen till Diana; ”Whatever love is…”). 

Liv tar upp så många utmärkta frågeställningar. Jag har också alltid undrat varför i all friden Carrie valde den känslomässigt störda Big framom den trygga Aidan. Eller att förbli singel! Det hade väl varit ett bättre alternativ? (But who am I to talk…) Droppen var när Big i (den urkassa) filmen lämnade henne vid altaret för att han blev, wait for it, rädd och hon ÄNDÅ tog honom tillbaka. (Var det månne hon som blev rädd i alla fall?) Och detta skulle uppfattas som romantiskt! (Men en liten enkät bland mina vänner visar att majoriteten absolut hade valt Big. I don’t get it.) 
Filmen He’s just not that into you var ingen strålande hit, men den hade en bra point. I början av filmen skuffar en liten pojke flickan ner från gungan och hon springer gråtande till sin mamma (of course) och undrar varför han gjorde så dumt. ”För att han tycker om dig!” svarar hon då. And so it begins… Inte konstigt att flickor blir konfunderade från första början. (Jag undrar vad pappan hade svarat?)

Jag kan heller inte fatta ur vilka hjärnor alla dessa amerikanska sit-coms föds med dumma (och ofta feta) män som behandlas som de barnrumpor de är av sina snygga fruar (King of Queens, According to Jim, Everybody loves Raymond, Modern family…). Jag hade en två års paus utan TV och har nu insett att dessa samma serier visas i repris ad infinitum. Så de måste ju vara populära. Vilket betyder att igenkänningsfaktorn är hög. Skrämmande. Fast inte helt förvånande nu när jag tänker efter, för jag har faktiskt varit med när kvinnor ler överseende och kommenterar lite nedlåtande sina mäns värdelöshet. (Klart man får klaga på sin partner ibland, men man kan göra det på ett snyggare sätt och helst inte inför en massa andra människor.)

På onsdagen sändes en intervju med en torsk i programmet 45 minuter som var så äcklig att jag måste byta kanal. Till Sub TV där bröderna (en låtskrivare och en kiropraktiker) i Two and a half men diskuterade hur mycket man egenligen skall betala en hora. Den ena brodern ”behövde” en, men de hans bror kunde erbjuda tyckte han var för dyra. Festligt så det förslår. På riktigt?! Är det här budskapet vi vill sända tonåringar (eller vem det än är som tittar på serien?)? Att gå till prostituerade är inte bara fullständigt acceptabelt utan t.o.m. ganska vanligt. Skitkul.

Jag är helt chockad. Är det här verkligen en avspegling av verkligheten och vill vi ha TV-"underhållning" som bara förstärker de snedvridna föreställningarna om s.k. normala relationer mellan man och kvinna?

Limbus

I kväll besökte jag Saara Ekströms utställning på Kiasma. Utställningen heter "Limbus" och konstnären förklarade titeln så här: "Limbus betyder ett mellanskede, till exempel den diffusa gränsen efter döden och före födelsen. För mig är det ett slags icke-rum eller icke-tid".  Dethär klingade starkt för mig och gav utställningen ett annat djup. För jag, den Softy jag själv älskar, dog i mitt äktenskap och nu upplever jag att jag sakta föds till liv igen, till det liv jag tror det var meningen att jag skulle leva. I vissa fotografier verkade föremålen sväva i något slags tomrum och så känner jag också. Att jag svävar någonstans mellan det medvetna och det omedvetna och försöker hitta min uppgift i livet, det som gör mig sant lycklig. 

Jag hade ganska höga förväntningar på Saaras nya fotografier för såg hennes utställning på Kalhama & Piippo Contemporary i fjol och gillar henne skarpt. Och jag blev inte besviken nu heller. (Det krävs sann talang att få en bläckfisk att se obscen ut på ett foto!) Hade gärna sett lite fler verk, men det är nu bara för att jag är jag, jag vill ha mer och är aldrig nöjd! (Läs mitt tidigare inlägg...) Det enda jag INTE tyckte om var när jag gick runt ett hörn och plötsligt befann mig i ett rum med en massa undulater i bur! Hade gärna haft lite förvarning där, jag är inte så bra på att hantera burfåglar... 

Min kompis Hanna och jag var denna gång rörande överens om vilket som var vårt favoritverk. Fast om fotografierna hade varit till salu och vi i en position att kunna köpa dem hade det nog blivit strid! Det finns mycket underbar konst som man ändå inte själv skulle vilja ha hemma på väggen. Saaras fotografier hör inte till den kategorin. Jag kan se en rad av dem framför mig på min vägg i mitt framtida hus i Venice Canals... (Man ska drömma stort när man en gång håller på!)

Hanna är förresten själv konstnär och har målat denna fina tavla som hänger på min vägg och som för mig symboliserar systraskap.

Jag vill ha mer!

Läste en så bra kolumn av Kirsi Piha i det senaste numret av Gloria. Det handlade om dethär hur "Less is more" är dagens melodi och hur förbaskat tråkigt det är. Om man alltid är så himla återhållsam och elegant i sin klädsel t.ex, betyder det att man har stil eller kanske bara att man är lite feg och rädd för att skilja sig från mängden? Själv älskar jag stora örhängen och använder dem gärna på min fritid. Men i jobbsammanhang bär jag oftast bara små "diamanter" i öronen. Speciellt om jag har ett möte tycker jag att jag inte kan ha några stora smycken som säger en "statement". Jag är rädd för att jag inte kan tas på allvar om jag inte är "allvarligt" klädd även om jag annars tycker om att klä mig feminint. Varför är opersonlighet ett tecken på professionalism? (Åtminstone i min bransch.)

I två butiker har jag fått höra att mina smycken är svårsålda för de är för färggranna för att passa den finska smaken. Hur många andra färgers vinterjackor ser man på stan förutom svarta, bruna och gråa? Jag vet, jag vet, det är så opraktiskt i slasket, men skulle det inte pigga upp med lite färg under midvintermånaderna?
(Och t.o.m. min blogg går i gråa toner, men jag har inte planerat designen klart än, så det må mig vara förlåtet.)
När jag som 17-åring åkte till Argentina blev min värdmamma så förskräckt över min grå-svarta garderob att hon hastigt fyllde på med lite orange, gult och lila. Visst tycker jag om skandinavisk design men ibland vill jag ha lite mer schvung, lite mer färg, lite mer LIV! (Kanske jag lärde mig det i Sydamerika?)

På restauranger blir vi irriterade på lite för högljudda bordssällskap,  vi tycker det är pinsamt om någon gestikulerar för häftigt medan hon talar och i våra hem vågar vi inte måla väggarna i annan färg en vitt (förlåt, "äggskal") eller göra andra för personliga lösningar "för det blir så mycket svårare att sälja lägenheten sen".  Men ett hem är ju ändå ett hem, inte enbart en investering. (Jag har alltså själv också vita väggar så är inte bättre själv heller.) För några år sedan var det på mode att måla en vägg i en "kontrastfärg". Vilken färg handlade det oftast om? Beige eller på sin höjd ljusgul. 

Varför är vi så rädda för färg och volym?

Min ex-man brukade knipa mig försynt i armen vid middagar då han tyckte jag pratade lite för mycket eller skrattade lite för högt. Skorna fick inte ha för hög klack och ögonsminket skulle inte vara för grällt. Åååh, jag är så fruktansvärt trött på att vara "lagom" hela tiden! Nu ger jag blanka fan i att min grannturkosa ögonskugga egentligen är en ”sommarfärg”. Det händer att jag dricker för mycket vin och jag tycker inte det är så himla farligt att ta till kraftord vid behov. Och jag köper skor med skyhöga klackar som inte passar med någonting i min garderob. Jag kanske inte kan gå som en runway-model i dem ännu, men jag lär mig...

Top Chef!

Äntligen började Top Chef Finland! Jag älskar mat och matlagning så har följt med alla säsonger av Top Chef och extra roligt blir det ju att få se den finska versionen. Första avsnittet verkade lovande och Stefan var bara så skönt arrogant, precis som man förväntat sig! Jag tycker vi har en jättefin restaurangkultur i Helsingfors. Lite mer mysiga kvarterskrogar kunde det finnas (och förmånligare viner...), men överlag har vi ingenting att klaga på här. Farang fyllde upp det sista tomrummet, dvs underbar asiatisk mat i en vacker miljö.

Jag älskar dokusåpor där deltagarna får visa sina kreativa talanger. Project Runway och Top Chef är mina favoriter. Det är så otroligt vilka kreationer de lyckas skapa under tidspress av ibland totalt obetydliga ingredienser eller material. 

Hörde förresten Pipsa Hurmerinta i radion en morgon. Hon berättade att hon undviker tillsatsämnen till varje pris. Det enda hon godkänner det i är hummus som innehåller natriumglutamat för det lär ska vara omöjligt att hitta hummus utan det. Hmmm. Jag blev lite förvånad över detta uttalande från en professionell kock. Hummus hör ju till de enklaste rätterna du kan laga själv! Du kör fem ingredienser + kryddor i mixern och det är klart på nolltid. Och smaken blir garanterat bättre. 

Min egen kulinariska skapelse för kvällen nådde kanske inte helt Top Chef-nivå, men med röda linser, lite broccoli och kokosmjölk kan man aldrig misslyckas. Och soppa är ju det bästa som finns på vintern!

Lite vinterpoesi

Så fick jag det igen bekräftat, Ians "vardagsrum" hör till de mysigaste i stan! Menar förstås Arkadia Bookshop i Tölö. Jag är glad att jag trotsade det jobbiga vädret för en kväll i poesins tecken. Nio stycken unga finska poeter läste ett urval av sina dikter. De värmde i snöyran. Och det finska språket lämpar sig otroligt väl för just lyrik. Så många adjektiv som kan böjas i alla möjliga krumelurer. Det blir bara så vackert, låter nästan sagolikt. 

Jag kan tycka det är skönt att gå för mig själv då och då och lyssna på diktläsning (finns dock inte så många tillfällen till det i Helsingfors, tyvärr) eller gå på en konstutställning. De kan vara ganska personliga upplevelser som jag ibland helst njuter av ensam. 

När jag kom hem hade dessutom mitt paket från AdLibris (min värsta last...) anlänt med en diktsamling av Solveig von Schoultz som jag nu ska krypa i kojs med. Värsta poesiaftonen ikväll alltså!


Här hittar du Ians vardagsrum!

Back in business

Efter en och en halv vecka i saligt jetlag-töcken var ett äkta Helsingfors-veckoslut just vad jag behövde för att känna att jag är "back home". Middag hos vänner på andra sidan Sandvikens torg på fredag, kaffe på Gran Delicato på lördag förmiddag och ex tempore vin på stan på kvällen och helgen kronades med brunch för mina girls här hemma på söndag. Ett perfekt veckoslut alltså!

Jag hittade en ekologisk mögelost gjord på getmjölk i butiken. Har inte ätit getmögelost förr tror jag men den var supergod. Orkade inte med den på brunchen, men smakade en bit senare på kvällen när mamma och pappa kom och åt rester.

Världsförbättring

Mannen i ens liv i all ära, men efter två månader utan nån sorts girltalk så var det underbart att spendera hela dagen snarvlande med min barndomskompis Tove! 14 timmar i ett sträck. 
Manhattan kom på andra plats idag.

Trots allt prat hann vi med en "Highlights tour" på the Metropolitan Museum of Art. Det var riktigt underhållande! Och nyttigt, för jag hade definitivt inte själv prioriterat vapenrummet som visade sig vara ganska intressant.

Not another lifestyle-blog...

(Jep, sorry guys, det är just det vad det blir.)

Dryga två månader sen landade jag i Los Angeles en sen onsdag kväll. Synen som mötte mig genom flygplansfönstret var hisnande. Jag kippade bokstavligen efter andan när jag såg den enorma staden sprida ut sig under mig. Så långt man kunde se så blinkade och gnistrade miljoner stjärnor under mig såg det ut som.  Det kändes ganska överväldigande och jag undrade hur lilla jag skulle platsa i denna drömmarnas snarare än änglarnas stad. Jag vill ju gärna leka att jag är något av en globe trotter men nu vart jag riktigt nervös. Det känns lite roligt att tänka hur pirrig jag faktiskt var nu när jag på väg hem igen. En liten wannabe angelina. (Som i Los Angeles-bo, inte Brads andra hälft.) Vägen hem är mycket lång och går via New York där jag nu skriver mitt första blogg-inlägg. En annan plats där drömmar föds och kanske blir sanna. 

Fast jag har aldrig drömt om Los Angeles. Trots att jag älskar storstäder så har L.A. aldrig lockat mig. Jag trodde det var plastigt, tillgjort och befolkat av människor som låtsas vara något annat än de är. Därför är det ju lite ironiskt att det var där jag började känna mig som mig själv igen efter många borttappade år. Men Livet är Förunderligt. Överrumplande. Underbart. Efter fem tuffa år som har kännats lite väl hårda ibland känns det skönt att våga drömma igen.

Ps. Tack till min goda vän Anna som inspirerade mig att börja blogga. Hon tycke att jag skulle blogga medan jag var utomlands. Jag kom ganska fort på -vad jag tyckte var- det utmärkta namnet "My So-Cal life". Get it? En ”play on words” på Southern California och TV-serien som fick oss alla (eller var det bara jag…?) att svära evig trohet åt Jared Letos bruna hundvalpsögon. Jag tyckte det var riktigt originellt och påhittigt. Not quite. Finns tydligen ett tiotal bloggar med samma namn. Det lilla namnfiaskot fick min iver för bloggandet att svalna för stunden och dessutom behövde jag nog lite tankerum att processa min korta men intensiva och för mig betydelsefulla tid i Kalifornien, för att inte tala om allt annat som hänt i mitt liv de tre senaste åren. Men kanske tiden är mogen nu?