måndag 7 maj 2012

Jag har inga svar, bara frågor

För det första, tusen tack för alla era fina kommentarer till mitt senaste inlägg! Ni är helt underbara! De som skrattar åt bloggvärlden som ett lite lustigt ytligt fenomen kan gott fortsätta skratta i sin okunskap. Förutom allt det andra fina som bloggen har medfört i mitt liv; vänskaper som fortsätter utanför nätet, ute i det verkliga livet, som inte skulle ha fötts utan bloggen, så ska vänskaper som "bara" existerar här på bloggen inte heller underskattas för ni alla som skriver och läser ger mig så mycket. Och nu senast ljus och energi som jag faktiskt har kännt av! Tack!


Jag vet att det är en risk att skriva detta inlägg efter mitt senaste. Men de har absolut inget med varandra att göra! (Förutom kanske att ärren av mina tidigare erfarenheter gör sig påminda i andra små livskriser.) När ni alla har varit så snälla och lånat mig energi så är jag nog skyldig er en förklaring för mitt tidigare inlägg någon dag. Men inte just denna.


Idag är jag i stället ledsen och förbannad över hur många som levat och lever i farliga förhållanden. Förhållanden med psykiskt, fysiskt och ekonomiskt våld. De kan förekomma tillsammans eller skilt men alla variationer är lika otäcka och aldrig godtagbara! Jag har nu hört och sett samma fenomen upprepas alltför många gånger. Alltför nära inpå. Jag menar naturligtvis inte att det är mera okej om det inte händer nära mig utan att det är så fruktansvärt att det kan existera rakt under näsan på en utan att man ser det. Men i något skede  rämnar alla murar. Men mönstret är så skrämmande lika. (Även om det förstås också kan se ut på hur många sätt som helst.) Såhär har det i alla fall gått till helt för många gånger. 
Stark självständig och självsäker kvinna träffar snäll man. De blir förälskade. Mannen beundrar den starka kvinnans intellekt och självständighet. Alla omkring beundrar den fantastiska mannen som är så snäll och god och beundrar sin kvinna så högt. I något skede verkar inte mannen längre tycka att det sen heller var så kul med en så stark och självständig kvinna. Hon måste brytas ned. Omöjligt att säga om det sker omedvetet eller medvetet, och jag vet nästan inte vad som är värre. Men sakta men säkert börjar kvinnans självförtroende hackas sönder. Det sker systematiskt genom att om vart annat håna och berömma. Men bara berömma beteende som passar mannen själv. Det är en effektiv tortyr som alltid tycks sluta på samma sätt. Kvinnan blir till sist övertygad om att det verkligen är något fel på henne och att det nog ändå är hon själv som är galen. Dethär förvärras av att dehär männen ofta känner till det sociala spelets regler och behandlar kvinnan helt annorlunda bland andra mänskor. När alla andra tycker att hon har en så fantastisk man börjar hon ju till slut tro att det verkligen är hennes sinne som rubbats. Dessutom, om han skulle uppföra sig på samma sätt bland andra mänskor skulle förhållandet snabbt få ett slut. Antingen för att kvinnan själv inte skulle tolerera ett dylikt öppet beteende (det är lättare att utstå skammen bakom stängda dörrar i hemlighet och tystnad) eller för att omgivningen inte skulle göra det. Det är en skicklig och smygande manipulation. 
Har kvinnan tur lyckas hon ändå bibehålla någon sorts sista känsla av att hon är värdefull och att det här inte längre kan fortsätta. Då blir det verkligen farligt. Kvinnans försök till frigörelse upplevs som ett hot.* I värsta fall är det nu våldet eskalterar till att bli fysiskt. Om det inte redan gjort det.  


Jag har som sagt inga svar. Bara frågor. Jag förstår inte varför det är så många som måste gå igenom denhär psykiska terrorn. Redan ett offer är ju ett för mycket. Men jag är uppriktigt chockad över hur många omkring mig som upplevt liknande. Starka, smarta, vackra, fantastiska kvinnor. Och att någon ändå effektivt lyckas bryta ner henne som mänska fullständigt. Kvar blir ett självförtroende i spillror, en självkänsla i flisor och ett hjärta i skärvor. Det blir ganska mycket att bygga ihop för en person. 
Jag förstår inte hur dehär männen är funtade som beter sig på dethär viset. Jag förstår ingenting. 


Ingen ska  behöva vara rädd i sitt eget hem. Jag känner att jag vill göra någonting men jag vet inte vad det skulle kunna vara. Finns det något servicenummer att ringa om man upplever psykiskt våld? Eller förstår man ens att ringa när man själv är mitt inne i det? (När jag själv till slut ringde efter hjälp var det för att jag på riktigt trodde att det var jag som behövde psykhjälp, att det var mig det var fel på.)


Jag har också hört för många gånger "men han har ju inte slagit mig". Som om först det skulle vara den magiska gränsen för när det är ok att säga enough is enough?!


Jag vet inte vad jag kan göra annat än att ta upp saken än en gång i min lilla blogg. Skam är en känsla jag vill motarbeta. Om vi talar lite mera öppet om saker med deras rätta namn så kanske det finns någon någonstans som förstår att det inte är hon som behöver skämmas? Kanske hon till och med vågar berätta för någon annan? Kanske någon någonstans känner sig lite mindre ensam?


Och ja. Jag förstår att det även finns män på mottagarsidan. Men inga män har öppnat sig för mig och berättat sina historier. Därför talar jag bara om kvinnor.


Till sist vill jag be er leta rätt på Helsingin Sanomat från 29.4 och läsa ännu en kvinnas historia om hennes "normala" vardag. Och sen kan ni lyssna på PMMP:s låt Joku raja som ger mig ilskna tårar varje gång jag hör den. 


Och ännu, till sist. I går blev en svensk kvinna ihjälskjuten av sin f.d. sambo. I nyheterna talade man först om ett "familjedrama". Familjedrama för mig är när man strider om var man ska fira jul nästa år. Alternativt en lagom dramatisk film eller pjäs. Det som hände i Malmö kallas för mord.


Kaikki sanoo sävyyn säälivään:
oma vika kun tällaiseen jään,
mut en tiedä enää itsekään,
ketä pelkään.

En ole nainen, en yhtään mitään -
kidutettu eläin häkissään.
Olisitko hyvä mulle, jos mä oisin mukavampi?





"En ole nainen, en yhtään mitään - kidutettu eläin häkissään." Det är som om Mira och Paula varit inne i mitt huvud när de skrev detdär.

*Själv fick jag höra att jag hade blivit så anarkistisk. Som om den andre var en regering att opponera sig mot! (Eller det var han ju de facto i vårt lilla samhälle...) Jag kan skratta åt det nu. Det var definitivt inte lika roligt då. 

19 kommentarer:

  1. Ojoj. Starka känslor och kloka ord. Vad bra att du i alla fall kunde ta dig ur din bur, men svårt att försöka släppa ut nån annan. Hoppas det börjar reda sig så småningom!

    P.S. PMMP är så bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. PMMP är lysande! Och du har helt rätt, det är svårt att rädda någon annan innan den själv är redo...

      Radera
  2. Otroligt snyggt skrivet:

    "I går blev en svensk kvinna ihjälskjuten av sin f.d. sambo. I nyheterna talade man först om ett "familjedrama". Familjedrama för mig är när man strider om var man ska fira jul nästa år. Alternativt en lagom dramatisk film eller pjäs. Det som hände i Malmö kallas för mord."

    Tror att jag härmed ska börja läsa lite på din blogg. Lägger till på lovin och så småningom kanske i länklista.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Välkommen tillbaka! :)

      Radera
  3. Hittade in på din blogg av en händelse. Jätte viktigt ämne, som berör mig både pga av mitt jobb och erfarenheter i nära bekantskap. Tänkte bara posta några linkar som svar på dig fråga om det finns någon stödtelefontjänst för sådana som utsätts för psykiskt våld:
    http://www.apua.info/fi-FI/apuanopeasti/
    https://www.naistenlinja.fi/fi/julkinen/miten+voimme+auttaa/
    Kanske det finns någon som kan ha glädje av dom! Fortsätt prata!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jättebra! Tusen tack!!!

      Radera
  4. Jättebra skrivet! Har själv ett sådant förhållande i bagaget och även om såren läks blir man aldrig av med ärren.

    En orsak till varför det går som det går tror jag är att det just är en process. Man hinner inte reagera förrän de är för sent. De första kommentarerna borstar man av sig, sedan börjar man säga emot och kanske bråka. Men sedan kommer tvivlet. "Inte är det ju hans fel att jag är så jobbig. Han har ju rätt i att jag är sur. Innan jag blev så gnällig hade vi det ju jättebra." Då kommer man inte längre ur det själv, inte förrän man pratar med någon som säger att "du vet väl att det där är psykisk misshandel, va?". Eller kanske då man läser om det på någons blogg...?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ledsen att höra Charlotte att även du känner igen dig men tur att vi båda har det bakom oss! Ärren blir man aldrig av med men numera bär jag dem som en "badge of honor". När jag träffade min ex-man senare sa han åt mig att han aldrig hade trott om mig att jag var så stark. Gissa hur stolt jag kände mig då! Att jag kommit ur det.
      Det är just detdär att det är en så långsam process som gör att det är så svårt! Herregud inte skulle man ju aldrig ha kärat ner sig i en typ som skulle ha betett sig sådär från första början!

      Radera
    2. Det fanns en jättebra men otäck artikel i Hesari för några dagar sedan om det där med att vara en absolut normal familj som ändå är trasig på insidan. Det var med anledning av att somliga vill se morden på Bulevarden som tecken på något väldigt dysfunktionellt. Klart att det är åt helskotta dysfunktionellt på ett sätt, men gränsen mellan att leva ett normalt liv och rätt som det är inse att man är fem före sammanbrott är hårfin.

      Radera
    3. Det är just så det är! Och det är det som är så skrämmande! (Det var just den HS-artikeln jag också avsåg. Där fanns mycket bekant i den artikeln...)

      Radera
  5. Riktigt viktigt syster! H. Bästis

    SvaraRadera
  6. Uh ja. Medan jag läser din väl skrivna text om ett så viktigt ämne funderar jag - är det så att vi tillåter det? - alltså vi kvinnor. Jag blir helt paranoid när jag tänker bakåt på mitt äktenskap som var. Vägen från himmel till helvete = 18 år. Den vägen skall jag aldrig vandra igen. Men jag kan inte sätta fingret på när det vände och varför. Man kan ju omöjligt förstå allt, fast vi kvinnor gärna vill vara bra på att analysera. Detta är ett mycket svårt ämne. Det svåraste tycker jag. Kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, den vägen ska vi aldrig vandra igen! Och ja, det är väldigt svårt. Jag funderar också jättemycket på det. Men mina filosoferingar kring det blir helt för komplicerat att skriva här. Kram på dig med!

      Radera
  7. Bra att du fortsätter upplysa (och självlysa!) världen om ett så viktigt ämne. Hoppas dina ord hjälper någon där ute att inse vad de behöver göra. Ju förr destu bättre. Kvinna, bryt dig fri. Våga! Det är du värd!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Pati! (Ska börja kalla dig så hädanefter. Nånejnånej.)

      Radera
    2. Neeeej, jag borde egentligen byta mitt google-nick. Men är fundersam vartåt patiperra är på väg i framtiden, ska hon fungera på svenska eller bara på spanska, det är frågan.

      Radera
  8. så välformulerat, Softy. och ett viktigt ämne. för att det tyvärr är så, ursäkta min franska, jävla vanligt. det är hemskt.

    men just det där ska man hålla i minnet att det kan hända vem som helst. också den starkaste och dem smartaste. man kan inte veta att man gjort en felbedömning för man kan inte sia in i framtiden. och det är ju just det, att det är en process, det går så långsamt att det hinner bli normalt. eftersom skillnaden från en dag inte är så himla stor ser man inte var gränsen går, den är flytande. och det där manipulerandet som gör att man inte längre ser saker och ting i sina rätta sammanhang.

    för samtidigt nånstans vill jag inte bli cynisk och rädd och vill inte heller att nån annan ska bli det. om vi jämt är på vår vakt och tror det värsta om folk och aldrig börjar lita på nån, var hamnar vi då? då kan ingen nånsin få det bra igen. samtidigt som jag förstår att tilliten till hela omvärlden fått sig en ordentlig törn, om inte till och med förstörts helt, då man varit med om nåt som du beskriver. och det gör mig så galet ledsen och uppgiven.

    och då måste jag bara påpeka att jag tyvärr också varit i ett destruktivt förhållande, trots att jag må låta som en mänska som aldrig sett livet från den ruttna sidan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. TACK för din fina kommentar Puva!

      Radera