Att se någon i ögonen, länge

Varför är det så intimt? Så provocerande? Så svårt?

Jag var ikväll och tittade på Blaue Fraus Wall to Wall som spelades på Gilles et Dada på Albertsgatan. Jag var förberedd på att den skulle vara konstig och antog i förväg att mitt intellekt inte skulle räcka till för att förstå den. Men jag gillade den jättejättemycket! (Och om jag förstod fel eller inte alls, vem bryr sig.)

Jag gillade det intima, det tysta, det sköra, det ärliga, det outtalade och ja, det provocerande i föreställningen. När vi satt med förbundna ögon njöt jag något oerhört av att bara få vila i ord och röster, att få en paus från det ständiga visuella överflödet i vår värld. När vi igen fick se njöt jag av det estetiska lugnet som rådde i rummet. Och jag älskade den tomma cementväggen som var bara var tyst och vacker. Och jag älskade livet på gatan utanför som fick sin egen plats i pjäsen.

I ett skede satt skådisarna och bara tittade länge, länge in i ögonen på publiken. Jag tittade länge in i Sonjas (Ahlfors) ögon och det kändes så sorgligt, så vekt, så mjukt. I sidoblicken såg jag Joannas (Wingren) lekfulla ögon som bara skrattade och glittrade och jag förundrades över hur mycket man kan läsa i någons blick. Sen var det Joannas tur att se in i mina ögon och i ett bokstavligt ögonblick var all glädje bortblåst och jag kunde bara läsa sorg, vemod och nostalgi i hennes ögon. Då insåg jag att de speglade dem de ser på! Och jag blev förskräckt. Ger jag verkligen ett så ledsamt intryck? Jag hoppas det bara var som jag kände mig idag. 

Vi talade idag med fina Hemsolen om hur man ibland också bara måste bestämma sig för att vara glad och lycklig. Jag tror jag ska bestämma mig för att vara glad imorgon.


EDIT. Ok, jag måste definitivt bli lite gladare. Dagens statistik visar att någon stackare har hittat hit genom att googla "sorgliga bilder".

Jag älskade också Pauliina Turakka Purhonens dockor!