Katt i korg

Min man som är världens största djurvän hade en enorm katträddningsoperation på gång igår. Han skickade mig fotouppdateringar om företaget. 


Tur att jag inte är i L.A. just nu för då skulle vi garanterat ta denhär lille krabaten hem.

Att se någon i ögonen, länge

Varför är det så intimt? Så provocerande? Så svårt?

Jag var ikväll och tittade på Blaue Fraus Wall to Wall som spelades på Gilles et Dada på Albertsgatan. Jag var förberedd på att den skulle vara konstig och antog i förväg att mitt intellekt inte skulle räcka till för att förstå den. Men jag gillade den jättejättemycket! (Och om jag förstod fel eller inte alls, vem bryr sig.)

Jag gillade det intima, det tysta, det sköra, det ärliga, det outtalade och ja, det provocerande i föreställningen. När vi satt med förbundna ögon njöt jag något oerhört av att bara få vila i ord och röster, att få en paus från det ständiga visuella överflödet i vår värld. När vi igen fick se njöt jag av det estetiska lugnet som rådde i rummet. Och jag älskade den tomma cementväggen som var bara var tyst och vacker. Och jag älskade livet på gatan utanför som fick sin egen plats i pjäsen.

I ett skede satt skådisarna och bara tittade länge, länge in i ögonen på publiken. Jag tittade länge in i Sonjas (Ahlfors) ögon och det kändes så sorgligt, så vekt, så mjukt. I sidoblicken såg jag Joannas (Wingren) lekfulla ögon som bara skrattade och glittrade och jag förundrades över hur mycket man kan läsa i någons blick. Sen var det Joannas tur att se in i mina ögon och i ett bokstavligt ögonblick var all glädje bortblåst och jag kunde bara läsa sorg, vemod och nostalgi i hennes ögon. Då insåg jag att de speglade dem de ser på! Och jag blev förskräckt. Ger jag verkligen ett så ledsamt intryck? Jag hoppas det bara var som jag kände mig idag. 

Vi talade idag med fina Hemsolen om hur man ibland också bara måste bestämma sig för att vara glad och lycklig. Jag tror jag ska bestämma mig för att vara glad imorgon.


EDIT. Ok, jag måste definitivt bli lite gladare. Dagens statistik visar att någon stackare har hittat hit genom att googla "sorgliga bilder".

Jag älskade också Pauliina Turakka Purhonens dockor!

Böcker på hjärnan

Böckerna nedan kallade på mig i Hagelstams fönster idag så de fick följa med mig hem. Det fick även Snöleoparden av Tua Forsström göra. Sen kom jag ihåg att jag ju inte skulle köpa nya böcker före min flytt. Aj då. Men dehär är ju gamla, så det räknas inte. (Vilket egentligen är totalt besides the point för gamla böcker väger lika mycket som nya...)

Sen hade vi bokklubb där jag är den enda som beundrar Knausgård. Det kändes lite jobbigt. (Om jag nånsin hamnar i ett gäng som inte gillar Murakami så vet jag inte vad jag ska ta mig till.) Sen hann jag dricka ett glas skumppa och ett glas vin innan jag kom att tänka på akupunkturen jag fick idag. Har jag nu förstört hela effekten av vården med mitt alkoholintag?! Nån som vet? Ångest.

Nu ska jag gå till sängs och drömma om Göteborgs bokmässa. (Jag vet inte när jag riktigt ska hinna flytta på hösten när det är så mycket kul som pågår härhemma då ännu...) Och drömmer jag om något annat kan jag analysera det imorgon bitti med Sigge. Godnatt! I really need it.

Mössö

Världens bästa röra när man är vrålhungrig och har ont om tid. Kikärter, avocado, tomat, vitlök. Jag äter den med sked direkt ur skålen. Mums!

Topp tre

Min egen topp tre: 1. Sverige 2. Estland och 3. Serbien. Hur det sen går, det vete fan. Trodde aldrig nånsin ifjol att vi sku hamna i Baku i år! Samtidigt är det ju det som är poängen med dethär kalaset, att man ska älska att hata och bli irriterad frustrerad och förtjust om vartannat.

Kalla kårar

Ott fick mig att vakna till igen. Herregud så vackert estniskan lät! Sorry Loreen, tror nog att min röst går till Estland i stället ikväll... Men det är inte så dumt, hög chans att NÅT av våra grannland är vinnare i år! Ps. Hittills gillar jag också Cyperns bidrag som jag ska partaja till hela sommaren och Italiens. Ser också fram emot ännu att höra Serbien. Älskade Lane Moje när han var med första gången. Eurovisionsnörden säger over and out.

Juråvisjön

Sympatiskt, javisst. Men nej. Jag vill verkligen inte att de ryska gummorna ska vinna ikväll. Ifall jag hinner somna innan spektaklet är över; HEJA LOREEN!!!

Säsongsöppning

Brunch i solen på Siltanens terass

(Fast deras tidigare Buddha-tallrik var bättre...)

Ekologiska körsbär från Hagnäs torg

Fortsatt häng på stan. 

Radler, shandy, refajo. (Öl + sprite.) Kärt barn har många namn. Med potential att bli sommarens törstsläckare.

Motivationen...

Ända sen jag sneddade genom parken på väg tillbaka efter lunch och avundades dehär typerna så har koncentrationsnivån varit låg, mycket låg... Äh, jag tror jag ger upp för idag faktiskt. What the hell, det är sommar, det är fredag och jag har en oläst New York Times som väntar därhemma. 

EDIT. Med en perfekt tajming ringer bästaste A och undrar om vi ska gå och sitta i solen. Ja, det gör vi! Hurra! Och vänners nyheter är alltid bättre än vad t.o.m. NY Times har att erbjuda. Alltid.  Så NU går jag på riktigt. Hejhej!

Felprioriteringar

Nu när man börjar planera sommarevenemang och resor och sådär, då är det inte utan att jag lite börjar ångra vinterns tandläkarräkningar på nästan tusen euro. Jag menar, Pearl Jam i Berlin hade varit precis lika fantastiska också om jag haft sneda tänder! 
Hoppas fåren på landet förstår att uppskatta mitt raka bländvita leende i stället. 

Gåvan

Alltså jag beundrar ju verkligen Oiva Toikka och hans glaskonst. Men något lite mer inspirerande exempel på finsk design kunde väl Sauli ha kommit på att ge åt Estelle-sessan i alla fall?! Gäsp, vad tråkigt. Toikkas Dodo-gungstol hade t.ex. varit mycket kuligare! Tycker jag. Då skulle de dessutom ha haft råd att ge en Artek-barnstol på köpet. Och några muminböcker.

http://www.mtv3.fi/viihde/uutiset/muut.shtml/1553009/presidentti-niinisto-vei-estellelle-lahjaksi-lasitaidetta

Vad jag har gjort

- Riskerat en smärre katastrof genom att resa tillsammans med mina föräldrar hem till mina svärföräldrar i Toronto för en vecka.

-Blivit positivt överraskad av hur bra dotter jag varit som inte blev stressad en enda gång på folksen. Vi hade alla bara superroligt tillsammans hela veckan!

- Blivit ganska oimponerad av Niagara-fallen. Jag nöjde mig med att titta på dem från hotell- och bilfönstret. (Det regnade kan nämnas om det gör saken lite bättre.) Ok, jaja. Fallen var väl ok. Men staden?! Herregud, staden. Det var ett fruktansvärt ställe. Som ett low class Vegas. Urk. (Med risk för att låta som värsta globetrottersnobben så måste jag bara säga att efter att man sett Iguazu kan man gott skippa Niagara och hellre fast åka till Iguazu på nytt. Eller vart som helst annanstans.)

- Däremot gillade vi staden Niagara-on-the-lake jättemycket och tillbringade två soliga eftermiddagar där.


- Slängt kameran i Niagara-fallen. Nå, inte riktigt, men i asfalten bredvid fallen och den överlevde tyvärr inte. Och jag glömde bort att kopiera minneskortet från Freds kamera... Men ni kanske överlever utan att få se en bildkavalkad på mina föräldrar och svärföräldrar? 

- Varit på guidad tur på olika vingårdar och druckit helt för mycket icewine. (För mycket för att det är så sött, sötare än jag klarar av. Men man måste ju testa alla sorter.)

- Fått svindel i CN-tornet i Toronto. Också ätit supergod vegegrill i samma torn. 

-Diskuterat (debatterat kanske snarare) lite för mycket politik med min republikanska svärfar. (Med två ultrademokratiska hippiebohemsöner är han dock ganska van...)

- Totalabusat svärföräldrarnas vinkällare, druckit för mycket vin och slutat bry mig vad mina svärföräldar måhända tycker om den saken. (De verkade faktiskt inte bry sig nämnvärt.)

- Ätit en hummer som inte alls var lika god som den på Catalina island. Hummern gav sitt liv förgäves. Sorry.

- Ätit yummy raw brunch på St. Lawrence Market. 


-Lusläst New York Times varje morgon i trädgården. Pappa imponerades av hur mycket hans engelska förkovrades under veckan bara genom att läsa dagstidning på engelska så mina föräldrar ska nu börja beställa den till veckosluten. De lär ska få se mig mycket oftare nu på söndagar, hehe.

- Sett en massa konst. En massa, massa konst. (Förutom all annan konst vi upplevt både på museum, gallerier och i deras hem så måste man i Freds familj stanna vid varje gatuhörn för att uppmärksamma någon arkitektonisk detalj. Missförstå mig inte, jag fullkomligen älskar det!)


- Hängt på stan med min älskade man. Älskar att Toronto är så grönt (en massa träd och parker) och fotgängarvänligt och att man lätt kan röra sig både med spårvagn, buss och metro! Och kanadensarna är ett vänligt gäng!


- Svettats ganska mycket. (Där var trettio grader varmt de sista dagarna.) 


- Glömt bort att äta frozen yoghurt.

- Sagt hejdå åt svärföräldrarnas hem i Toronto som jag älskar. (De flyttar tillbaka till D.C. om en månad.) Ett så otroligt vackert hus! Första gången var jag där en vecka som vulkanutbrottsflykting. Fred och jag hade träffats i New York. Han åkte hem och jag tog ensam tåget till Toronto från New York eftersom jag inte hade råd att bli kvar där och invänta att askan skulle skingras tryggt. Lite nervöst var det ju då (och det var totalt Freds idé och han som övertalade mig att åka dit). Men det var härligt och svärföräldrarna tvingade mig att lova att vi skulle hålla kontakt även om det sket sig mellan mig och Fred. Som tur behövde jag inte hålla det löftet. Nästa gång var jag redan en mer officiell flickvän, ditbjuden för att fira hans mammas 60-årsdag. Då ogillade jag att bli presenterad som Freds "fiancée". Det kändes obekvämt och jag undrade högt hur jetlagged jag egentligen var som hade missat att Fred friat. Hans föräldrar gjorde inte det misstaget på nytt. Men nu, nu var jag där som svärdotter på riktigt! Ganska galet hur snabbt ändå allting gått. Trots att det ju egentligen inte gått snabbt alls. Men jag är så stolt och glad att få vara en del av den familjen! 

- Suttit i förhör och genomsökning på Torontos flygplats i 40 minuter efter att mina händer testats positivt för rester av explosiva ämnen.


- Med nöd och näppe hunnit med planet hem efter att ha sprungit omkull en hel del mänskor på Torontos flygplats.

-Flugit hem med mycket lyckliga föräldrar som redan planerar nästa gemensamma resa till Kalifornien.

-Glatt mig åt att sommaren äntligen kommit till Helsingfors!


- Pärklat mig över tvättmaskinen som ju dog strax innan jag åkte. Det hade jag saligen glömt bort.

- Överlevt första halvan av första jetlag-dagen hemma. Det ser lite dåligt ut för den andra halvan... Tröttheten slog mig just som en slägga i skallen.


- Insett att det, trots jetlagen, gjort helt helvetes gott med semester!!!


Vad har ni månne gjort då? Ser fram emot att uppdatera mig i bloggvärlden igen! Jag lär inte ska orka göra så mycket annat heller ikväll...

Gissa var jag är!

Dethär är utsikten från vårt hotellrum.

Droppen

Man vet att det varit lite för mycket på en gång på sistone när det att tvättmaskinen går sönder får en att gråta hysteriskt i över en timme...

Bortskämd

Igår fick jag blombud hem. Jag höll nästan på att skicka bort gubben först och bara plirade misstänksamt på honom. Men nej, blommorna var faktiskt till mig! Av finaste Hemsolen. Fatta hur rörd jag blev! Och de var ännu finare när jag vaknade i morse och kunde se dem ordentligt utan det smärtstillande töcknet. 

Och idag tog bästaste A med mig "på fuffens" efter jobbet. (Först fick jag dock liiite bannor för att jag överhuvudtaget var på jobb...) Fuffenset visade sig vara kroppsmassage på en jättemysig salong på Petersgatan. Herre du min skapare vad det var skönt! Och jag blev så till mig så jag blev helt stum. Efteråt kände jag mig helt dum och måste förklara att jag visst var jättetacksam och glad. Blev bara så totalt överrumplad. 

Och andra erbjöd sig att hämta mat åt mig igår, men dels bara sov jag, dels har bästis agerat både mat- och medicinbud så många gånger ren så jag tyckte hon förtjänade en ledig dag. 

Jag börjar känna mig som värsta rockstjärnan med sån här lyxbehandling! Den lyxigaste behandlingen av alla har ändå varit öron som orkat lyssna och munnar som sagt just rätt saker. Vem behöver fungerande äggstockar när man har så här fantastiska vänner?! 

Höjden av egoism?

Jag har inga svar, bara frågor

För det första, tusen tack för alla era fina kommentarer till mitt senaste inlägg! Ni är helt underbara! De som skrattar åt bloggvärlden som ett lite lustigt ytligt fenomen kan gott fortsätta skratta i sin okunskap. Förutom allt det andra fina som bloggen har medfört i mitt liv; vänskaper som fortsätter utanför nätet, ute i det verkliga livet, som inte skulle ha fötts utan bloggen, så ska vänskaper som "bara" existerar här på bloggen inte heller underskattas för ni alla som skriver och läser ger mig så mycket. Och nu senast ljus och energi som jag faktiskt har kännt av! Tack!


Jag vet att det är en risk att skriva detta inlägg efter mitt senaste. Men de har absolut inget med varandra att göra! (Förutom kanske att ärren av mina tidigare erfarenheter gör sig påminda i andra små livskriser.) När ni alla har varit så snälla och lånat mig energi så är jag nog skyldig er en förklaring för mitt tidigare inlägg någon dag. Men inte just denna.


Idag är jag i stället ledsen och förbannad över hur många som levat och lever i farliga förhållanden. Förhållanden med psykiskt, fysiskt och ekonomiskt våld. De kan förekomma tillsammans eller skilt men alla variationer är lika otäcka och aldrig godtagbara! Jag har nu hört och sett samma fenomen upprepas alltför många gånger. Alltför nära inpå. Jag menar naturligtvis inte att det är mera okej om det inte händer nära mig utan att det är så fruktansvärt att det kan existera rakt under näsan på en utan att man ser det. Men i något skede  rämnar alla murar. Men mönstret är så skrämmande lika. (Även om det förstås också kan se ut på hur många sätt som helst.) Såhär har det i alla fall gått till helt för många gånger. 
Stark självständig och självsäker kvinna träffar snäll man. De blir förälskade. Mannen beundrar den starka kvinnans intellekt och självständighet. Alla omkring beundrar den fantastiska mannen som är så snäll och god och beundrar sin kvinna så högt. I något skede verkar inte mannen längre tycka att det sen heller var så kul med en så stark och självständig kvinna. Hon måste brytas ned. Omöjligt att säga om det sker omedvetet eller medvetet, och jag vet nästan inte vad som är värre. Men sakta men säkert börjar kvinnans självförtroende hackas sönder. Det sker systematiskt genom att om vart annat håna och berömma. Men bara berömma beteende som passar mannen själv. Det är en effektiv tortyr som alltid tycks sluta på samma sätt. Kvinnan blir till sist övertygad om att det verkligen är något fel på henne och att det nog ändå är hon själv som är galen. Dethär förvärras av att dehär männen ofta känner till det sociala spelets regler och behandlar kvinnan helt annorlunda bland andra mänskor. När alla andra tycker att hon har en så fantastisk man börjar hon ju till slut tro att det verkligen är hennes sinne som rubbats. Dessutom, om han skulle uppföra sig på samma sätt bland andra mänskor skulle förhållandet snabbt få ett slut. Antingen för att kvinnan själv inte skulle tolerera ett dylikt öppet beteende (det är lättare att utstå skammen bakom stängda dörrar i hemlighet och tystnad) eller för att omgivningen inte skulle göra det. Det är en skicklig och smygande manipulation. 
Har kvinnan tur lyckas hon ändå bibehålla någon sorts sista känsla av att hon är värdefull och att det här inte längre kan fortsätta. Då blir det verkligen farligt. Kvinnans försök till frigörelse upplevs som ett hot.* I värsta fall är det nu våldet eskalterar till att bli fysiskt. Om det inte redan gjort det.  


Jag har som sagt inga svar. Bara frågor. Jag förstår inte varför det är så många som måste gå igenom denhär psykiska terrorn. Redan ett offer är ju ett för mycket. Men jag är uppriktigt chockad över hur många omkring mig som upplevt liknande. Starka, smarta, vackra, fantastiska kvinnor. Och att någon ändå effektivt lyckas bryta ner henne som mänska fullständigt. Kvar blir ett självförtroende i spillror, en självkänsla i flisor och ett hjärta i skärvor. Det blir ganska mycket att bygga ihop för en person. 
Jag förstår inte hur dehär männen är funtade som beter sig på dethär viset. Jag förstår ingenting. 


Ingen ska  behöva vara rädd i sitt eget hem. Jag känner att jag vill göra någonting men jag vet inte vad det skulle kunna vara. Finns det något servicenummer att ringa om man upplever psykiskt våld? Eller förstår man ens att ringa när man själv är mitt inne i det? (När jag själv till slut ringde efter hjälp var det för att jag på riktigt trodde att det var jag som behövde psykhjälp, att det var mig det var fel på.)


Jag har också hört för många gånger "men han har ju inte slagit mig". Som om först det skulle vara den magiska gränsen för när det är ok att säga enough is enough?!


Jag vet inte vad jag kan göra annat än att ta upp saken än en gång i min lilla blogg. Skam är en känsla jag vill motarbeta. Om vi talar lite mera öppet om saker med deras rätta namn så kanske det finns någon någonstans som förstår att det inte är hon som behöver skämmas? Kanske hon till och med vågar berätta för någon annan? Kanske någon någonstans känner sig lite mindre ensam?


Och ja. Jag förstår att det även finns män på mottagarsidan. Men inga män har öppnat sig för mig och berättat sina historier. Därför talar jag bara om kvinnor.


Till sist vill jag be er leta rätt på Helsingin Sanomat från 29.4 och läsa ännu en kvinnas historia om hennes "normala" vardag. Och sen kan ni lyssna på PMMP:s låt Joku raja som ger mig ilskna tårar varje gång jag hör den. 


Och ännu, till sist. I går blev en svensk kvinna ihjälskjuten av sin f.d. sambo. I nyheterna talade man först om ett "familjedrama". Familjedrama för mig är när man strider om var man ska fira jul nästa år. Alternativt en lagom dramatisk film eller pjäs. Det som hände i Malmö kallas för mord.

Kaikki sanoo sävyyn säälivään:
oma vika kun tällaiseen jään,
mut en tiedä enää itsekään,
ketä pelkään.

En ole nainen, en yhtään mitään -

kidutettu eläin häkissään.

Olisitko hyvä mulle, jos mä oisin mukavampi?

"En ole nainen, en yhtään mitään - kidutettu eläin häkissään." Det är som om Mira och Paula varit inne i mitt huvud när de skrev detdär.

*Själv fick jag höra att jag hade blivit så anarkistisk. Som om den andre var en regering att opponera sig mot! (Eller det var han ju de facto i vårt lilla samhälle...) Jag kan skratta åt det nu. Det var definitivt inte lika roligt då. 

Luftgropar

Jag har saker jag måste fundera på, beslut att fatta. Det är lugnt, jag mår ok och det är inte dramatiskt för någon annan än för mig. Men jag behöver lite tid. Det kan vara en timme eller tio dagar. Jag vet inte. Men glöm helst inte bort mig här emellan för jag behöver er! Om ni har en överloppsstund (fast vem har nu det?!) så skicka gärna lite energi och ljus hitåt. Bara till låns. Jag ger det tillbaka med ränta senare. Lovar.

Jag är kääär!!!

En ny blogg att förälska mig i! Det var just vad jag behövde idag. Alla måste läsa. Åch!


http://feministisk.ratata.fi/


Ni kan börja med att läsa Kvinnogrisens anekdoter här!   

Måndagsfeeling

Ingen kamera, inga bildbevis. Men grannarna på andra sidan torget bjöd på fab fem(sex?)rättersmiddag på vappen. Först drinks på innergården. Det var soligt men blev rätt kallt ändå. Förrätten var hemlagad ravioli med rostad butternutsquashfyllning och salviasmör. Efterföljdes av grillad grön sparris med parmesan. Palate cleanser; hemlagad mangosorbet med campari. Sedan blev det saffranrisotto och pilgrimsmusslor. Ostar på det. Till sist tiramisu och espresso. Jag rullade hem. 
Igår god första maj-brunch med gamla fina kompisar. Long gone are the days då vår sillis bestod av broilerbullar som svettades i solskenet och köpt potatissallad som innehöll mer majonnäs än potatis. Tack och lov för det. Men gänget består! Tack och love för det också!


Idag är det måndag (visst?), karnevalen är över och allvaret återfunnet. Nästan.