Mönster

Basse länkade till en gammal artikel i Image på Twitter. Gammal, men sorgligt aktuell fortfarande. Jag läste den och det var som att läsa om mitt liv. Hur blev jag plötsligt ett anonymt nummer i en statistik? Eller egentligen är jag inte ens det, inte en del av den officiella statistiken åtminstone. Jag har aldrig ringt något nummer, aldrig sökt hjälp, aldrig gjort någon anmälan. 

Att läsa om det mönster som bara är alltför välbekant (ja, det är nästan förnedrande att nån kan beskriva i så allmänna ordalag exakt hur det var) känns fortfarande smärtsamt. Tungt. Trots att mitt förra äktenskap tog slut för flera år sedan. Skuldkänslan sitter i. Jag borde ha sett varningssignalerna från första början. Så många år gick förlorade. Skulden över att inte kunna hjälpa honom, den har jag som tur kommit över. Liksom även skulden av att man "talar illa" om den person man en gång älskat över allting annat. (Det att man vänder skulden mot sig själv, även det är en del av mönstret.) Men värst är att inse hur många som fortfarande lever kvar i det helvetet. För min del stannade det vid "lindrigt våld". Men jag kan aldrig vara säker om det hade slutat där om  jag hade stannat kvar längre. De facto är jag ganska säker på att det inte hade gjort det. Om jag inte hade haft en person i mitt liv som var utomlands, så jag vågade tala med honom för han var inte en del av mitt dagliga liv, så vet jag inte vad som skulle ha hänt. Vågar inte ens tänka på vad som hade hänt om han inte till slut hade ringt och sagt "Gå, nu! Ring din bästis och säg att hon kommer efter dig. Gå nu." Och så gjorde jag det. Och gick aldrig tillbaka.

Men man ser mönstret upprepas, med en kompis denna gång. Man ser varningstecknen. Redan tidigt ser man dem. Små tecken. Ord och beteenden som är lätta att bortförklara i början. Men som är en del av mönstret som bara leder mot ett oundvikligt slut. Så man varnar. Och man varnar. Och säger GÅ NU. Hon gick till slut. Eller hon gick inte. Polisen bar henne ut. Men det höll på att gå riktigt illa. Sådär illa att det slutar i tidningsrubriker som sen glöms bort så fort tidningen satts i pappersinsamligen. Hon lämnade både hem och stad och vågar inte resa tillbaka dit mera. Hon kommer aldrig att glömma. Hjärnan kanske lyckas förtränga vissa saker, men ens kropp och själ minns för evigt. 

Ni kanske redan har förstått det. Men om inte så säger jag det nu. Jag heter Softy. Jag har levt i ett våldsamt förhållande. I tio år. Det finns ingen skam i det. Jag vill bryta mönstret där man inte vågar berätta, för kanske, kanske det långsamt leder till att även det andra mönstret bryts. Och att det bryts i ett tidigt skede. Genast vid den första nedlåtande kommentaren. 

Ps. Bästis, jag vet att du frågade mig om detta en gång. Jag ljög. Förlåt.

Ps2. När jag säger "Gå nu" är det INTE PÅ NÅGOT SÄTT min mening att lägga ansvaret på den utsatta. Det är aldrig hens fel som stannar kvar. Men jag säger Gå nu för man ska inte hysa något hopp om förändring, om att det blir bättre. Det blir inte bättre. Gå nu.

Och ps3. Jag inser nog att detta inlägg inte är en stor sak i världen och väger lätt i kampen mot kvinnovåld. Men det är en stor sak för MIG. Att jag skrivit detta. Det räcker just nu.

(Här är artikeln och några direkt kopierade utdrag. För jag orkar inte omskriva mönstret på svenska.) 

http://www.image.fi/artikkelit/aivan-tavallinen-perhe

Kaava toimii näin. 

Mies ja nainen ryhtyvät yksiin. Aluksi kaikki saattaa olla hyvin.

Sitten, pikkuhiljaa, mies alkaa nakertaa naisen itsetuntoa. Hän nimittelee naista, vähättelee tämän tekemisiä ja haukkuu tätä milloin mistäkin.

Hän eristää naisen. Mies ei lähde sukujuhliin, ärsyyntyy naisen ystävistä ja huomauttelee naisen harrastuksista.

Pian mies alkaa kiristää naista raha-asioilla. Talo on miehen nimissä, nainen saa käyttää autoa vain miehen luvalla, mies ottaa lapsilisät itselleen. Mies uhkailee ehkä satuttavansa kotieläimiä tai vievänsä lapset. Miehen mielialat muuttuvat yhtäkkiä, joten naisen on oltava aina varuillaan.

Kun fyysinen väkivalta sitten vihdoin alkaa, puolet työstä on jo tehty. Naisen itsetunto on mennyt, hänellä ei ole uskottuja miehen lisäksi, hän on tai tuntee olevansa riippuvainen miehestä taloudellisesti ja lapsiakin on ehkä jo kuvioissa.

Väkivalta alkaa sekin pikkuhiljaa: mies tönii, pitää kiinni ranteista, estää naisen liikkumista. Ensimmäinen lyönti ei ole niin kova, etteikö sitä voisi antaa anteeksi.

Koska kaikki tapahtuu vuosien varrella, naisen käsitys normaalista käytöksestä ja parisuhteesta hämärtyy. Pariskunta elää omassa kahden ihmisen universumissaan, ja mies syyttää tapahtumista naista. Naisella ei ole parisuhteen ulkopuolista vertailukohtaa, joten hän ei enää ole edes varma, tekeekö mies väärin vai onko hän itse todella syypää tapahtumiin, kuten mies väittää.

Nainen yrittää kaikin keinoin elää ja toimia niin, että syytä väkivaltaan ei olisi. Mies keksii aina syyn jostakin.

Nainen myös häpeää omaa tilannettaan ja pelkää miehensä sosiaalisen ja yhteiskunnallisen aseman puolesta, eikä hän halua kertoa asiasta ainakaan viranomaisille.

-----

Toisaalta uhkailu on vallankäytön ja alistamisen väline sekin, kuten perheväkivallan kaava osoittaa. Mutta onko se vakavaa? Vai onko se vain ikävää, mutta harmitonta puhetta?

Otetaan esimerkki: Pariskunta kävelee metsätiellä. Naisen puhe rasittaa miestä ja tämä käskee naisen pitämään suunsa kiinni tai muuten nainen saa huomata, ettei metsätiellä kukaan kuule, jos nainen huutaa.

Miehestä uhkaus voi tuntua harmittomalta, jos hän tietää tai uskoo tietävänsä, ettei koskaan toteuttaisi uhkaustaan. Mutta se ei taatusti tunnu harmittomalta naisesta.

Uhkailua käytetään syystä: siksi että se tehoaa. 

Stuff

Mitt hem packades ihop i slutet av november för att shippas till Kalifornien. Sen kom det fram att de inte tar emot det i tullen i USA förrän jag har mitt visum. Sen kom det fram att de behöver ett brottsregisterutdrag från Argentina eftersom jag bott där. Och det tar lite tid. Så jag väntar ännu. Meanwhile förvaras det mesta av mina ägodelar i ett förråd i Vanda. (Mina böcker, mina kläder, mina tavlor och lite köksvaror. Gamla serviser jag ärvt och fått. Sånt. Alla möbler sålde jag förutom två gamlar Artekpallar.)
Blev kvar med två kappsäckar varav jag lämnade den ena i L.A. På ett sätt har det varit väldigt bra att leva med så lite kläder som möjligt. Jag har bara haft en handväska, har sen emellan lånat av mamma eller någon annan det jag behövt.( Över huvudtaget borde vi låna MYCKET mer kläder och accessoarer av varandra!) Så jag har inte haft så många uppsättningar kläder här. (Till slut tröttnade jag dock och gick och shoppade, det måste erkännas.) Men det har varit bra att påminnas om att man inte behöver så mycket egentligen. Min man hatar saker och vill leva ganska minimalistiskt. Om man samlar på sig för mycket så blir det till slut en börda and your stuff ends up owning you. (Han har en poäng.) Det kommer att ta närmare ett år innan jag kan packa upp mina saker igen och jag kommer garanterat att inse att jag borde ha sålt/gett bort åtminstone hälften till av all det jag sparade. Mina tavlor ångrar jag inte, eller mina böcker naturligtvis. Ej heller gamla saker jag gillar som jag fått av mommo och fammo. Men jag kunde nog ha gjort mig av med en hel mängd stuff till. Så det mesta saknar jag inte. Men tre saker längtar jag efter; 1) min yogamatta. Hade jag förstått att det skulle bli så lång paus förrän jag fick se den igen hade jag absolut hållit kvar den och sen tagit den med på flyget under armen i stället. Nu får jag antingen låna för tjocka och mjuka mattor eller punga ut med 2 euro varje gång för en bra lånematta.  2) Mina skor. Jag har ju bara vinterkängor här men också mina "jobb/festskor" börjar jag bli less på nu när jag bara haft ett par att byta till under flera månader. Och framför allt nu när solen kommer fram, snön smälter och asfalten blir synlig börjar jag känna habegär efter vårskor. Dessutom ska jag en vecka till Grekland innan jag reser till USA och jag kan inte gärna ha mina fodrade boots på mig där... Och 3) ack, framför allt nr 3; mina böcker. Det fanns vissa böcker jag köpte för att jag skulle flytta, och nu har jag lånat dem på bibban i stället för att jag inte orkar vänta längre. Men sen kommer jag ju också ofta att tänka på nån viss bok eller nån viss dikt som jag vill läsa och då är det så fruktansvärt irriterande att inte ha dem. Senast ikväll när jag tittade på Hannah and her sisters (Jag har ett love-hate-förhållande till Woody Allen. Älskar hans filmer. Han som person är inte så förtjusande.) I en scen läser Barbara Heshey ur en av e.e. cummings' dikter och då började det klia i fingrarna. Ack om jag bara kunde ta ner en av hans samlingar från min hylla och sjunka ner i soffan med hans dikter och en kopp te. Nu är det ju verkligen inte samma sak att googla dem och läsa från en dataskärm. Men man tager hvad man haver. Också när det gäller läsbart.

somewhere i have never traveled, gladly beyond
any experience, your eyes have their silence:
in your most frail gesture are things which enclose me,
or which i cannot touch because they are too near

your slightest look easily will unclose me
though i have closed myself as fingers,
you open always petal by petal myself as Spring opens
(touching skilfully, mysteriously) her first rose

or if your wish be to close me, i and
my life will shut very beautifully, suddenly,
as when the heart of this flower imagines
the snow carefully everywhere descending;

nothing which we are to perceive in this world equals
the power of your intense fragility: whose texture
compels me with the colour of its countries,
rendering death and forever with each breathing

(i do not know what it is about you that closes
and opens;only something in me understands
the voice of your eyes is deeper than all roses)
nobody, not even the rain, has such small hands

e.e.cummings

Solen, solen!

Min mormor är helt obsessed av solen. Om det så kan skönjas en pyttepytteliten strimma av ljus bakom ett åskmoln så lämnar hon den sekunden vad hon än hållit på med och utropar euforiskt; Solen solen! Alla ut nu! Sen har det ingen skillnad om det är fyrtio grader kallt därute, skiner solen ska man ut. 

Jag gillar också solen. Givetvis. Och även om det varit kallt måste jag erkänna att jag nästan mot min vilja njutit av promenader där jag kännt solen värma mina vindpinade kinder. Men idag. Orkar. Jag. Inte. Gå. Ut. Dagens planer avbokades och det tar jag som ett tecken på att jag idag får göra precis det jag vill. Bara sitta inne och läsa. Och skriva. (Borde egentligen jobba lite också, men tänkte att om jag vilar idag så orkar jag jobba desto mer effektivt imorgon, inte sant?) 
I stället gör jag som min gamla katt Fanny gjorde på vintern. Hon masade sig till dörren eller fönstret och jamade tills någon kom och öppnade dörren på glänt, sen stack hon ut nostippen och tog djupa andetag av frisk luft i ett par minuter innan hon nöjt vände om och masade sig tillbaka till den plats som råkade vara solvarmast just då. Inomhus. 
Jag andas in frisk luft genom ett fönster som står på glänt på den inglasade balkongen. Sitter invirad i en filt med Vägen mot Bålberget i min famn och med solbrillor på för solen bländar så. Jag njuter alldeles utmärkt av vintersolen på detta sätt, tack så mycket. 

Eventuellt går jag på yoga ikväll men jag lovar ingenting.

Svulten

Vampyrromaner är inte min genre alls. (Jag föredrar varulvar. Team Jacob och allt detdär, hell yes!) Tyckte två första säsongerna av True Blood var helt kul, sen blev jag astrött på alla vampyrer som plötsligt kröp fram ur alla världens gömmor. Men när jag läste att Hannele Mikaela Taivassalo skrivit en bok om vampyrer blev jag ändå nyfiken. En finlandssvensk vampyrroman, den  måste jag ju läsa! (Dessutom råkade den sen väljas till nästa bokklubbsbok.) Men ändå hade jag inga förväntningar. Därför överrumplades jag totalt av hur jag fascinerades av denhär romanen! Och det beror nästan enbart på Taivassalos alldeles fantastiska språk. Suggestivt, vackert, hänryckande och kusligt. Och samtidigt nästan meditativt ibland. Jag är en snabb läsare men denhär romanen vill jag läsa lååångsamt, noggrannt. Lika utdraget som Jorunns pinande lek med sitt offer. 

Hollywood skulle kunna lära sig från Norden hur man skapar verkligt ruggiga vampyrkaraktärer. (Såg också den svenska filmen Låt den rätte komma in på Netflix häromdagen. Släng dig i väggen Bella! Eli, där har vi en äkta vampyrtjej som heter duga!)

Kuriosa: När jag var på Maria Turtschaninoffs book release för Anaché såg jag Taivassalo stiga in och den första tanken som slog mig var att hon kunde vara en vampyr. Utan att överhuvudtaget veta om vad för projekt hon höll på med. Men hennes ståtliga hållning, markerade kindknotor och snygga och knallröda läppar, det låg någon mystisk aura över henne som fick mig att tänka på vampyrer. Häftigt är också att hon skrivit in sig själv i en cameo i romanen. Något jag nog själv skulle ha missat om inte Hemsolen påpekat detta för mig.

Just det!

Här har någon lyckats formulera ett inlägg om precis de tankar jag gått omkring med på sistone. Tur att det finns andra som är bättre att blogga än jag. Läs här: http://thisemptyflow.blogspot.fi/2013/03/anstallningsvard.html

Hälsar jag som slutade jobba prick klockan fyra för att lacka naglarna och sen gå på bloggträff.

Don't be a hater

Jag tycker att folk är mycket elakare på Twitter än på Facebook.
De senaste dagarna har jag fäst extra mycket uppmärksamhet vid det och det finns ett klart mönster. Påve- och Chavezvitserna är klart hätskare på Twitter än FB. (Med vissa undantag, som t.ex. Basse...) Men det är bara en detalj i en större helhet. 

Twitter är kul, men jag tar själv Facebook mer på allvar på något sätt. Skriver mera genomtänkt. Och det beror nog på att jag SER klarare på Facebook vem som är där. Det du skrivit blir kvar på din vägg vilket på något mystiskt sätt för mig känns mer konkret än bara än räcka av kommentarer på mitt Twitterkonto. 

Idag skickade min svärfar denna kolumn i New York Times åt mig. Den handlar om hur det finns en risk att sociala medier kan göra oss till mobbare. Jag, nätaddict numero uno, är den första att försvara sociala medier (och det gör skribenten själv också) men vi kan ju inte förneka att fenomenet nätmobbning existerar. Äh, jag är helt för trött för att formulera några vettiga analyser. Jag vill bara säga att den gamla goda regeln vi lärde oss redan som barn; Om du inte har någonting trevligt att säga, säg ingenting alls kunde kanske tillämpas i lite större utsträckning i diverse kommentarsfält. 

Godnatt, måne

Jag kommer att stupa i säng inom 15 sekunder. Måste alltså blogga snabbt så jag inte kommer av mig nu när jag så smått börjar ha vanan inne igen. 

Egentligen skulle jag villa stanna uppe och titta på Hyvät ja huonot uutiset men alltså jag orkar inte. I stället delar jag med mig en god nyhet som gjorde mig glad idag. Nämligen att Tua Forsström är veckans poet i the Guardian. Det är ju stort!

Jag älskar Tua Forsströms dikter och nu blir jag ju sugen på att läsa dem och väldigt sur på att hela mitt bibliotek ligger nedpackat i lådor i ett anonymt förråd i Vanda. 

http://hbl.fi/kultur/2013-03-05/388561/tua-forsstrom-poet-i-guardian

Här dock en fin dikt av Forsström som är väldigt passande för min sinnesstämning denna marsmånad. 

Varför skulle jag säga
att vintern har varit lång,
när jag menar sorgen?
En svärm av fåglar
lösgör sig plötsligt
från trädets stam,
med sina nackar
som öppna sår.
När vi ligger tillsammans såhär
är jag två år, fyra år,
nu friläggs någonting barnsligt
och gråtande, något
som tidigt fråntogs sina ord
och gavs istället
krampen, stamningen.
Jag blir foster,
en liten genomskinlig människa
med genomskinliga fingertoppar.

Skuld

En av de värsta sakerna du kan säga åt en person (eller om en person) som levat i ett våldsamt förhållande är "Varför har du inte berättat tidigare?!" "Varför stack du inte tidigare?!" "Varför sa du inte som det var?". Det är bara att ytterligare lägga på ett extra tungt skuldtäcke på en person som högst antagligen redan är söndertrasad av skuldkänslor och självförakt. (För i ett så snedvridet förhållande tror man till slut att det är ens eget fel.) 

Säg i stället "Tack för att du berättar nu. Tillsammans kommer vi igenom dethär." Och så tar du hen i handen och håller om hårt. 

Arton minusgrader

Avundsjuka är en futtig känsla jag tycker man ska försöka undvika. Vore det inte för det så skulle jag idag allvarligt överväga att avfölja alla på Instagram som publicerar bilder från uteserveringar i Santa Monica, från takterasser i West Hollywood, från Venice beach, från hiker i bergen med utsikt ner över downtown Los Angeles. 

Men jag är inte avundsjuk. Jag längtar bara lite, lite. Och lyssnar på Raappanas "Kauas pois" på repeat. 

Tigertecknaren

Leena Luostarinens utställning i Konsthallen var fantastisk. Men i varje tavla ser jag min man. För att jag inte har sett honom på riktigt på sex veckor. Allt blir en längtan. 

Och det, mina vänner, är orsaken till varför jag inte bloggat på sistone. Ni ska inte behöva läsa mina kärleksförklaringar. Eller om min saknad. 

Du får mig att känna mig som en stark tigerkvinna.

Je t'aime à l'infini...

Vi två.

Här vill jag vara.