Till alla brustna hjärtan

Denhär dikten skrev jag när mitt eget hjärta brast för några år sedan. När man själv varit med om att ens hjärta krossats på riktigt, då lider man på nytt med alla andra som går igenom samma helvete. När det händer skulle man föredra att någon hellre sågade av ens armar, högg av ens fötter och krossade ens knän bara man fick behålla sitt hjärta helt. 


Jag önskar att jag kunde ta er alla i min famn och viska "det blir bättre" tills ni trodde på mig. 


Allt kommer att bli så mycket bättre!

tiotals

hundratals

tusentals

miljontals skärvor

har spridits i hela min kropp

som spillror efter en flygkrasch

lungorna fulla av splitter

inte konstigt att det gör ont att andas

BIG BANG!

Och sedan blev det bara stjärnstoft kvar av vår kärlek

som när en stjärna slocknar

hur länge fortsätter den att avge värme? Miljarder år?

(En oändlig skärseld!)

men till slut dör väl även den för alltid

som att svälja krossat glas

river sönder mina inälvor i all osynlighet

och ingen kommer någonsin att veta vad jag dog av

det perfekta mordet