måndag 28 april 2014

Tvärtomspråk

Jag sov absolut ingenting i natt (ok, 2,5-3 h på morgonkvisten) och har varit riktigt mosig i huvudet hela dagen. Under lunchen försökte jag nämna ett antal författare jag gillar och beundrar. Man kunde ha fått för sig att allas initialer var Ö.Ö. för det var det enda jag fick ur mig. På kvällen fick jag gästspela i min gamla bokklubb och det var helt fantastiskt kul! Det var en tid sen sist. Eftersnacket handlade mera om tv och film än böcker ikväll och jag rekommenderade den utmärkta men riktigt ruskiga serien The Spring med Julianne Moore. Eva försökte googla serien men hittade inte riktigt något som passade. Nej, det var ju inte så konstigt. För serien heter The Fall och huvudrollen spelas av Gillian Anderson. När de andra talade om filmen Argo så talade jag om filmen Fargo. Det blev lite missförstånd där också. Eva talade om 80-talsfilmen Goonies och någon frågade vad den handlade om och jag började beskriva en gammal svartvit gangsterfilm. Minst sagt yrt alltså men väldigt roligt. 

Nu ska jag gå och lägga mig så att jag inte säger något riktigt tokigt imorgon i radion. Kallar Casa Libre för Nacho Libre eller nåt. 

Strawberry Fields Forever

Med hänvisning till mitt tidigare inlägg vill jag dela denhär covern på Strawberry Fields av L.A.:s eget band La Santa Cecilia. 

"Living is easy with eyes closed."

Deras sångare La Marisoul i en intervju för NY Times: 

“We started traveling through California, through Bakersfield, Fresno, Salinas, all those places where you see the migrant workers and the strawberry fields, and we felt a crazy connection that turned the song into another meaning,” Ms. Hernández explained. “You pass through so many places, and you see the land being worked. So now, we just present the song and say it reminds us of all the hardworking people who are out there, cultivating your strawberry fields forever. Just don’t forget who they are and where they come from.”


Skilda världar

Ibland frågar mänskor mig (oftast amerikaner) om det var en kulturchock att flytta till USA. Det var det inte. Däremot har det blivit litet av en kulturchock att komma hem till Finland. Och den blir större varje gång ju mer tid jag tillbringar i L.A. Men det beror inte så mycket på staden eller landet utan nog mest på jobbet på Casa Libre och på ungdomarna som bor där. Jag har dem att tacka för mycket. När man ser livets hårdaste sidor rakt i ögonen varje dag så förändras man som mänska. Det är helt klart att man gör. Så kontrasten blir stor när jag kommer hem till Finland och ser att ingen och ingenting har förändrats här. Vilket också är helt naturligt. Men ändå. När jag kommer till Finland så förväntar jag mig att mänskor här ska visa ett intresse för vad jag gör i L.A. och blir besviken (naivt nog, kanske?) när jag inser att så inte är fallet. Casa Libre och både pojkarna som bor där och de andra ungdomarna vi jobbar med är en så ENORM del av mitt liv och min vardag att jag inte kan tala om L.A. utan att tala om dem. Men de flesta vill bara höra om Hollywood. Nästan ingen vill veta om våra fantastiska ungdomar. Var de kommer ifrån och varför de lämnat sina hem. Det är få i min närhet som bryr sig om hur de riskerat sina liv för att kämpa för en framtid för inte bara sig själva men även för deras familjer. Ingen vill veta att de alla är egna individer med sina unika förmågor och drömmar och tonårsproblem. Man ser dem som myror. En enda identisk massa där det inte spelar så stor roll om en av tusen stupar på vägen. Jag förstår att det är omöjligt att känna dem såsom jag känner dem när man är på andra sidan jorden. Men just därför. Låt mig berätta. Låt mig berätta att de inte är namnlösa betydelselösa myror som man inte behöver se eller erkänna för vem vill egentligen att jordgubbarnas sötma ska få bismaken av ensamma tonåringars svett som jobbar på jordgubbsfälten från fem till fem sex dagar i veckan? (Plus två timmars arbetsväg åt vardera hållet som är snarare regel än undantag.) Vem vill veta om lungproblem och bronchitis de får av att sova i fukten på golven i samma kök där de om dagarna jobbar som diskare? Vem vill höra om mänskor som våldför sig på barn de lovat hjälpa? Det är smutsigt, vidrigt, äckligt och obehagligt. Det är ingen verklighet man vill vidröra. Så det är mänskligt att vilja blunda. Eller tänka att de ska vara tacksamma att de har ett jobb. Och är de egentligen ens lämpade för något annat? Mänskor ser dem som födda diskare till den grad att när en hotellmagnat kontaktade oss och sa att han gärna vill hjälpa till visade det sig att den "hjälp" han erbjöd var jobb som diskare på sina hotell åt alla våra pojkar. Han blev förnärmad när vi sa att våra ungdomar siktar på college. 
Det är naturligtvis inte mindre värt att diska. Eller plocka jordgubbar. Eller klippa gräs. Det finns många som är mycket tacksamma för de jobb de har. Och visst kan man tänka att det ändå är ett bättre alternativ än att tvingas gå med i ett gäng, bli en narco traficante eller att bli dödad. Men det är ett problem när ett helt samhälle, en hel värld, ser dem som enbart det; billig arbetskraft. Arbetskraft som är behändig att ha så länge man inte behöver betala för sociala förmåner och sjukvård. Och att detta tillåts ske i USA, the land of the free, är en skam.

Varje chans jag får så trycker jag somliga av våra pojkars perfekta betyg upp i ansiktet på alla skeptiker. Jag gör det inte för att de på något sätt betyder mer än de av våra pojkar som får kämpa mer i skolan. Jag gör det för att få mänskor att se dessa bruna pojkar (sorry, men it had to be said, vita barn tillåts inte fara illa) på ett nytt sätt. Trots att jag hatar att se det förvånade uttrycket i deras ögon (Who knew att dehär namn- och ansiktslösa ungdomarna på riktigt kan vara smarta och ambitiösa plugghästar?!) så ger det mig en enorm tillfredsställelse. "Just det, skulle du själv ha fixat samma resultat på ett främmande språk du lärt dig bara ett år sen, vah?" (För att inte tala om alla andra trauman de fått utstå samtidigt.) Jag kan ibland bli rosenrasande inombords när vi berättar åt folk om våra ex-residents som gått ut både high school och college with honors och man kan se det, se det så tydligt skrivet i deras ansikten att dehär två begreppen kan de inte kombinera i sin hjärna; illegal* immigrants with honors. 
(*Till Casa Libre-programmet hör också juridisk hjälp så i 9 fall av 10 får de legal status och är inte längre papperslösa när de lämnar Casa Libre. Efter att de fyllt 18 blir det betydligt svårare, men inte helt hopplöst.)

Det är bara omöjligt för mig att förstå varför det är så svårt att inse att det är omständigheterna som gjort att de inte har samma förutsättningar som t.ex. vi som fötts i Norden. De är inte dumma. De har bara inte fått gå i skola tillräckligt länge. De har ingen medfödd fallenhet för fysiskt tungt arbete. 
José. Juan. Delbert. Danis. Donald. Domingo. Cristian. Josue. Tomas. Freddie. Tony. 
De är lika värdefulla som dina barn. Var och en av dem har exakt samma mänskovärde som DITT barn. Exakt samma rättighet till utbildning och till fria självständiga livsval. Tänk dig att ett barn i din närhet tvingas ut att jobba på fälten med machete i hand bara fem år fyllda. Tänk dig samma barn se flera av sina äldre syskon mördas och veta att det är att döda eller bli dödad som gäller så fort du blir tillräckligt gammal att hålla ett skjutvapen. Och säg sen att de inte har rätt att söka ett bättre liv i ett främmande land. De VET att chansen att de kommer fram är liten. På vägen mot den hägrande frihet de väntar sig i USA finns våldtäktsmän, rånare och misshandlare. Somnar man på taket under tågresan genom Mexiko kan man falla av. Faller du så dör du. La Bestia har tagit många liv. Om du inte orkar simma över floden så dör du. Går du vilse i öknen så dör du.  Har du för lite vatten eller prärievargarna hinner ifatt dig så dör du. Har du satsat på fel coyote som ska ta dig över gränsen så dör du. Allt detta vet de. Men de vet också att risken är stor att dö om de stannar kvar. Vad har vi för rätt att säga att ni har ingen rätt till vår välfärd? Vi skickade också våra barn över till trygga Sverige under kriget. Och dehär barnen, för de är ännu barn, kommer från regelrätta krigszoner.
Men det mest hjärtskärande är sanningen de får uppleva om och när de kommer fram. Ett mänskoliv är ingenting värt där de är hemma. Men i USA har alla samma rättigheter. I USA finns rättvisan. I USA är alla lika värda. Så de riskerar sina liv för att komma till USA. Bara för att märka att de är ingenting värda där heller. De flesta vill gå i skola. Men de hamnar ut på samma fält de kommit ifrån.

Det är svårt att få mänskor att engagera sig även i USA. Men det handlar om främlingar. Jag tar det inte personligt. Här i Finland blir jag däremot personligt sårad när man inte vill höra. Man vill ingenting veta. Jag visar intresse för era barn. Jag lyssnar på vilka framsteg de har gjort i skolan. Låt mig snälla berätta om mina.  

Liksom i Finland finns det också ett orättvist fördelat ekonomiskt överflöd i USA och inte minst i Los Angeles. Men återigen. Det är i Finland jag reagerar för hur lättvindigt man diskuterar och hanterar pengar och jag vet att jag själv har betett mig på samma sätt. Det är därför här som jag får upp ögonen för hur jag själv tagit aktiv del i konsumtionshetsen. Och det är klart att jag fortfarande njuter av och sätter pengar på "ytligheter" som god mat och gott vin. Och musikfestivaler. (Men mera sällan.) Det är inte min mening att skuldbelägga någon. Det är inte någons fel att jag nu innan jag köper ett nytt yogakort i första hand tänker på att Danis behöver nya skor och väljer att i stället köra Youtube-pilates hemma. Och vi behöver naturligtvis inte ge upp allt. Men vi kan kanske ge upp nånting till förmån för någon annan. Det är inte fel att ha mycket. Men det är fel att inte dela med sig. 

Vi lever i en grym och orättvis värld där det land där du föds på riktigt kan bestämma ditt livsöde. Det är inte våra ungdomars fel att de fötts i länder slitna av våld och ekonomisk osäkerhet. Lika lite som det är vårt "fel" att vi fötts i ett (nuförtiden) privilegierat Finland som gör att våra prioriteringar ser annorlunda ut. Men det är fel att aktivt välja att fortsätta blunda och stänga öronen. Det är fel.

Jag vill inte att någon ska ta illa vid sig av vad jag skriver. Jag vill bara berätta att jag har förändrats. Och säga att jag blir sårad när de barn och ungdomar som betyder så mycket för mig inte blir bemötta med respekt. Och att inte vilja lyssna, att tro att man inte behöver veta,  är att inte visa respekt. De har varit osynliga tillräckligt länge. Snälla, se dem! Om ingenting annat, visa åtminstone hänsyn mot mig och min man, respektera det vi brinner för. Du behöver ingenting veta. Men fråga. För det är fruktansvärt tungt att känna att ingen bryr sig. 

Och till er som utgör undantagen; TACK.

TILLÄGG: Och ibland får man detdär stödet precis när man behöver det som mest. TACK Peppe! Och TACK kära Anna G. som lyssnade under en hel kvällspromenad i ett underbart vackert Helsingfors i aftonrodnad! Och till sist frågade: "Vad kan jag göra?" En fråga som inte alltid har ett svar. Men tro mig, ibland hjälper det bara att få frågan.

fredag 18 april 2014

Pink grapefrukt

Peppe kom över med en flaska bubbel igår och sen gick vi ut och äta till en av mina favoritrestauranger och fortsatte på bubbellinjen även där. Jag dricker så sällan vin nuförtiden att jag får krabbis av bara ett och ett halv glas. Så ni kan tänka er hur jag mått idag efter en hel flaska skumppa. 

Jag kom till min frissa Nicole på svaga ben och efter att jag hällt i mig två espresson gav hon mig en blodgrape mot baksmällan. "Den alkaliserar din kropp. Du kommer genast att må bättre. Blodgrapefrukt är helt det bästa mot krabbis!" Och jag började skratta. För det är så L.A. Vad äter man när man är dagen efter? Inte chips, pizza eller choklad. Utan grapefrukt. Sen blev Nicole själv också sugen på grapefrukt så jag stod bredvid henne med folie i håret och matade henne med fruktbitar medan hon tvättade en annan kunds hår och färgen verkade i mitt. (Jag ville dölja en grön missfärgning efter ett misslyckat hennaexperiment. Alla tror att jag har färg kvar i håret efter St. Patrick's Day...) Och den andra kunden berättade hur hennes man dumpat henne "for a 53 year old mermaid". Hon menade Daryl Hannah.

Runt hörnet till Evolution Salon finns Venice Beach Boardwalk i all sin galna härlighet. 


tisdag 15 april 2014

Bortflugna

Vi hade en liten kolibrifamilj som byggde bo under takåsen. Precis utanför vårt badrumsfönster. Kolibrin är fåglar som till och med denhär ornitofoben kan tycka om. Det beror säkert på storleken. (Fast jag tycker om flamingon också så den logiken håller inte. Och pingviner. Men jag tänker inte på dem som fåglar.) Denhär kolibrifamiljen var i alla fall hemskt sympatisk och jag har med intresse följt med deras förehavanden. Men nu har hela familjen flugit sin kos. Jag befarar lite att det beror på helgens spysjukeinferno som de tvingades följa med genom fönstret. De önskade säkert trevligare barndomsminnen för sina ungar.