Ordet tejp brukade jag förknippa med papper, sax, pyssel, paket och annat skoj. Förpackningstejp hörde till kategorin flytt och pafflådor. Tills en dag då jag fick ett samtal. Just där i det ögonblicket förändrades min syn på tejp, men inte bara på tejp utan på mycket annat också; myndigheter, vuxnas syn på barn, andras syn på uppfostran, min egen syn på uppfostran, min egen syn på mig själv som uppfostrare. Ja, listan skulle kunna göras hur lång som helst. Det var i det ögonblicket jag blev upplyst att mitt barn blivit fasttejpat vid bordet på dagis, åtta månader tidigare. Och att hon hade gråtit. Medan jag satt på jobb med min kaffekopp och mina excel-filer hade mitt barn blivit fasttejpat vid matbordet på dagis, för att hon varit sprallig och viftat med händerna (förklaringen fick jag dagen därpå av de som gjort det).
Det tog en god stund för mig att förstå vad jag just fått veta. Jag måste fråga flera gånger om vi faktiskt talade om mitt barn, att det inte handlade om ett missförstånd. Sedan måste jag också flera gånger fråga om vi faktiskt talade om vår egenvårdare, att det inte handlade om ett missförstånd. Men nej det var inget missförstånd och nej det var inte en engångsföreteelse. Fler barn hade blivit utsatta och mycket annat som jag inte visste om hade på gått på dagiset under året. Sedan försökte jag tänka, "men tejp, inte kan det ju ha varit så farligt, hon måste överdriva det hela, hon har någon baktanke med det här".... Det finns säker teorier inom psykologi om sånt här, jag kan slå vad om att jag platsade i någon av de teorierna.
"Keep Calm and Call Mom!" Jo, det var just det jag gjorde. Det verkar stämma. När i kris, ring mamma. Så pass mycket lugnare var jag efter det att jag kunde gå ut på gården och fråga dottern själv. Var det sant? Jo, det var det. Aldrig har jag sett en så skräckslagen blick i mitt barns ögon. En blick som förmedlade skuld, "mamma har fått veta att jag har varit dum". Det skar i mitt hjärta. Tejp var inte längre den där klibbiga plastremsan som man paketerar med. Tejp var någon som använts för att kuva mitt barn, i min och min mans ovetskap. Pusselbitarna började falla på plats. Efter den dagen började en process som tagit nästan två år och tre månader att avsluta. Men det gjorde den igår. Nu kan jag äntligen låta tejp vara vad det egentligen är; något man klistrar fast saker med, inte barn.
Den här upplevelsen skulle jag gärna ha levt utan. Jag skulle gärna ha levt utan att behöva konfrontera personer som jag haft full tillit för i flera år. Jag skulle gärna ha levt utan att se kvällspressens löpsedlar gotta sig i mitt barns eländiga dagisliv. Jag skulle gärna ha levt utan erfarenheten av att se socialverkets totalt usla hantering av det skedda. Jag skulle gärna ha levt utan erfarenheten att vittna vare sig hos polis eller i domstol. Och jag skulle definitivt gärna ha levt utan allt det svenskhat som stod att läsa på finska pressens websidor och alla de kommentarer om antingen hur hysterisk eller dålig uppfostrare jag som förälder måste vara då för det första mitt barn varit så olydigt att det förtjänade tejp eller för att jag gjort så stor sak av det hela och fört det till polisen. Ack du milde, jag skulle gärna ha levt utan vetskapen om hur vårt samhälles barnasyn ser ut idag. Jag skulle gärna ha fortsatt leva i den goda tron att "systemet nog ser till att sådana saker inte kan hända".
Men vad har jag då lärt mig? Jag har lärt mig att vara lyhörd. Om mitt barn kommer hem och säger att något är fel, så då är det kanske det. Ödets ironi, jag var aldrig hysterisk gällande dagisets roll som vårdare innan det här hände. Nu är jag det. Som tur fick vi en så fin dagisföreståndare efter den här krisen att hon klarar av att hantera den här hysse-hönsmamman. Det är inte bara en gång jag ringt upp dagis för att diskutera något som jag lagt märke till...
Jag har också lärt mig att system ska man aldrig lita på. Min man brukade vara mycket misstänksam. Varje liten skråma skulle redas ut. Jag brukade tycka att han var lite jobbig. Nog förstod han väl att inget allvarligt kunde hända? Inte här i Finland. Aldrig. Det finns kontrollmekanismer, ju! Det finns ju andra som ser och hör och som berättar om något går galet. Det finns ju instanser dit man kan vända sig, ifall det går riktigt illa. Gott folk: Systemet är inte att lita på. Systemet är uppbyggt på så sätt att det skyddar de anställda men inte barnen. Om vi skulle ha gjort som dagisföreståndaren föreslog, skulle vi ha bytt daghem och låtit personalen fortsätta behandla de andra barnen illa. Vi skulle ha tigit och inte berättat åt de andra föräldrarna om vad som hänt. Vi skulle ha låtit den infekterade personalstämmningen fortsätta påverka kommande årskullar av barn i vår grannskap. Men det gjorde vi inte. För det kändes fel, helt fel. Hellre blir jag då kategoriseras som svensktalande pättrefolkets hyssemamma som inte förstår sig på uppfostran. För det känns lite bättre faktiskt. Om man måste välja.
Till sist vill jag ännu säga att vårt dagvårssytem är bäddat för att sådana här saker kan fortgå, under ganska lång tid. Personalen kan vara rädd för sitt eget rykte på en liten arbetsmarknad och vågar då inte ställa sig upp mot sin chef eller kanske de t.o.m. blivit tillsagda att tystnadsplikt gäller. Det finns för lite dagvårdsplatser vilket leder till att man inte själv kan välja vilket dagis ens barn ska gå på. Om man måste gå tillbaka på jobb är det bara att tacka och ta emot den plats man får och sedan försöka intala sig själv att allt nog säkert är bra där (fast instinkten kanske säger något annat). Och en lagstiftning som säger att för att en person med fasttjänst ska bli uppsagd måste det finnas flera varningar eller prick i protokollet. Tänk, utan mediedrev och en enad föräldrakår kan det gott och väl hända att de skyldiga fått fortsätt på vårt daghem framtill igår. Två år och tre månader till!
Som morgonprataren på radion konstaterade idag så har nog tjejerna som gjorde det här fått sitt straff för länge sedan. Jag var aldrig intresserad av att skada dem. Jag kan förstå varför den här situationen uppstod och jag har för länge sedan kommit fram till att det var inte bara deras fel. Det känns egentligen ganska hemskt att ha varit delaktig i att de blivit dömda på det här viset. Vad jag var intresserad av var att skydda barnen, både barnen på vårt daghem och alla andra barn på daghem i Finland. Jag är glad att Hovrätten förstod vad det handlade om: att signalera att detta inte är okej!
Skönt att det är över, nu återgår jag till att tejpa paket.
Det tog en god stund för mig att förstå vad jag just fått veta. Jag måste fråga flera gånger om vi faktiskt talade om mitt barn, att det inte handlade om ett missförstånd. Sedan måste jag också flera gånger fråga om vi faktiskt talade om vår egenvårdare, att det inte handlade om ett missförstånd. Men nej det var inget missförstånd och nej det var inte en engångsföreteelse. Fler barn hade blivit utsatta och mycket annat som jag inte visste om hade på gått på dagiset under året. Sedan försökte jag tänka, "men tejp, inte kan det ju ha varit så farligt, hon måste överdriva det hela, hon har någon baktanke med det här".... Det finns säker teorier inom psykologi om sånt här, jag kan slå vad om att jag platsade i någon av de teorierna.
"Keep Calm and Call Mom!" Jo, det var just det jag gjorde. Det verkar stämma. När i kris, ring mamma. Så pass mycket lugnare var jag efter det att jag kunde gå ut på gården och fråga dottern själv. Var det sant? Jo, det var det. Aldrig har jag sett en så skräckslagen blick i mitt barns ögon. En blick som förmedlade skuld, "mamma har fått veta att jag har varit dum". Det skar i mitt hjärta. Tejp var inte längre den där klibbiga plastremsan som man paketerar med. Tejp var någon som använts för att kuva mitt barn, i min och min mans ovetskap. Pusselbitarna började falla på plats. Efter den dagen började en process som tagit nästan två år och tre månader att avsluta. Men det gjorde den igår. Nu kan jag äntligen låta tejp vara vad det egentligen är; något man klistrar fast saker med, inte barn.
Den här upplevelsen skulle jag gärna ha levt utan. Jag skulle gärna ha levt utan att behöva konfrontera personer som jag haft full tillit för i flera år. Jag skulle gärna ha levt utan att se kvällspressens löpsedlar gotta sig i mitt barns eländiga dagisliv. Jag skulle gärna ha levt utan erfarenheten av att se socialverkets totalt usla hantering av det skedda. Jag skulle gärna ha levt utan erfarenheten att vittna vare sig hos polis eller i domstol. Och jag skulle definitivt gärna ha levt utan allt det svenskhat som stod att läsa på finska pressens websidor och alla de kommentarer om antingen hur hysterisk eller dålig uppfostrare jag som förälder måste vara då för det första mitt barn varit så olydigt att det förtjänade tejp eller för att jag gjort så stor sak av det hela och fört det till polisen. Ack du milde, jag skulle gärna ha levt utan vetskapen om hur vårt samhälles barnasyn ser ut idag. Jag skulle gärna ha fortsatt leva i den goda tron att "systemet nog ser till att sådana saker inte kan hända".
Men vad har jag då lärt mig? Jag har lärt mig att vara lyhörd. Om mitt barn kommer hem och säger att något är fel, så då är det kanske det. Ödets ironi, jag var aldrig hysterisk gällande dagisets roll som vårdare innan det här hände. Nu är jag det. Som tur fick vi en så fin dagisföreståndare efter den här krisen att hon klarar av att hantera den här hysse-hönsmamman. Det är inte bara en gång jag ringt upp dagis för att diskutera något som jag lagt märke till...
Jag har också lärt mig att system ska man aldrig lita på. Min man brukade vara mycket misstänksam. Varje liten skråma skulle redas ut. Jag brukade tycka att han var lite jobbig. Nog förstod han väl att inget allvarligt kunde hända? Inte här i Finland. Aldrig. Det finns kontrollmekanismer, ju! Det finns ju andra som ser och hör och som berättar om något går galet. Det finns ju instanser dit man kan vända sig, ifall det går riktigt illa. Gott folk: Systemet är inte att lita på. Systemet är uppbyggt på så sätt att det skyddar de anställda men inte barnen. Om vi skulle ha gjort som dagisföreståndaren föreslog, skulle vi ha bytt daghem och låtit personalen fortsätta behandla de andra barnen illa. Vi skulle ha tigit och inte berättat åt de andra föräldrarna om vad som hänt. Vi skulle ha låtit den infekterade personalstämmningen fortsätta påverka kommande årskullar av barn i vår grannskap. Men det gjorde vi inte. För det kändes fel, helt fel. Hellre blir jag då kategoriseras som svensktalande pättrefolkets hyssemamma som inte förstår sig på uppfostran. För det känns lite bättre faktiskt. Om man måste välja.
Till sist vill jag ännu säga att vårt dagvårssytem är bäddat för att sådana här saker kan fortgå, under ganska lång tid. Personalen kan vara rädd för sitt eget rykte på en liten arbetsmarknad och vågar då inte ställa sig upp mot sin chef eller kanske de t.o.m. blivit tillsagda att tystnadsplikt gäller. Det finns för lite dagvårdsplatser vilket leder till att man inte själv kan välja vilket dagis ens barn ska gå på. Om man måste gå tillbaka på jobb är det bara att tacka och ta emot den plats man får och sedan försöka intala sig själv att allt nog säkert är bra där (fast instinkten kanske säger något annat). Och en lagstiftning som säger att för att en person med fasttjänst ska bli uppsagd måste det finnas flera varningar eller prick i protokollet. Tänk, utan mediedrev och en enad föräldrakår kan det gott och väl hända att de skyldiga fått fortsätt på vårt daghem framtill igår. Två år och tre månader till!
Som morgonprataren på radion konstaterade idag så har nog tjejerna som gjorde det här fått sitt straff för länge sedan. Jag var aldrig intresserad av att skada dem. Jag kan förstå varför den här situationen uppstod och jag har för länge sedan kommit fram till att det var inte bara deras fel. Det känns egentligen ganska hemskt att ha varit delaktig i att de blivit dömda på det här viset. Vad jag var intresserad av var att skydda barnen, både barnen på vårt daghem och alla andra barn på daghem i Finland. Jag är glad att Hovrätten förstod vad det handlade om: att signalera att detta inte är okej!
Skönt att det är över, nu återgår jag till att tejpa paket.
Softys anm. Jag fick en förfrågan per mejl om jag tar emot gästblogginlägg här på min blogg. Det gör jag gärna och om det finns någonting DU vill ta upp men saknar forum för det, eller om du vill skriva anonymt, ta kontakt. Som i fallet ovan tillåter jag även anonyma inlägg, beroende på sakens natur. Min mejladress finns till höger.
Jag vill tacka dagens gästbloggare för detta viktiga inlägg som både är mycket personligt men samtidigt angeläget för oss alla.
Jag vill tacka dagens gästbloggare för detta viktiga inlägg som både är mycket personligt men samtidigt angeläget för oss alla.
