Jag har varit tre veckor i Finland och på hemvägen flög jag via Istanbul, vilket var bra eftersom inget annat kaffe än turkiskt hade varit starkt nog att få liv i mig efter min 04.00 väckning. När jag fick mitt kaffe tackade jag helt automatiskt på turkiska och kände mig mycket nöjd och glad att jag haft möjlighet att resa så pass mycket i mitt liv att jag snappat upp en del artighetsfraser här och där. Jag kände mig så kosmopolitisk över att jag nånstans i ett dammigt hjärnskrymsle lyckats spara denhär lilla kunskapen så jag tackade varje gång extra högt till besättningen på Turkish Airlines också. Tills det helt plötsligt slog mig precis innan vi landade att ordet jag slängt ut till höger och vänster inte alls betyder tack, utan skål! På ungerska.
