Jag tittade på mitt nya favoritprogram Hjärtevänner medan jag åt gårdagens rester till lunch. (Just så där som man inte ska göra. Äta och glo på tv samtidigt alltså.)
Här kan man titta på det. (Jag har sagt det förr och jag säger det igen; jag älskar Arenan!)
Jag blir så otroligt rörd när jag tittar på programmet och jag vet inte ens riktigt varför. Personerna är fina så klart och jag beundrar deras ärliga öppenhet. Men det är inte ett sorgligt program och jag blir ändå helt tårögd varje gång och får lite ont i hjärtat.
Jag har sett både min mommo och min fammo bygga upp helt nya liv för sig själva efter att moffa och farfar dog. Det går inte ens att föreställa sig hur svårt det måste vara att leva vidare själv efter att man förlorat den man älskar och delat sitt liv med i femtio år (fammo) och sextio år (mommo). Över femtio år tillsammans! Men som Magnus sa i det senaste programmet, det är ju någonting man är medveten om. Att det kommer att ske för någondera. Den ena blir lämnad kvar ensam. Men att man är lycklig om man har någon att lämna.
Jag har sett både min mommo och min fammo bygga upp helt nya liv för sig själva efter att moffa och farfar dog. Det går inte ens att föreställa sig hur svårt det måste vara att leva vidare själv efter att man förlorat den man älskar och delat sitt liv med i femtio år (fammo) och sextio år (mommo). Över femtio år tillsammans! Men som Magnus sa i det senaste programmet, det är ju någonting man är medveten om. Att det kommer att ske för någondera. Den ena blir lämnad kvar ensam. Men att man är lycklig om man har någon att lämna.
Jag uppskattar att Magnus är helt sig själv i programmet, talar på samma sätt som vanligt och uppför sig på samma sätt som vanligt. Han behandlar inte de medverkande som "åldringar". Han talar helt enkelt med dem som om de vore hans jämnåriga polare. Jag brukar själv redigera mitt språk när jag talar med äldre mänskor och det är säkert helt onödigt.
I den senaste delen berättade en av "hjärtevännerna" att hans son inte var så förtjust över att han börjat dejta. Att det kastade en skugga över hans mammas minne. Det är ju en högst mänsklig reaktion som man väl kan förstå. Men jag tror att vi som barn i dylika situationer måste försöka stå över sådana tankar. Våra föräldrar har lika stor rätt som vi att få leva sina egna liv. Vi måste tänka på dem som mänskor i första hand och som våra föräldrar i andra hand. För att de faktiskt är mänskor i första hand. Med både drömmar och upplevelser som vi, deras barn, inte vet någonting om.
I den senaste delen berättade en av "hjärtevännerna" att hans son inte var så förtjust över att han börjat dejta. Att det kastade en skugga över hans mammas minne. Det är ju en högst mänsklig reaktion som man väl kan förstå. Men jag tror att vi som barn i dylika situationer måste försöka stå över sådana tankar. Våra föräldrar har lika stor rätt som vi att få leva sina egna liv. Vi måste tänka på dem som mänskor i första hand och som våra föräldrar i andra hand. För att de faktiskt är mänskor i första hand. Med både drömmar och upplevelser som vi, deras barn, inte vet någonting om.
 |
| Pumpapastan kallnade på tallriken medan jag tittade på Hjärtevänner. (Pumpasåsen gjorde jag så att jag ugnsrostade en hel butternut squash pumpa i ca 40 min. och gröpte sedan ur den och körde den i mixer tillsammans med en handfull blötlagda cashewnötter, chili, vitlök, rökt salt, näringsjäst- obs! inte samma som vanlig jäst- och citronsaft. Till sist rörde jag ner lite collard greens. Mycket smarrigt and no cheese needed. #vegan) |
Ja vet, sitter också och snyftar trots att det egentligen inte är ledsamt. Men det är rörande. Mmm, låter supergott med pumpasås! Hmm, månne man kan använda vanlig spaghettisquash, men då förlorar man förstås lite söthet.
SvaraRaderaJa! Alltså jag tycker verkligen att det är ett jättelyckat program!
RaderaVet inte med spaghettisquashen, du måste testa! Med butternut squash pumpan blev såsen super krämig och "ostig".