Saknaden

Systersonen frågade idag oroligt om Fred har någo kompisar i L.A. eller om han måste vara helt ensam på julen och om han inte är ledsen över det. Fred har nog ledsamt efter mig men just att jag är borta över jul bryr han sig inte om. Han är en riktig Grinch, medan en jul utan honom nog blir ganska jobbig för mig som ÄLSKAR julen. För honom däremot är julen bara en grej för att den betyder mycket för mig.

Jag har haft en otrolig tur. Jag har fått uppleva riktigt idylliska jular i min barndom. Jular på gårdar på landet, med fammo och farfar eller mommo och moffa, ofta med många kusiner också. Och både hundar och katter. Dans runt granen med julgubben. Julotta med kyrkkaffe efteråt för långväga gäster. Julevangeliet skulle alltid läsas före efterrätten och moffa drack alltid två snapsar. Varken mer eller mindre. (Ja, två klunkar med sångerna egentligen, inte ens två hela snapsar.) Hej, tomtegubbar sjöng vi. Badade julbastu. Bullerby-jular. Julaftnar då vi legat på varsin madrass uppe på vinden i våra nya pyjamasar och båda bara måstat påbörja någon av julklappsböckerna omedelbart och legat och läst bredvid varann igenom halva natten, två systrar på varsin madrass uppe på vinden. Med utsikt över fält och fält av snöklädda granar igenom det lilla vindsfönstret. Ett riktigt jullandskap. Men ändå. Ändå är den allra bästa jul jag någonsin firat den första jag firade tillsammans med Fred. I Los Angeles. Bland palmer och fejkgranar. 

Det var julaftonsmorgon. Jag hade precis satt in en plåt med brownies i ugnen när postiljonen kom med ett brev åt mig. På riktigt. En postiljon. Med ett gult valthorn. Brevet innehöll ett pussel. Pusslet blev till den första versen i en lång rad av clues som förde mig på mitt livs bästa (och enda) skattjakt igenom Venice och Culver city. Jag begav mig av på cykel, jag måste fara ensam, stod det i versen. Skattjakten tog mig via min favoritjuicebar (där min favorit smoothie väntade på mig) till vårt utegym på beachen där magplankan blivit förevigad med mitt namn, till mitt bästa kaffehak där jag bjöds på min favorit café crême, till ett antikvariat som innehöll en annan överraskning och till sist till en antikhandlare på Abbot Kinney som väntade på mig med två antika änglaspeldosor som jag beundrat genom butiksfönstret en gång. Alla som mötte mig på vägen med fortsatta clues (tio stycken sammanlagt) var helt otroligt vänliga och behandlade mig som om vi var gamla vänner men jag hade bara drabbats av akut minnesförlust. Jag trodde att jag i änglarna hade nått slutet på min skattkarta. Tills jag cyklade tillbaka hem tillsammans med mina änglar. Medan jag var borta hade Fred hängt upp hela taket fullt med snöflingor, hundratals. Av dedär man klippte som barn av silkespapper. De hängde överallt ner från taket i mängder och fladdrade lätt i luften. När jag kom in drog vinddraget från dörren en hel hop ner från taket, de blev och virvlade omkring och det var som om det snöade inne i vår lägenhet där han väntade med en flaska rosa champagne. Att jag kan älska honom för att han suttit och klippt hundratals unika snöflingor av vitt silkespapper. För att jag skulle få en vit jul. Det gör inget att browniesarna brändes.

Och just så där magiskt som det låter när jag beskriver det? Just så magiskt var det. Min bästa jul någonsin. Jag behöver inga snöklädda granar. 

Hej, jag är i Finland!

"Hur går det med Nano?" frågade kompisen oskyldigt. Och jag kände hur kallsvetten började rinna i nacken. Hjärtat började bulta lite snabbare. Och min hjärna började genast rationalisera varför det är helt ok att sitta och dricka kaffe med henne i stället för att skriva. Jetlag, saknad, bla bla bla bla. "Helt bra går det" säger jag lugnt. Men i falsetton.  För det gör det ju inte alls. Jag är så nära men så långt borta. Gränsen börjar komma emot. Och då talar jag inte om tidsgränsen utan min egen gräns. Just nu. Femton tusen ord på tre dagar. Jepjep. Mitt bland läkarkontroller och återseenden och en mosig jetlag-hjärna. Men nej. Det finns inga ursäkter. Alla nanoar mitt i sina egna pressade och stressade livssituationer. The show must go on.

Vet någon om man får skicka in den första december eller om man måste göra det redan den trettionde november? (Har inte kunnat ödsla tid på att läsa reglerna...)

Ps. Jag kan nästan höra Mias röst som sku säga, irriterande tvärsäkert, Du kan nog! Och jag vill bara slita av mig hela håret i en enda stor test som jag sku kunna daska till henne med och SKRIKA JAG KAN INTE ALLS!

Den som väntar på något gott

Jag som är världens otåligaste människa är nästan stolt över mig själv som lyckades vänta i tre och en halv månad på att få en ny telefon. Det kändes onödigt att köpa en ny när de få mänskor som ringde mig i L.A. lika gärna kunde få tag på mig via Fred. Sparade in några månaders abonnemangavgift i stället. Men nu började det kännas genant att träffa nya mänskor och vara tvungen att be dem kontakta mig via min man... Och det är ju positivt. Att jag börjar ha ett eget liv i Los Angeles. Men framför allt. Framför allt betyder detta att jag är tillbaka på Instagram. Hallelujah så roligt det är! 

Jag hinner inte blogga från New York. Har ju fullt sjå bara att försöka hålla mig på rätt ordmängd. Och jag har sackat efter. Men via Instagrambilderna till höger på bloggen kan den som vill följa med lite i alla fall vad vi sysslar med här. 

Men nu skall jag återgå till mina ord. De andra tog en båttur runt Manhattan. Jag gick via mitt favvokaffehak på St. Marks efter kaffe och sitter nu vid Union Square i en writers' lounge som Nanoare får låna gratis under november månad. (Men bara under två dagar per man.) Alltså NaNo är helt fantastiskt! Men nu. Ord ord ord ord. Låt dem flöda. Please and thank you. 

Hej, jag är i New York!

Jag minns inte vem som sa det första gången men det har blivit till ett allmänt talesätt. "They say living in California adds ten years to your life. I think I'll spend them in New York." Och det kan jag gärna skriva under. 

Vi har haft en perfekt New York-dag idag. Morgonpromenad i våra kvarter i East Village i ljuvligt varmt höstväder. Lite shopping av eco-kosmetika på Sustainable NYC. Brunch i West Village. Teater som berör och förändrar. Pizza på Motorino's. En hibiscus margarita på kvarterskrogen som kvällsfösare. Allt i suveränt sällskap. Det blir inte just bättre. 
Och nu ska jag fösa mig i säng. Godnatt, New York.

Förpassat till historien

Idag hade vi Peppe, Magnus, Vidde och deras kompis Michaela på besök på Casa Libre. Michaela frågade mig hur det kom sig att jag talade flytande spanska. Jag berättade att jag varit i utbyte i Argentina och läst det länge och bla bla. Och plötsligt kom jag på. Att jag ju varit gift med en argentinare också. Ja ok. Då förstår man, sa Michaela. Men sen måste jag riktigt börja fundera vad vi talade med varandra. Med min ex-man. Var det spanska? Eller engelska? Svenska? Jag kunde bara inte komma ihåg. Alla alternativ kändes lika onaturliga. Och sen måste jag koncentrera mig i tre sekunder för att minnas vem jag varit gift med. Absurda tanke. Att jag skulle ha varit gift med någon annan. Huh huh. Det är nog mystiskt dethär livet. 

Jättekul med middagsgäster på Casa Libre!

Snabba ryck i Culver city

Alex stod och tvättade bilen på gården då det kom fram en man och undrade om han skulle få göra det i stället mot en liten slant. Alex ville inte egentligen men tänkte att mannen säkert behöver några dollar så han sprang snabbt upp efter en sedel. 

När han kom tillbaka och skulle överräcka pengarna körde plötsligt två polisbilar och två civilpolisbilar upp på gården, poliser rusade fram från alla håll och anhöll mannen medan stackars Alex helt förvirrad stod bredvid som förstelnad.

Det visade sig att mannen rånat flera bilar på samma sätt. Han tigger om att förtjäna en slant och har sedan hotat ägaren med kniv och själv farit iväg med bilen. Det hela var över på ett par minuter. Jag satt inne i köket och hann inte ens märka av kalabaliken innan det hela var över. 

Här sitter jag och snyftar

Jag tittade på mitt nya favoritprogram Hjärtevänner medan jag åt gårdagens rester till lunch. (Just så där som man inte ska göra. Äta och glo på tv samtidigt alltså.)

Här kan man titta på det. (Jag har sagt det förr och jag säger det igen; jag älskar Arenan!)

Jag blir så otroligt rörd när jag tittar på programmet och jag vet inte ens riktigt varför. Personerna är fina så klart och jag beundrar deras ärliga öppenhet. Men det är inte ett sorgligt program och jag blir ändå helt tårögd varje gång och får lite ont i hjärtat. 

Jag har sett både min mommo och min fammo bygga upp helt nya liv för sig själva efter att moffa och farfar dog. Det går inte ens att föreställa sig hur svårt det måste vara att leva vidare själv efter att man förlorat den man älskar och delat sitt liv med i femtio år (fammo) och sextio år (mommo). Över femtio år tillsammans! Men som Magnus sa i det senaste programmet, det är ju någonting man är medveten om. Att det kommer att ske för någondera. Den ena blir lämnad kvar ensam. Men att man är lycklig om man har någon att lämna.

Jag uppskattar att Magnus är helt sig själv i programmet, talar på samma sätt som vanligt och uppför sig på samma sätt som vanligt. Han behandlar inte de medverkande som "åldringar". Han talar helt enkelt med dem som om de vore hans jämnåriga polare. Jag brukar själv redigera mitt språk när jag talar med äldre mänskor och det är säkert helt onödigt.

I den senaste delen berättade en av "hjärtevännerna" att hans son inte var så förtjust över att han börjat dejta. Att det kastade en skugga över hans mammas minne. Det är ju en högst mänsklig reaktion som man väl kan förstå. Men jag tror att vi som barn i dylika situationer måste försöka stå över sådana tankar. Våra föräldrar har lika stor rätt som vi att få leva sina egna liv. Vi måste tänka på dem som mänskor i första hand och som våra föräldrar i andra hand. För att de faktiskt är mänskor i första hand. Med både drömmar och upplevelser som vi, deras barn, inte vet någonting om. 

Pumpapastan kallnade på tallriken medan jag tittade på Hjärtevänner.

(Pumpasåsen gjorde jag så att jag ugnsrostade en hel butternut squash pumpa i ca 40 min. och gröpte sedan ur den och körde den i mixer tillsammans med en handfull blötlagda cashewnötter, chili, vitlök, rökt salt, näringsjäst- obs! inte samma som vanlig jäst- och citronsaft. Till sist rörde jag ner lite collard greens. Mycket smarrigt and no cheese needed. #vegan)