Egészségedre!

Jag har varit tre veckor i Finland och på hemvägen flög jag via Istanbul, vilket var bra eftersom inget annat kaffe än turkiskt hade varit starkt nog att få liv i mig efter min 04.00 väckning. När jag fick mitt kaffe tackade jag helt automatiskt på turkiska och kände mig mycket nöjd och glad att jag haft möjlighet att resa så pass mycket i mitt liv att jag snappat upp en del artighetsfraser här och där. Jag kände mig så kosmopolitisk över att jag nånstans i ett dammigt hjärnskrymsle lyckats spara denhär lilla kunskapen så jag tackade varje gång extra högt till besättningen på Turkish Airlines också. Tills det helt plötsligt slog mig precis innan vi landade att ordet jag slängt ut till höger och vänster inte alls betyder tack, utan skål! På ungerska. 

"It's not me, it's you."

Jag läste en krönika i går i NY Times om hur jobbigt det är att "göra slut" med sin terapeut och kände omedelbart ett styng av dåligt samvete. När jag gick i terapi tog det mig ett tag att hitta en person jag kände att jag var på samma våglängd med. Men i stället för att meddela dem och säga sorry, men jag tror inte att detta funkar - som man så klart ska göra men jag tänkte inte ens på det som ett alternativ! -  så slutade jag bara att beställa tid och dök aldrig upp igen. Nu känner jag mig som en värsta sortens fegis... Men det förklarar min till sist alldeles utmärkta terapeuts strategi. En stående reservation två gånger i veckan. Räkningen kom på posten. Inga ursäkter. Jag saknar henne. Men jag är också hemskt lycklig att jag inte längre behöver henne. 

Men det finns även annan tydligen vedertagen terapietikett här, som jag inte är säker på att vore helt kosher i Finland. När vi var på öl häromkvällen nämnde en kompis att hon letar efter en ny terapeut och en annan kompis påminde henne snabbt om att det sen är helt i sin ordning att fråga "when shopping around for a shrink" om hen är demokrat eller republikan... (Och sen gjorde de båda två en min som om att gå i terapi hos en republikan vore ett öde värre än döden.) 

Paddington

Wendy Young som är president för Kind (Kids In Need of Defence) som jobbar för våra ungdomar svarade på frågor på nätet gällande ökningen av barn som väller in i USA över gränsen. Jag har funderat på vilken liknelse jag kan använda för att bäst och enklast förklara situationen för mänskor som inte är insatta, men jag måste säga att jag aldrig tänkt på att använda Paddington som exempel...

Jag följde med konversationen online i förrgår och där var många tragikomiska inslag, men detta tog priset. Jag skrattade så jag trodde att jag sku storkna. Paddington...  Ayayay.

Chocolate & Sunday Snapshots

Idag är det Martin Luther King Day och ledig dag i USA. Det betyder inte så mycket för oss som inte jobbar nio-till-fem. Men det är bra med långhelg ändå för det betyder att våra vänner Landen och Richard kom på besök från San Fransisco! Richard bodde tillsammans med Fred innan jag flyttade till L.A. och han flyttade upp till San Fransisco för att gifta sig med Landen, så de känner sig bokstavligen som hemma i vår lägenhet. (Landen bodde ju också alltid här när hon var och hälsade på.) Det är hemskt skönt med såna gäster. De vill alltid till Grand Central Market när de är i stan så vi åkte dit en sväng på förmiddagen medan Fred var på Casa Libre. Senast de var där köpte de ingredienser till mole och fastnade länge med en försäljare som förklarade alla skillnader mellan de olika chokladbönorna. De blev sjukt intresserade och när de kom hem startade de sin egen chokladfabrik. Det är Richard och Landen i ett nötskal. (Deras julkort var en hel produktion och nyhetsbrev med allt de åstadkommit under året. Vi blev helt matta bara av att läsa det. Och igår klagade Richard på att han inte har någon triathlon bokad än för i år så han ska springa två marathon i stället... De är båda precis likadana och vi älskar dem!) 

Så nu tillverkar de choklad Bean-to-Bar  och hade en massa smakprover med sig. Jättejättegott. Richard har själv byggt nån sorts skalborttagninsmaskin. Han sa att han kollat några Youtube-videor och ritningar på nätet för inspiration men gjorde till sist sin egen design. Jag sa att jag inte förstår hur det kan gå till. Han tittade omkring sig bland alla kokböcker i vårt kök och sa; "Well, you do the exact same thing with your cookbooks and recipes!" Sen lagade han vår dammsugare och förklarade hur en GPS fungerar på en IPhone. Ingenjörer imponerar alltid lätt på mig.

Och Landen berättade att hotet om att chokladen kommer att ta slut bara gäller bulkchoklad av dålig kvalitet (typ Hershey's). Så jag kan slappna av. Hershey's kommer att gå upp i pris. (Kan dom inte bara sluta tillverka fanskapet i stället?) Och choklad av hög kvalitet kommer bara att fortsätta vara dyrt. Men nu har vi vår egen hovleverantör så jag känner att vår fortsatta chokladtillgång är tryggad. 

Nästa vecka åker de till Hawaii för att besöka några kakaoodlingar och gå en kurs i chokladtillverkning. Jag erbjöd mig att åka till Colombia på kakaoodlingsrecognosering. (Jag erbjuder också kaffeodlingsrecognoseringstjänster om någon är i behov av en konsult!) 

På kvällen for vi hem till gemensamma vänner i Koreatown på BBQ. (Det blev choklad igen till efterrätt.) Fred och jag åkte först via en annan tillställning för att se en DJ spela som jag gillar. Dance Party från klockan tre till nio en söndag. Ingen alkoholservering. Suverän idé. Man kan faktiskt också dansa på dagen.

Och ikväll ska vi gå och se Selma dagen till ära.

Läs mer om Richard och Landens Root Chocolate här.  

En ny feminist har fötts

Alexandra är en ung kvinna jag jobbat med i över ett år nu. (Och nu är hon över 18 så jag får säga hennes namn.) Hon studerar konst och creative writing på ett universitet i norra Kalifornien så vi ses inte ofta just nu, men vi skypear varje måndag och talar också på telefon ofta. (Och hon var här under jullovet. Det var härligt. Hon kom direkt från tågstationen först till Casa Libre. Det känns alltid bra när man märker att Casa Libre känns som hemma för våra ungdomar. Även när de aldrig bott där, som Alexandra.) 

Jag hade missat fyra samtal av henne medan jag var på yoga i morse. Jag ringde genast tillbaka. Hon var mycket upprörd. Och arg och sa att hon behövde tala med mig. Jag undrade förskräckt vad som hänt. Så fick jag lyssna till en lååååång monologisk rant om patriarkatet och orättvisan av att vår historia är skriven av män. Jag kunde inte låta bli att småle medan hon gick på och tänkte "That's my girl!"  

Alexandra har gått sin första kurs i gender studies. Hon fick högsta vitsord för sin uppsats. Jag känner mig som en stolt storasyster. Det är ingen lätt bedrift med tanke på att feminism inte existerar som ett begrepp i kulturen där hon kommer ifrån. Jag säger inte att det inte finns feminister i Centralamerika, men det finns definitivt inga i den rurala by hon kommer ifrån i Guatemala. Hennes morföräldrar talar bara K'iche, som är ett Maya-språk. När man jobbar hårt för att klara livhanken på en dollar per dag hinner man inte fundera på feministiska teorier eller någon livsåskådning över huvudtaget. 

Alexandra fick kämpa ganska hårt med kursen, det var svåra begrepp att förstå, kurslitteraturen var inte lätt - jag tyckte själv att det var svårt när jag hjälpte henne att förstå innebörden av ett par artiklar - inte bara språkligt för att engelska inte är hennes modersmål, men för att hela tankevärlden är så annorlunda från vad hon är van vid. Det var en totalt ny värld för henne. Det var också därför hon var så upprörd. För att hon för första gången fått upp ögonen för machokulturen i hennes hemland och i hennes egen familj. Och hon sa själv. "Jag har alltid tyckt att det är orättvist. Jag hade bara inte ord för att förklara exakt vad det var som kändes så orättvist."  Men nu har hon. Jag känner mig så otroligt privilegierad att jag får följa med hennes resa och utveckling till en självständig ung kvinna. 

Ko(s)miskt möte

På fredagen hade vi talko på Casa Libre och målade staketet. (Eller påbörjade målningen. Det kommer att ta tid...) Ett par på motorcykel stannade vid porten. De var bara och körde omkring på måfå och blev nyfikna på det gotiska huset. Fred tog dem på en rundvandring och de stannade till sist ganska länge. Man märker snabbt vem som på riktigt är intresserad av Casa Libre och dess invånare. Daisy och Peter var på riktigt intresserade. Det synkade direkt mellan oss och när vi skildes åt visste vi att vi skulle ses igen. 

Senare kollade jag Instagram och blev mycket förvånad när det plötsligt dök upp flera foton  i min feed från Casa Libre; från vinden, från källaren, från gården. Jag fattade ingenting och trodde för nån sekund att jag av misstag själv publicerat dem. Tills jag insåg att det var Daisy som tagit dem samma dag. Jag följde henne redan på Instagram! Hon heter där nåt helt annat, och jag minns inte ens när och hur jag börjat följa henne, en vilt främmande mänska, jag har bara gillat hennes bilder och intressen. Inte så konstigt att det genast synkade mellan oss! Vi kom båda på det samtidigt och kommenterade på IG precis i samma stund åt varandra.  Det var ett ganska otroligt sammanträffande för denhär stan är ändå ganska stor.  

Haj som haj

Mamma hämtade sex rullar Wettex åt mig från Finland för trasor och andra städattiraljer här är helt värdelösa. Tycker jag. Vi sympatiserade online med Marie häromdagen över usla amerikanska tvättmaskiner och jag sa igen hur jag tycker att alla mackapärer i dethär landet är asdåliga. (För dom är just mackapärer.) Förutom the Shark Jet, kom jag på. Fred kom hem med en och den är helt skitbra! Skrev jag på Messenger.  En stund senare fick jag svar från Marie som undrade vad det riktigt är för maskin vi har. Hon hade googlat och funnit detta. Jag höll på att kissa på mig av skratt.

(Det vi har är en Shark Steam Mop. Petite difference.)