Living under rainbows

Förutom yoga på beachen året om så är en av de saker jag älskar mest i denhär stan dess kreativa puls. (Och den som tror att kreativiteten i L.A. är begränsad till Hollywood går miste om mycket.) I förrgår var jag och cyklade i Arts District och för första gången drabbades jag av en längtan att flytta downtown. (Men egentligen vill jag inte flytta från Westside. Yoga på beachen, som sagt.) Jag drabbades också för femtielfte gången av en längtan till East Village i början av 80-talet. Eller till Chelsea Hotels glansperiod. Det stör mig lite att även Arts Districts hayday tid redan är över och att det snabbt håller på att förvandlas till det dyraste området att bo i downtown. (Ibland känns det som om jag gick miste om alla de coolaste tidsperioderna.) Konstnärerna har redan flyttat söder- eller österut men väggmålningarna står kvar och det finns ännu tillräckligt med artist studios för att hålla Arts District levande, även om de nu i vissa kvarter får trängas bredvid microbreweries och caféer där man får betala 70 dollar för en raw lunch. Och man ser fortfarande många hemlösa. Investerare dreglar sig sjuka över att bygga lyxloft i området, men för att få lov ska staden börja kräva att de samtidigt även bygger hus med SRO-lägenheter (Single Resident Occupancy) för hemlösa. En intressant strategi som jag hoppas lyckas. (Enbart i Skid Row, bara ett par kvarter från historic downtown och Broadway finns över 20 000 hemlösa.) 

Det var min kompis Anna som ringde och sa att hon är ledig på tisdag, ska vi hitta på något roligt för pojkarna? Det är en annan sak jag älskar i L.A. Jag känner att folk är mycket aktiva här. Allmänt aktiva men också samhälleligt engagerade. Och de är generösa med sin tid. Tid är det mest värdefulla vi har och att en kompis valde att tillbringa sin enda lediga dag med "våra" pojkar betyder massor. Jag hämtade killarna från Casa Libre och vi cyklade tillsammans för att möta upp med Anna downtown som sen visade oss runt alla väggmålningar i Arts District. (Hon kände till namn och konstnär till så gott som alla.) Vi hade bara tänkt vara där ett par timmar på förmiddagen men det var en fantastisk dag, tjugosex grader varmt, pojkarna trivdes och vi trivdes med dem och allt var bara soligt och roligt och sådana spontanfina dagar måste man ta tillvara på så vi blev där hela dagen. 

Anna är själv musiker och låtskrivare och eftersom vi befann oss mitt i kreativitetens hjärta diskuterade vi mycket om skapande medan vi cyklade omkring. Jag sa att jag känner oerhört  starka kreativa energier i L.A. och att jag inte tror att det är av en tillfällighet som både film- och musikindustrin vuxit sig så gigantiska just här. Anna höll med och sa att en healer en gång sagt åt henne att om man kunde se Kalifornien ovanifrån så skulle man se hur starka energifält det finns här, starka strålar i alla färger går kors och tvärs över hela delstaten. "It's like living under rainbows", sa Anna. Det tror jag. Jag kan känna det. Även om kontrasterna i denhär staden är stora och skarpa så råder det samtidigt en evig optimism och stark tro på att allting blir bättre. Yes, we can! Löftet om regnbågen finns alltid där. Det kanske aldrig infrias. Men hoppfullhet är så mycket bättre än hopplöshet. 

Arts District är häftigt och snyggt och rått och fult och skört och organiskt och i ständig förändring. Det var som att gå (förlåt, cykla) omkring i ett levande konstverk. Ja, i det levande experiment det ju är. Asfalten hade brutits upp av enorma anarkistiska rötter som trängde upp ur jorden och igenom cementen och blev till en slags hinderbana för våra cyklar och till en levande metafor för hur underliggande krafter ändå alltid lyckas tränga igenom stadens påtvingade och sterila hårdhet.

Änglarnas stad är så rå. Och så hjärtslitande vacker. Jag tror att det är någonstans i sprickan däremellan som kreativiteten föds. Och pulserar.

"Jag bor i de eviga vårarnas land"

Jag vet faktiskt inte vilket jag tycker är roligare, när man får ta fram julsakerna eller när man får lägga undan dem igen. Vi har städat undan julen och jag tycker det är så skönt. Det känns nästan som att man får pusta ut och slippa låtsas att man har julstämning. Dethär var min tredje amerikanska jul och vår femte tillsammans. Jag som har varit värsta julnörden har tonat ner lite och Fred som varit värsta grinchen har skruvat upp julhumöret lite. Fred är viktig med finska jultraditioner och det är jag tacksam för men de flesta känns liksom med våld påklistrade här. Jag stod i den skandinaviska butiken med ett paket risgryn i handen och plötsligt kändes det helt absurt att jag och Fred skulle sitta på tumis och äta risgrynsgröt på julaftonsmorgon (som här dessutom är en normal arbetsdag) bara för att det är något man gör i Finland. Jag köpte inga risgryn. Lika absurt kändes det att dekorera på Casa Libre med snöklädda grankvistar för dess invånare som aldrig sett snö. På kvällen satt vi faktiskt uppe för att se julfreden utlysas i Åbo och det var stämningsfullt och fint och mitt hjärta höll på att spricka av fosterlandskärlek. Tills nästa program tog vid som var nån slags julshow och alltså bless their hearts men det var så stelt och uppstyltat och bara så fruktansvärt hemskt att se på så jag kunde inte ge det mer än en halv minut så var min Finlandslängtan puts väck. Lika hastigt försvann min längtan efter snö när jag plötsligt på riktigt var på väg till bergen där det finns snö. Jag ångrade mig och vi stannade i värmen i stället. 

Men samtidigt. Här är jättefina juldekorationer och midnattsmässan var otroligt mäktig och högtidlig och amerikaner kan verkligen skapa stämning men jag vet inte om jag någonsin får palmer och julen att gå ihop i mitt hjärta. (Jag har firat flera jular i Argentina och lika avigt kändes det där.)  I Finland brukar jag drabbas av julnostalgi och vill suga på den sista julkaramellen så länge som möjligt. Här var jag färdig med julen på julannandag. Och jag kommer att jubla när skolan börjar igen efter jullovet på måndag. (Tio extra timmar per dag blir mycket tid att fylla för tonåringar...) Lycklig packade jag ner den sista tomten i lådan idag. (Men lika lycklig kommer jag att packa upp den igen nästa år.)

* Den som vet vilken låt titeln syftar på får bonuspoäng. 

Droppen

Det nya året togs emot fint med både fest downtown och tumistid. Vi hängde hela årets första dag tillsammans på balkongen med en flaska champagne, smidde planer över en (vegan) pizza, tog en siesta och njöt. Redan den andra morgonen började värken igen men jag tvingade tillbaka tanken, Laura spontanringde från Finland, vi talade i två och en halv timme och det var så härligt så jag ignorerade totalt det som jag visste komma skulle. Jag fortsatte envist stålsätta mig för jag ville så gärna se Peppe och vi åkte sen hem till dem med en kalifornisk välkomstflaska som sen blev till två och skumpan höll helvetet ännu lite på avstånd och det gjorde också glädjen att få återse Peppe, Magnus och Vidar för det är hemskt roligt att ha dem tillbaka i stan (kändes som om det aldrig åkt...) men ren i bilen hem så började kramperna komma för tätt för att jag sku orka motstå deras kraft längre. Och sen följde 36 timmar i säng då jag haft så ont att jag fått krypa till toaletten för det var omöjligt att stå, än mindre att gå. Jag har ännu ont men nu kan jag ändå tala och sitta och förstå världen runt om mig. Jag gick till och med till köket för att laga kaffe och måste rätta till varevigaste en av våra tavlor som alla var sneda efter ett litet jordskalv igår som gått mig totalt förbi. (Fred jobbar skifte, så han har inte varit hemma.) Kaffet blev odrucket för jag mådde för illa i alla fall men jag talade med mamma i telefon och sa att nu har jag fått nog. I tjugo år har jag lidit av fruktansvärd mensvärk, varje satans månad. Under den här hösten har värkarna eskalerat och nu har jag inte ont mera under själva mensen utan jag har ont före, efter, under ägglossning, ja det känns ibland som att jag har ont hela tiden. Och sen förlorar jag 2-3 dagar per månad då kramperna gör mig totalt oförmögen att göra någonting och de enda värkmedicinerna som hjälper är så starka att de slår knock-out på mig så dagarna går förlorade oberoende. Igår var jag nära att svimma innan värkmedicinen började verka. Och nu har jag fått nog. Sådär. Nu går jag under kniven. Årets första stora beslut kom snabbt. Heja 2015, du börjar med dunder och brak. 

Och Tack för era välkomsthälsningar! De värmde i hjärtat och piggade upp mig i morse!

1.1.2015

Jag fick ett nytt anteckningsblock av min mamma när hon var här. Ett jättefint anteckningsblock i min favoritfärg och med ett S i guld på pärmen. Blanka sidor. Det är nytt för mig för jag brukar alltid själv välja häften med färdiga streck. Så att jag säkert skriver rakt. För annars spretar mina kråkfötter ut åt alla håll och kanter. Jag lämnar inga marginaler och min stil hålls inte jämnstor utan jag skriver slarvigt. Färdiga radavstånd tvingar mig till nån sorts disciplin. Jag behöver disciplin. 

Jag har gått och tafsat på min nya anteckningsbok med jämna mellanrum (seriöst, hur kan block och häften och dagböcker och brevpapper vara så ljuvliga att ta på?!) och väntat tills idag på att fått ta den i bruk. Att skriva ner det nya året för första gången känns alltid lite högtidligt tycker jag och just denhär anteckningsboken förtjänar att få börja lite högtidligt. Lite hotande ter de sig ännu, de helt vita sidorna, men jag tror att vi kan bli vänner. Jag hade faktiskt svårt att förlika mig med de borttappade raderna men om man inte kan utmana sig  själv vid början av ett nytt år, när ska man då göra det? Blir det lite snedskrivet ibland så får jag väl leva med det.

Och om ni läser in någon sorts nyårssymbolik här nu, gör inte det. Jag talar faktiskt bara om anteckningsböcker. Jag älskar anteckningsböcker. Ni sku bara se hur fin min nya är. Mintgrön med en massa helvita sidor att fylla.

Till Anna

Jag Whatsappar så gott som dagligen med syrran. Och väldigt ofta med Bestiz. Men min Whatsapp-kommunikation, även om den är riklig, kom på skam när jag läste Tove Janssons Brev under julen. Varje brev är som en mininovell. Helt fantastiskt. 

I ett av sina brev till sin vän som emigrerat till USA ber Tove om ursäkt för flera månaders brevpaus. Men hon fortsätter att hon ju nog konstant skriver till sin vän, i huvudet. Och även om det ju är lite synd att vännen aldrig får breven, så hjälper det henne att få ordning på sina tankar för sig själv. Så är det även för mig. När jag cyklar eller sitter på bussen skriver jag både blogg och brev. I huvudet. Och det är ju lite tråkigt att mina vänner aldrig fått läsa dem, men liksom Tove så säger jag såhär; Det får mig att känna mig närmare dem. Jag för samtal med kompisar i mitt eget huvud och berättar sånt jag skulle ringa upp och berätta om vi befann oss i samma land. Eller åtminstone inom samma tidszon. Eller åtminstone inte konstant på andra sidan dygnet. (Det besvärliga är bara att jag sen ofta tänker att de är helt ikapp med vad som hänt här, för jag har ju "berättat" ren!) Jag är inget vidare på att hålla kontakt med folk. Men jag tänker på mina vänner konstant. Jag är glad när jag blir inkluderad i inbjudningar till fester, middagar och diverse proggis fastän de vet att jag inte kan komma. Jag tycker om att veta vilken bok som skall dissekeras till nästa i min bokklubb även om jag inte själv är med. Men jag är också mycket medveten om att det är en two-way street. Mitt nyårslöfte är därför att jag ska bli bättre på att höra av mig till mina nära och kära var än de eller jag befinner sig i världen. Inte bara telepatiskt. 

För flera månader sen skrev min kära vän Anna till mig: "Kan du inte börja blogga igen? Jag vill veta vad du tänker."  Det gjorde mig varm i hjärtat och sedan dess har tanken om att möjligen återuppväcka min Törnrosa till blogg sakta börjat smyga sig upp från mitt hjärta till min hjärna. Från tanke till handling. 

Jag tillägnar detta blogginlägg åt Anna. TACK för Julbrevet. Puss

CV

En gammal kompis skriver mejl och berättar vad han håller på med nuförtiden och att han gift sig. Och bifogar till sist fruns cv. För att liksom visa vem han gift sig med. Antar jag. För jag har då inga jobb att erbjuda henne. Är det igen jag som är out och det här är helt normalt beteende? I min lilla värld känns det nog lite underligt.

Leros

Jag hann precis vila upp mig lite här på Leros innan bl.a. Mia, Maria, Anna och Lotta anlände igår. Och idag har resan börjat på riktigt. En vecka framåt tänker jag bara koncenterera mig på mig själv. På att skriva. Och jag får skriva vadjagvill. Det får komma som komma skall. Mitt manus finns ju så klart. Men är det något annat som bränner här. Som blänker. Då går jag dit. Jag har ingen egen vilja här. Går på instinkt. Håller alla sinnen öppna. Dethär är en magisk plats så jag låter platsen tala för sig själv. Detta är Artemis egen ö och ifjol tog hon rösten av mig medan jag var här. Hon tvingade mig in i mig själv. Så jag har lärt mig att inte försöka styra för mycket medan jag är här. Vill helst inte reta upp henne igen.

Ja, och så äter vi ju lite god mat emellanåt också. Dricker lite retsina. Vår dagliga Fix inte att förglömma.

Panteli-byn på Leros. Där nere bor vi. Mias borg uppe till vänter. Obs. Den är hennes.