torsdag 30 augusti 2012

Gästblogginlägg: Tankar om tejp

Ordet tejp brukade jag förknippa med papper, sax, pyssel, paket och annat skoj. Förpackningstejp hörde till kategorin flytt och pafflådor. Tills en dag då jag fick ett samtal. Just där i det ögonblicket förändrades min syn på tejp, men inte bara på tejp utan på mycket annat också; myndigheter, vuxnas syn på barn, andras syn på uppfostran, min egen syn på uppfostran, min egen syn på mig själv som uppfostrare. Ja,  listan skulle kunna göras hur lång som helst. Det var i det ögonblicket jag blev upplyst att mitt barn blivit fasttejpat vid bordet på dagis, åtta månader tidigare. Och att hon hade gråtit. Medan jag satt på jobb med min kaffekopp och mina excel-filer hade mitt barn blivit fasttejpat vid matbordet på dagis, för att hon varit sprallig och viftat med händerna (förklaringen fick jag dagen därpå av de som gjort det).
Det tog en god stund för mig att förstå vad jag just fått veta. Jag måste fråga flera gånger om vi faktiskt talade om mitt barn, att det inte handlade om ett missförstånd. Sedan måste jag också flera gånger fråga om vi faktiskt talade om vår egenvårdare, att det inte handlade om ett missförstånd. Men nej det var inget missförstånd och nej det var inte en engångsföreteelse. Fler barn hade blivit utsatta och mycket annat som jag inte visste om hade på gått på dagiset under året. Sedan försökte jag tänka, "men tejp, inte kan det ju ha varit så farligt, hon måste överdriva det hela, hon har någon baktanke med det här".... Det finns säker teorier inom psykologi om sånt här, jag kan slå vad om att jag platsade i någon av de teorierna.
 "Keep Calm and Call Mom!" Jo, det var just det jag gjorde. Det verkar stämma. När i kris, ring mamma. Så pass mycket lugnare var jag efter det att jag kunde gå ut på gården och fråga dottern själv. Var det sant? Jo, det var det. Aldrig har jag sett en så skräckslagen blick i mitt barns ögon. En blick som förmedlade skuld, "mamma har fått veta att jag har varit dum". Det skar i mitt hjärta.  Tejp var inte längre den där klibbiga plastremsan som man paketerar med. Tejp var någon som använts för att kuva mitt barn, i min och min mans ovetskap. Pusselbitarna började falla på plats. Efter den dagen började en process som tagit nästan två år och tre månader att avsluta. Men det gjorde den igår. Nu kan jag äntligen låta tejp vara vad det egentligen är; något man klistrar fast saker med, inte barn.

Den här upplevelsen skulle jag gärna ha levt utan. Jag skulle gärna ha levt utan att behöva konfrontera personer som jag haft full tillit för i flera år. Jag skulle gärna ha levt utan att se kvällspressens löpsedlar gotta sig i mitt barns eländiga dagisliv. Jag skulle gärna ha levt utan erfarenheten av att se socialverkets totalt usla hantering av det skedda. Jag skulle gärna ha levt utan erfarenheten att vittna vare sig hos polis eller i domstol. Och jag skulle definitivt gärna ha levt utan allt det svenskhat som stod att läsa på finska pressens websidor och alla de kommentarer om antingen hur hysterisk eller dålig uppfostrare jag som förälder måste vara då för det första mitt barn varit så olydigt att det förtjänade tejp eller för att jag gjort så stor sak av det hela och fört det till polisen. Ack du milde, jag skulle gärna ha levt utan vetskapen om hur vårt samhälles barnasyn ser ut idag. Jag skulle gärna ha fortsatt leva i den goda tron att "systemet nog ser till att sådana saker inte kan hända".
Men vad har jag då lärt mig? Jag har lärt mig att vara lyhörd. Om mitt barn kommer hem och säger att något är fel, så då är det kanske det. Ödets ironi, jag var aldrig hysterisk gällande dagisets roll som vårdare innan det här hände. Nu är jag det. Som tur fick vi en så fin dagisföreståndare efter den här krisen att hon klarar av att hantera den här hysse-hönsmamman. Det är inte bara en gång jag ringt upp dagis för att diskutera något som jag lagt märke till...
Jag har också lärt mig att system ska man aldrig lita på. Min man brukade vara mycket misstänksam. Varje liten skråma skulle redas ut. Jag brukade tycka att han var lite jobbig. Nog förstod han väl att inget allvarligt kunde hända? Inte här i Finland. Aldrig. Det finns kontrollmekanismer, ju! Det finns ju andra som ser och hör och som berättar om något går galet. Det finns ju instanser dit man kan vända sig, ifall det går riktigt illa. Gott folk: Systemet är inte att lita på. Systemet är uppbyggt på så sätt att det skyddar de anställda men inte barnen. Om vi skulle ha gjort som dagisföreståndaren föreslog, skulle vi ha bytt daghem och låtit personalen fortsätta behandla de andra barnen illa. Vi skulle ha tigit och inte berättat åt de andra föräldrarna om vad som hänt. Vi skulle ha låtit den infekterade personalstämmningen fortsätta påverka kommande årskullar av barn i vår grannskap. Men det gjorde vi inte. För det kändes fel, helt fel. Hellre blir jag då kategoriseras som svensktalande pättrefolkets hyssemamma som inte förstår sig på uppfostran. För det känns lite bättre faktiskt. Om man måste välja.
 Till sist vill jag ännu säga att vårt dagvårssytem är bäddat för att sådana här saker kan fortgå, under ganska lång tid. Personalen kan vara rädd för sitt eget rykte på en liten arbetsmarknad och vågar då inte ställa sig upp mot sin chef eller kanske de t.o.m. blivit tillsagda att tystnadsplikt gäller. Det finns för lite dagvårdsplatser vilket leder till att man inte själv kan välja vilket dagis ens barn ska gå på. Om man måste gå tillbaka på jobb är det bara att tacka och ta emot den plats man får och sedan försöka intala sig själv att allt nog säkert är bra där (fast instinkten kanske säger något annat). Och en lagstiftning som säger att för att en person med fasttjänst ska bli uppsagd måste det finnas flera varningar eller prick i protokollet. Tänk, utan mediedrev och en enad föräldrakår kan det gott och väl hända att de skyldiga fått fortsätt på vårt daghem framtill igår. Två år och tre månader till!
Som morgonprataren på radion konstaterade idag så har nog tjejerna som gjorde det här fått sitt straff för länge sedan. Jag var aldrig intresserad av att skada dem. Jag kan förstå varför den här situationen uppstod och jag har för länge sedan kommit fram till att det var inte bara deras fel. Det känns egentligen ganska hemskt att ha varit delaktig i att de blivit dömda på det här viset. Vad jag var intresserad av var att skydda barnen, både barnen på vårt daghem och alla andra barn på daghem i Finland. Jag är glad att Hovrätten förstod vad det handlade om: att signalera att detta inte är okej!

Skönt att det är över, nu återgår jag till att tejpa paket. 


Softys anm. Jag fick en förfrågan per mejl om jag tar emot gästblogginlägg här på min blogg. Det gör jag gärna och om det finns någonting DU vill ta upp men saknar forum för det, eller om du vill skriva anonymt, ta kontakt. Som i fallet ovan tillåter jag även anonyma inlägg, beroende på sakens natur. Min mejladress finns till höger.

Jag vill tacka dagens gästbloggare för detta viktiga inlägg som både är mycket personligt men samtidigt angeläget för oss alla. 

torsdag 23 augusti 2012

Jag är där

Igår när min akupunktör kände på mitt hjärta och andra organ (via pulserna i min handled, weird I know) frågade hon mig: "Var är du? Du är nog inte riktigt här nu, i dig själv." Och nej, jag är inte riktigt här. Men det är liksom svårt att inte vara med halva hjärtat och hjärnan i L.A. redan. Speciellt en regning morgon som denna då jag talar på Skype med Fred som just kommit hem från beachen där han varit och surfat... I samma veva berättar han att han cyklat förbi en byggnad som är precis vad vi letat efter. Jag kollar in stället på google earth och får hjärtsnörp. Det är just sådär och där som vi vill bo! Men, vi håller fast vid vår plan att tillsammans söka vårt nya gemensamma hem. Det är ju en del av det roliga. 

Det är också därför det är lite tyst här på bloggen för tillfället. Det enda jag tänker på är L.A. och jag täcks inte hela tiden bara skriva om min längtan dit och till min man. Det blir lite tråkigt i längden. 

Jag inreder vårt hem (och köper plötsligt en massa designtidningar!), planerar utflykter till Griffith Park, picnicer vid Hollywood Bowl och vi har t.o.m. redan biljetter för en weekend resa till San Fransisco. Men innan allt detta har jag tusen saker att göra här först. Så jag måste lite öva mig på att vara närvarande och göra en sak åt gången. Mindfulness, eller vad det heter.

tisdag 21 augusti 2012

Ur barns mun

Idag var jag och hälsade en ljuvlig liten bebis välkommen till världen. Storebror 8 år frågade mamman om det faktiskt är sant att man "måste göra det där" för att det ska bli en bebis. Jo, det är sant, svarade mamman. "På riktigt?! Har du gjort det med pappa?" "Ja." "Har ni gjort det i duschen?!" 
Jag kände att det var min cue att åka hem.

måndag 20 augusti 2012

Måndagkväll

Det bästa med att det är måndag är att jag snart får gå hem och titta på nyaste delarna av Breaking Bad och The Newsroom. Är fortfarande inte heeelt såld på Newsroom men den har stark potential och jag ville ju bli journalist nångång i tiderna så serien passar bra för mig. 
Knarkkokare har jag däremot aldrig velat bli (vet inte ens vad crystal meth heter på svenska?!) men Breaking Bad är trots våldet en helt rysande bra serie! I New York talade vi om Walt med min svägerska och kom överens att han hör till de obehagligaste typerna på tv. Varje gång han rör sin fru får jag gåshud. And not the good kind.

Snart, snart. Men först måste jag städa för det gjorde jag ju aldrig under helgen...

fredag 17 augusti 2012

Hemlängtan

När min längtan till L.A. blir alltför stark pinar jag mig själv att titta på denhär videon som är filmad i mina kommande hoods. Jag vet precis var varje scen är inspelad, och beachen cyklade jag till varje morgon för min morgonworkout. Längt! 

Westside, baby... 

torsdag 16 augusti 2012

Perfektion, nästan

Hann träffa två finfina vänner efter jobbet, PÅ TERASS! Det har inte hänt många gånger denna sommaren... skumt. Sen överraskade två andra finfina vänner mig med att bjuda på fantastisk middag på Boulevard Social och sen sommarbio på Engel! Alltså jag förvånas ständigt över hur jag kan vara så lyckligt lottad att ha så många underbara mänskor i mitt liv?!

På Kesäkino såg vi Les neige du Kilimandjaro. Fasligt vacker film. Med lite Le Havre-känsla. Och så blir man ju bara så lycklig av att få lyssna till franska filosoferingar om vilken drink som passar bäst till hjärtesorger. Fantastique!

Gick hem i den varma augustinatten och tänkte att det enda som fattas för att göra kvällen perfekt är att jag skulle få komma hem och snusa min man i nacken. Men finfina vänner gör  den bristen lite lättare att uthärda. 


tisdag 14 augusti 2012

Fallskärmslös

Ni som följer mig på Instagram (lasofty) vet att jag är alive and kickin' och nyss hemkommen från New York. Övriga har tydligen blivit lite oroliga för idag ringde Patiperra och undrade om allt är ok med mig när jag inte synats till i sociala medier på länge. Tackar för omtanken men jag mår prima. Eller alltså, det tar lite tid att åter landa i verkligheten, men snart har ni mig här i tid och otid igen! (Ok, jag landade egentligen med en rejäl smäll, så det tar snarare tid att återhämta mig från fallet.)

Ikväll blev det första bokklubben efter sommaren. Kanske enda trösten efter Nyki-resan. (Nä, förlåt nu ljög jag. Jag hann ju faktiskt med både familjekräftskiva och Flow också under helgen.)
Kvällens bästa saldo handlade inte om boken vi läst (The Marriage Plot/Eugenides) utan var ett österbottniskt ordspråk. Nu kan jag varken skriva eller tala närpesiska så ni får läsa det själva på rätt sätt: "Man vänjer sig vid allt, förutom vid en istapp i reven för den hinner smälta bort innan man blir van.