lördagen den 28:e april 2012

Storhetsvansinne?

Jag tog en liten tupplur för att klara av månadens pärs igen. Jag drömde att min blogg inte alls hette Mjuklandningar. Den hette Jag är jättestegens herre. 


Vad månne Jung skulle säga om det?

Lördagsgodis


fredagen den 27:e april 2012

Längt

Ok. Min hjärna gick och dog. Definitivt. Koncentrationen bara puts väck. Den blåser kanske i någon vappentuta någonstans. Själv sitter jag här och längtar utan att riktigt veta vart jag längtar, som en annan Tove Jansson. Kanske längtar jag hit? Till Wood, en av våra kvarterskrogar i L.A. Fast egentligen längtar jag nog i så fall mera till stället mitt emot... Leaf. Skulle kunna döda för deras svamp-avocado-burgare just nu. (Fast jag skulle inte behöva för den är vegansk, hehe. Och raw. Mums!)
I stället tänker jag gå till Delicato tror jag. Faktiskt inte så dumt det heller. Och solen skiner. Och jag får ta på mig solbrillor. Och det är fredag. Och min svägerska meddelar på Skype att hon bokat rum åt oss i New York när vi ska dit på bröllop i augusti. Och så talar vi lite om livet och livets mening. Det är sånt vi brukar filosofera kring. Mest brukar vi dock bara äta. Laga mat. Diskutera mat. Och äta lite igen. Och dricka vin. Det är bra med sådana svägerskor. Och det är bra att det är fredag. Nu ger jag upp tankearbetet för idag. Softy has left the building.



Dags att ge upp nu?

Den magiska fredagsgränsen för när hjärnan bara ger upp börjar närma sig... Idag tyvärr minst en halv timme för tidigt. Jag tror att min koncentration blev kvar och fortsatte att fira vapp på åttonde våningen där kontoret bjöd på Vappenlunch. Jag förstår henne, där fanns både serpentiner och ballonger. Men inte så mycket jag kunde äta. Korv - nej tack, superduperultramajonnäsig potatissallad - urk, chips - visst, men helst inte till lunch. (Slängde dock i mig några så jag inte skulle svimma). I stället drack jag vichy och sake som japanerna bjöd på. (En annan ytlänning hämtade tequila. Vem har påstått att det bara är finländare som super?!)

Vid närmare eftertanke är det nog inte så konstigt att hjärnan min trampar vatten. Jag menar sake. 

Blod och utropstecken

Röda korsets blodtjänst efterlyser blod! Det kommer att vara brist på blod under nästa vecka! Om du hinner och kan så gå och donera blod före Vappen! Som belöning får du smörgås och kaffe och bättre karma!



Saker jag vill göra i sommar, del 1

Lära mig att cykla i högklackat.

torsdagen den 26:e april 2012

Avskuren

Igår var min IT-kille här och fixade något på min dator. Idag har jag ingen fungerande mail. Great. Jag kan bara hoppas att jag får det åtgärdat snabbt. Blir lite stressad av tanken på alla obesvarade mail nämligen.


Känner mig helt avskuren från omvärlden. Tur att man kan blogga. 

onsdagen den 25:e april 2012

Att skena iväg

Jag är så van att se min man i jeans och t-shirt att när jag såg honom på Skype i kostym och slips blev jag helt till mig. Ännu mer till mig blev jag när han förklarade att han var på väg till rätten. Jag hann tänka många tankar. Fan ta det amerikanska samhället! Nu har han redan blivit stämd p.g.a. dendär hunden! Jag tänker aldrig flytta till detdär crazyga landet där alla bara vill stämma varandra! 
Som tur hann jag inte uttala dem högt förrän jag insåg att han antagligen bara var på väg på jobb...  

Patrona

Ay Dios mío que ricooo!!!

Två helgon

Att gå igenom min kreditkortsräkning hör verkligen inte till mina favoritsysselsättningar. Men ibland kan det vara rätt roligt ändå att försöka luska ut vad man riktigt lagt ut sina kosingar på. Ni vet när många små butiker och restauranger fakturerar under ett helt annat namn än lokalens? 
Igår försökte jag lista ut vad "Kaksi pyhimystä" är för någonting. Nio euro har jag lagt ut på mat där. Jag har ingen aning om vad det är för ett ställe. Men det var ju bra att pengarna gick till två helgon åtminstone!

tisdagen den 24:e april 2012

You can't handle the truth!

Lite mosig i hjärnan idag efter att min man väckt mig mitt i natten. Stackaren hade kört på en hund på vägen hem från jobbet. Det är ju upprörande för vem som helst men min man är världens största djurvän. Han har ganska låg tolerans när det gäller mänskor, men han älskar alla djur! (Och de älskar honom!) Dessutom har han efter att enbart ha cyklat och åkt buss i L.A.  i åtta år köpt en bil i förra veckan. Gissa om han ångrar det nu? 


I det vackra vädret tänkte han att kör strandvägen hem. En tjej hade cyklat längs med vägen med sin chihuahua springande okopplad bredvid. Fred hade ingen chans att ur en SUV se den lilla hunden springa ut på vägen. Han körde förstås genast hunden till djursjukhuset men den kunde inte räddas tyvärr. Trots att både ägaren och en fotgängare som också kom med till sjukhuset med hunden i sin famn båda om och om igen sa att det absolut inte var hans fel så är det klart att man beskyller sig själv i en dylik situation. Veterinären hade också tröstat både Fred och ägaren, men samtidigt sagt strängt att man MÅSTE ha koppel om man cyklar längs med vägen. Speciellt med en så liten hund och om man inte är ABSOLUT 100 % SÄKER på att hunden inte springer sin väg. (Dessutom, är det inte meningen att chihuahor ska sitta i korgen på styrstången och inte springa bredvid?)


För skärrad för att laga mat gick min stackars älskling senare ner till Tacomiendo över gatan. De känner oss där vid förnamn för vi älskar deras mat och går dit ganska ofta. Så Fred berättade vad som hade hänt och beställde även en cola. (Något som bevisar hans upprivna tillstånd för normalt ser han läsk som roten till allt ont.) Alla som jobbar där började storskratta. De tyckte det var skitlustigt att han var så uppskakad över en obetydlig liten hund och sa att de nog inte säljer en cola åt honom. Han undrade så klart varför. "If you can't handle killing a chihuahua you can't handle a coke!" var svaret. Jag har på känn att det kommer att bli ett bevingat uttryck i vår familj...

måndagen den 23:e april 2012

När man koncentrerar sig på fel saker

Tittar på gamla avsnitt av Babel på webben (Tack för påminnelsen K!) och Jonas Hassen Khemiri är så fruktansvärt vacker att se på att jag får lite ont i magen. Huh. 



Fegisen

Idag, på Bokens dag av alla dagar, så leker jag med tanken att utmana mig själv och inte köpa en enda bok till före min flytt till USA. Men alltså jag vågar inte... Don't make promises you can't keep heter det visst. Dessutom, tänk om det strular till sig med min visumprocess och jag plötsligt måste vänta över ett år? Nej, jag får hjärtklappning och andra abstinensbesvär av bara tanken.



Idag diskuterar vi feminism

Än en gång. 


Läs här


och här


http://charlottehitochdit.wordpress.com/2012/04/23/feminism-som-ideologipolis/

Ifjol körde jag med en stor knallrosa kalender och pinkfärgat anteckningsblock som jag alltid smällde fram på mötesbordet. Just för att jag var så hjärtligt trött på att dessa färger som traditionellt ansetts vara mer kvinnliga (eller snarare flickiga) samtidigt varit ett tecken på att man inte riktigt kan tas på allvar. 


I år är både min jobbkalender och anteckningsblock orange. Inte lika "farliga" färger. Men jag måste erkänna att det krävdes lite mod av mig att använda dem i min superkonservativa yrkessfär där man normalt bara ska använda sobra och neutrala toner (i alla hänseenden) för att uppfattas som professionell. 
Jag köpte dem mest för att jag blir uppiggad av den glada färgen. Men lite normbrytning på samma gång är aldrig fel!



Barnkalas

Igår levererade jag tårtan till min systersons barnkalas och stannade och hjälpte till också lite där det behövdes. Min systerson hade i år önskat sig en bilbana till kaka och liksom ifjol hjälpte mina konstnärligare vänner till och vi bakade tillsammans världens finaste bilbanetårta ever! Nallarna var chaufförer och läsare med god syn kan se på gårdagens foto att vissa av dem t.o.m. hade hjälm (av mandelmassa, så den skyddade nog inte så mycket tyvärr). Banan var komplett med trafikljus, pitstop med bensintankare och en tavla som visade remaining laps. Systersonen var nöjd. "Mosse, den är sååå najs!" var den spontana och lyckliga reaktionen. Påföljd av en bamsekram. Och Mosses hjärta smalt igen samtidigt som det jämrade sig lite att trollungen gått och blivit så gammal att han redan talar som en tonåring. (Han är fem.)


Men tillbaka till kalaset. Mitt hjärta klappade som vanligt extra hårt för detdär lite udda barnet som inte lika självklart hänger med i de andra barnens lekar. Som själv hade ritat kortet jämfört med alla andras butiksköpta. Som hellre kastade boll med mig än ägnade sig åt samma bärsärkagång som de övriga killarna. Och trots att de är så söta, så söta så är redan barnens värld obarmhärtig; domen kommer snabbt när man leker på fel sätt: "Du kommer aldrig att bli bjuden på mitt kalas!"


Mitt blödiga hjärta skulle nog aldrig klara av vådan av att ha egna barn tror jag.

söndagen den 22:e april 2012

Kalasdags

Söndagsmys

När världen bara känns dum och elak och jag inte hinner läsa Anne på Grönkulla för att bli lugn i hjärtat igen så tittar jag på denhär videon i stället.

fredagen den 20:e april 2012

Det bästa som hänt mig idag

Är att jag upptäckte denhär nya bloggen! Looove it! 


http://whatshouldwecallme.tumblr.com/



Men jag älskar dagens regn också! Helt på riktigt! Ska det regna så får det gärna hälla ner. Som det gör nu. Love it too!

4/20

Idag är det Marijuanadagen i USA. Jag påstår inte att ganja eller vad du än vill kalla det är hälsosamt. Men jag tror att det finns en hel del finska män som skulle må bättre av att dricka lite mindre och röka på lite mer. Bland annat skulle familjevåldet minska. Helt säkert.


Ps. Den som drar en ärta i näsan av detta inlägg kan med fördel gräva ut den någon annanstans än i kommentarfältet på min blogg.

torsdagen den 19:e april 2012

I wonder if heaven's got a ghetto

Är lite tudelad gällande detta tilltag på Coachella. Häftigt vad man kan åstadkomma nuförtiden men jag vet inte... Trots att Tupacs California Love var vår bröllopslåt så tycker jag kanske ändå att man kan låta de döda vila i frid. Men jag är rädd att vi hädanefter kommer att få se många döda stjärnor på scen...


(Jag ville fara till Coachella i år men biljetterna var ju slutsålda innan man hann blinka.)


onsdagen den 18:e april 2012

Drömhuset

Detta inlägg skrev jag egentligen redan för tjugofem dagar sedan. Men i stället för att publicera det hade jag tydligen av misstag bara sparat det. Gör ett nytt försök trots att tidsperspektivet nu blir lite konstigt.

Igår var det söndag, den universella dagen för bostadsvisningar. Vi sprang (cyklade) på ganska många i Venice och Culver City. De flesta var till salu och vi har tänkt hyra ännu ett par år. Men vi gick ändå för det är alltid bra att ha ett hum om den lokala bostadsmarknaden. Plus att jag älskar att titta på hus!

När vi såg att det fanns ett hus till salu på Amoroso Place var det givet att vi måste gå och kolla på det. "Den älskvärda platsen", tänk vilken adress! Så vi gick, vi såg, vi blev förälskade. Jag kan inte förklara hur underbart det där huset var! Men först måste jag berätta om gatan. Amoroso Place visade sig vara en liten och smal tvärgränd där inga bilar kan köra. Bara det, att hitta en liten fristad från de bilkantade gatorna i L.A.! På båda sidorna av gränden fanns det hus i Villa Villekulla stil, ett moderniserat med en japansk trädgård, en söt liten mormorsstuga och allting där emellan. När vi gick längs med gatan kom vi i mitten fram till en avrundning kantad av ett runt staket. I mitten stod ett gammalt och knotigt men segt klätterträd. I dess grenar hade man hängt trägungor på olika höjder. Det såg helt magiskt ut! Vid dethär laget var jag redan såld innan jag ens hade sett själva huset. Men när vi kom fram till själva huset blev vi båda ännu mera lite förälskade. Huset var ganska litet, mer som en stuga än ett hus egentligen. Två små sovrum, ett badrum, kök och ett minimalt vardagsrum. Det var byggt 1921 och målat ljusgrönt. Men trädgården... Herregud, jag kan inte förklara trädgården. Den var tre gånger så stor som huset. Med tre olika "avdelningar". En liten hörna med två stolar, ett litet bord, glödlampa och ett bord med vinprovarglas bredvid. Tänk att sitta där och filosofera på kvällarna och testa ett nytt vin! Lite åt sidan var där två solstolar i mörk trä med vita filtar ovanpå och enorma läslampor. Bredvid solstolen låg där en enorm hög med böcker varav åtminstone hälften låg på min egen personliga läslista. Sist men inte minst, längst in i trädgården hade de satt upp ett stort bord. Bordet var kantat med pelare omringade av grönväxter. Långa vita gardiner som nu var fastknutna hängde ner från pelarna. På staketet mot granntomten hängde tiotals speglar i olika former och med olika ramar. Grillen jämte ett litet utekök stod bredvid det andra staketet. De hade inget ordentligt matbord inne i huset, bara en litet frukostbord för två pers. Men vem behöver matbord inne när man har en sådär fin utematsal?! Jag skulle sååå vilja hålla middagar för mina vänner ute i trädgården... Suuuck... 

Det bästa med huset var ändå läget. Ett tyst litet paradis, men bara tre kvarter från Abbot Kinney Boulevard, huvudgatan i Venice för shopping och restauranger. (Men inte en enda Gap eller restaurangkedja, det är veniceborna helt för hippa och bohema för. Tänk mera vintage och funkiga barer.) Och sex kvarter till beachen och Venice boardwalk. Två till biblioteket.  Men som man säger i USA. På bostadsmarknaden finns det bara tre saker som gäller; location, location, location. Vilket förklarar det lilla priset på 1,2 miljoner dollar. Därför förblir huset det ouppnåbara drömhuset. Med betoning på dröm.

Fred undrade av mäklaren varför i fridens namn ägarna vill sälja stället. (Vi tänkte att de kanske skulle få fler barn, för det var ganska trångt.) "Because they're moving to Hawaii", var svaret. Got it.




"Vårt" lilla hus!


Tänk att vakna på morgonen och bara kunna öppna dörren i sovrummet och stiga direkt ut på gården.




Det fanns en liten kamin i vardagsrummet. (Inredningen är kanske inte helt i egen smak men den kan man ju alltid ändra på sen när vi flyttar in.)


Matsalen fanns i trädgården!


Bostadsförmedlaren berättade att de hade hållit första visningen som en twilight showing, vid skymningsdags med vin, ostar och en massa levande ljus. Jag började skratta för jag kan inte tänka mig att en dylik bostadsvisning skulle funka så bra hemma i Finland...


En öppen spis fanns det också... Och så älskar jag mumindalslyktorna i träden!  (Hör ni hur mitt hjärta längtar, hör ni?!)


Nu är det ju bara början på våren ännu, men jag kan bara tänka mig hur det ser ut i prunkande somrig grönska!


På framsidan av huset hade de en plåtgiraff som hälsade en välkommen. Jag vet hur det låter, men jag tyckte den var alldeles ljuvlig!



Pippi bor helt tydligt i ena grannhuset.


I ett annat bor någon som antingen är lat eller väldigt miljömedveten. De hade anlagt en drought smart trädgård, trendiga just nu i  L.A. där alla trots bilhelvetet leker att de är supergröna.


En granne hade målat flamingon på dörren. Fattar ni att jag måste få bo här?!


Det finns fler foton på länken nedan. Det är nog lustigt hur de lyckats få det att se stort ut... För det var det verkligen inte! Och jag tycker inte att fotona från gården är så lyckade heller. Men ett ljuvligt hus var det! 
(Om ni går in och kollar måste ni titta på hur mysig gatan var!)


http://www.realtor.com/realestateandhomes-detail/934-Amoroso-Place_Venice_CA_90291_M18561-05551?source=web



Made for me

(Fred skickade mig några foton från när jag var där.)


Min man köpte vin åt mig på Trader Joe's. Vanligtvis brukar vi inte gå enligt roliga etiketter när vi köper vin men dessa flaskor kunde han inte motstå. Han kunde inte bestämma vilkendera av texterna som var mer passande för mig så han köpte båda... Som tur kan man väl säga för vinet visade sig överraskande nog vara jättegott! Pinot gris var det. 


(Fast denhär texten hade också passat mig...)



"What a wonderful round, full body." "Why, thank you."



"I'm a glass is half-full kind of bear." "My glass is half-empty, how 'bout a refill?"

Karneval i stan

Polisen ordnade karneval på vår gata när jag var i L.A.


Det gick för övrigt en väldigt bra tv-serie några år sedan, Carnival. Tyvärr räckte den bara en säsong.


Ankdammen var också representerad.


(Tillfällig) utsikt från vårt köksfönster.





tisdagen den 17:e april 2012

Hemma

Läste mitt tidigare inlägg och insåg att jag skrivit "hos oss" och "här" i stället för "där" och "hos Fred". Jag börjar tydligen identifiera L.A. som "hemma", eller åtminstone ett annat hemma. Det känns bra. Jag tror att det är bra att denhär flyttningsprocessen fått och får ta sin tid. För varje resa jag gör till Kalifornien så känns flytten igen lite närmare och verkligare, men samtidigt också mer naturlig och efterlängtad. 
Fastän beslutet fattades redan för länge sedan så är det bra att det fått mogna i fred och fastna ordentligt i själ och hjärta. För nu känner jag att jag är redo för nästa äventyr i livet, trots att jag kommer att sakna Helsingfors och alla mina kära personer här helt fruktansvärt mycket! Men det blir nog bra. Det känns bra. 
Det är en bra tanke att gå och lägga sig med. Godnatt!



Namedropping

När nu namedroppingen är i full gång och Mildred Pierce går på TV (och Titanic igår) så kan jag berätta att min guddotter Simona döptes i samma kyrka där Kate Winslet gifte sig. Hahahaaa! Visst vill ni ha min autograf?!

Detta hände också

Tömde resten av fotona från min telefon och på basis av dem verkar vi mest ha ätit i L.A.... Ups. 


Vi besökte the original Farmers Market. (L.A.:s motsvarighet till Saluhallen.) Det visade sig vara ett ypperligt ställe att bonga kändisar. Men det är ocoolt att tala om såna saker så jag låter bli... Nästan. För jag måste nämna att Alicia Silverstone kom in och handlade en raw födiskaka på Leaf, världens bästa raw café som ligger i kvarteret bakom vårt hus.  Det var helt tydligt inte hennes första gång där, hon var så tjomis med ägaren. (Jag har hennes vegankokbok och ångrade lite efteråt att jag inte vågade öppna mun... Inte för att jag vet vad jag skulle ha pipit fram. 'Öööh, tack för kokboken!' Tur att jag höll tyst!) 

Jag älskar själv Leaf men Fred vägrar gå dit mera, vilket är jättestörande när det dessutom är precis bredvid oss, efter att servitören varit oförskämd mot mig för att jag lämnade för lite dricks tyckte hon.* Hata drickskulturen! Men det är så gott där så jag förbiser det skedda och går dit i smyg när min man är på jobb. Schhh! (Han blev helt chockad över min icke existerande principfasthet när han hörde det första gången.)


*Vilket jag enligt konstens alla regler nog inte gjort. Jag är rätt bra på att lämna dricks. Plus att min man blir skitförbannad om man snålar där. OM man fått bra service. Those are the magic words, bra service.

(Med närmare eftertanke kanske Fred bara fejkar vara så upprörd så jag inte ska tvinga i honom mera rawsagna... Hmmm... Fast jag tror inte det för han älskar raw sushi i Santa Monica och raw burritos som vi brukar äta till brekkare på Farmers Market.)


På tal om Alicia Silverstone så heter hennes nye unge Bear Blu. Alltså vad är det med amerikanska kändisar och babynamn?!



Jag går helt nuts på såna här ställen!


Fred tog mig på en fab date på fredagkväll. Vi åt sushi uppe på 21:sta våningen i downtown L.A. Och jag förundrade mig igen över fantasilösheten vad gäller vegesushi hemma i Finland...


(Precis nedanför oss låg the Standards terrass. Där först hade man kunnat kändisbonga om man haft kikare.)


Detta var inte rå sushi för det var med ris. Men jag har också ätit helt fantastisk raw sushi i L.A. Ingenstans är det så lätt att äta superhälsosamt! (Vilket vi nog inte alls alltid gör... Men så där i princip!)


Jag älskar att gå på sushirestaurang med min man för han låter alltid mig välja precis allt vad vi ska äta!


Veggie tempura. I tapiocamjöl. Sååå gott!


Glad man när han får mat! Gigolovarning med öppen skjortkrage...


Efteråt gick vi på teater och såg 'I väntan på Godot'. Den gick mycket passligt just nu i L.A. eftersom jag fick just den pjäsen att läsa i min manuskurs.

Veckan innan satt James Cromwell framför oss i publiken till en annan pjäs. Nu stod han på scen! Vi hade inte alls märkt att han var med i Godot. Ett lite kul sammanträffande! (Jaja, så kom där lite namedropping igen. Men namedropping är bara störande när man personligen känner den namedroppade. Tänker jag. Och jag kan inte låta bli att bli lite starstruck... Så nördig är jag nu bara.)


Utanför Walt Disney Concert Hall. 

När vi kom ut från teatern var en massa gator avstängda för de höll på och filmade ett avsnitt till nån polisserie så vi fick gå en grym omväg tillbaka till bilen. Men vad gör det en varm och fin kväll när man får gå förbi såhär fina byggnader i stället!



Nästa dag blev jag igen överraskad! Denna gång var det bästis som bjöd på överraskningen i form av brunch på ett härligt franskt café i Culver city! Hon hade mailat Freddy i smyg. 
Härliga bästis! 

(Ni kan säkert gissa vad vi åt på basis av namnet.)


Det var en namibrunch som började med franskpressat kaffe och färskpressad blodapelsinjuice. 

La Petite Crêperie är ett litet men supermysigt ställe! Möblerna är byggda av återanvänt trä och stolarna är också överdragna med gamla gardintyg. På väggen hänger en Modigliani som ser helt äkta ut men när jag frågade ägaren som är fransman så log han bara mystiskt så jag vet inte säkert.

Jag hoppas jag någon gång har chansen att återgälda fransktalande bästis med brunch på samma ställe!


Älska en stad där man kan beställa hem stenugnsbakad veganpizza en kväll kl. 10! Såååååå gott!!! (Och som dessutom kostar mindre än Kotipizza.)


Börjar ni bli trötta ren på mitt matporriga skrytinlägg? Bra, för nu kommer de sista bilderna från telefonen. "Avskedsdrinks" för denna resa på Akasha i Culver city. Jag tog en pomegranate martini. Den var okej men nowhere near den man får på A21 (i Helsingfors).

Sen råkade sig faktiskt så att när jag i mitt jetlagtöcken knäppte på tv:n förra veckan mitt i natten så kom The Hills på MTV. Var tror ni de satt på drinks? Jo, på Akasha! Alltså på riktigt! What are the odds? L.A. har ganska helvetes många restauranger. Men gissa vem som fick lite ledsamt? Buuu.


Sweet potato fries hör till det godaste som finns!


Men deras deviled eggs var inte aaalls lika god som de vi åt i Santa Barbara ifjol.

Nu får man börja leva lättare igen... Detox, here I come!

EDIT. Akasha syns faktiskt också i dendär relationskomedin med Ashton Kutcher och Natalie Portman. Det finns en identisk leffa med Mila Kunis och Justin Timberlake så jag blandar ihop namnen. Men Ashton sitter åtminstone i Akashas bar i leffan ett par gånger (restaurangens namn syns inte men jag kände igen stället). Sen vinglar han omkring i filmen stupfull på vår gata! Jag hyrde den en kväll för att pigga upp mig själv när jag hade ledsamt. Tänkte att en lättsam rom com är just vad jag behöver. Lite fel val liksom. Gissa hur mycket Loslängtan jag fick sen!

EDIT 2. Om nu någon mot förmodan skulle få för sig att vi på något sätt är trendiga, eller ännu värre, försöker vara trendiga så måste jag påpeka att Akasha bara råkar ligga nära oss och ha god mat. Och så har de ett eget bageri. Det alltså har bara råkat sig att vi gillar stället. Vill poängtera detta så ni inte tror att jag ba "ååååh, vi är så sikatrendiga och går på restaurang som syns i filmer!". 

EDIT 3. Fast haha! Jag avslöjade ju just min totala otrendighet. Nånting som syns i en sunkig rom com och i ett gammalt avsnitt av the Hills kan nog aldrig klassas som trendigt...



Det man inte "får" blogga om

Game of Thrones (andra säsongen, jihuu!) följt av läsning om en tjej på 1400-talet som vill bli nästa Johanna av Lothringen visade sig vara en dålig kombination strax före läggdags. Herre gud vad jag har slagits och fäktats med svärd hela natten! Jag är helt slut i armarna.

måndagen den 16:e april 2012

Blumen

Jag firade min födis hela dagen i lördags och gud vad härligt det var att komma hem idag, en högst vanlig måndag, till ett hem med färska blommor! Hmm. Kanske jag borde skaffa mig en krukväxt i alla fall?


Kakan var dock uppäten.


Detta har hänt

Jag har äntligen landat. Fysiskt landade jag redan för en vecka sedan. Men psykiskt känner jag att jag landat först nu.  Tampades med värsta jetlagen någonsin hela förra veckan. Idag är första dagen som jag kännt mig normal, sett normal ut och kunnat jobba normalt utan att nicka till och slå huvudet i datorn med jämna mellanrum.


Jag lyckades glömma kameran i L.A. så ni får hålla till godo med ett litet axplock från min I-Phone. Jag har inte ens orkat Instagramma dem så de skulle se coolare ut. Dålig bloggare. Ajabaja.



Min man lurade mig att vi skulle äta lunch på båten Queen Mary i Long Beach. I stället hamnade vi på en heliport. Jag hade ingen aning om vart vi skulle och trodde att han skämtade in i det sista. 


Framme på vår hemliga destination som visade sig vara Catalina Island. 
Jag fick sitta bredvid piloten. Det var ganska coolt och så fint att flyga över vattnet och plötsligt se en Lost-aktig ö stiga fram ur havet. Jag hade aldrig åkt helikopter tidigare.


Fred hade stiligt nog packat ihop våra saker i en brun papperspåse... (Till sitt försvar sa han att han ju inte kunde ta fram en ordentlig resväska utan att jag hade blivit misstänksam.) Jag har samma outfit på så gott som alla bilder för åt mig hade han packat med jeans och en kjol men inga övre delar. Och inga underkläder heller. Fråga mig inte hur jag löste den situationen. Men min sminkväska, min medicin och kontaktlinser var med så jag ska inte klaga. Och det var ganska skönt att resa med lätt, öh jag menar utan baggage.


Champagne väntade på hotellrummet.


Jag är inte en stor vän av turistiga t-shirts så jag använde nästan bara klänningen jag hade på mig hela tiden. Freddy däremot tvingades köpa en hoody för han hade glömt sin tröja i bilen.


Före...


Och efter. 


Ja, jag åt upp en hel hummer. Må Neptunus förlåta mig. Men ska man äta lokalproducerad mat så blir det lätt hummer på denhär ön.





Påskgodis. Jag förstår inte hur det är meningen att man ska äta såna här äppel.



Hamnen i Avalon där vi bodde.


Ett skepp kommer lastat med störande kryssningsresenärer. (Till skillnad från oss då som så klart aldrig är störande turister.)


Älska eukalyptusträd! (Fanns överallt på ön.)


Grönt är skönt.


Såhär högt upp på holmen var vi.


Förutom ett par taxin så är inga bilar tillåtna på Catalina. Så invånarna kör omkring i golfbilar. Tydligen finns det bilskola för sånt också. Haha!


Vi måste så klart också testa så vi hyrde en golfbil och körde omkring på ön.






Detta är coola Ellen som vi träffade på gatan när vi fotade och hon bjöd oss hem till sig om vi ville fota från hennes terass där hon har en så vacker utsikt sa hon. Vi tog "the Dragon stairs" upp till hennes gata. Jag vill också ha Dragon stairs i mina hoods! Sen berätta hon en massa crazyga historier om sitt liv. 
Invånarna var helt otroligt vänliga! Så fort man stannade upp för mer än tre sekunder så var någon där och undrade om man behövde hjälp. Höjden var när jag skulle köpa frimärken på posten och inte hade tillräckligt med mynt. Posttanten ba: "Onödigt att du söndrar en sedel för det. Ta här!" Och så gav hon tre frimärken åt mig! Knappast går den amerikanska posten i konkurs för det men lite speciellt var det ju.
Freds kommentar: "Well no wonder they're friendly! They probably feel sorry for all us sad bastards who DON'T live on this island!"


Fullmåne och en sömnlös natt i Avalon.



På morgonpromenad. Stadens bio och teater syns i bakgrunden. (Fast de kallar den för Casino ''för så heter det i Italien''. Ok.)


Medan vi var där planterade vi också ett träd för att hedra minnet av Freds kompis pappa. Plantorna hade delats ut på begravningen. Fred tyckte att Catalina var ett bra ställe för ett träd. Vi får hoppas det!


Det mulnade till dagen då vi åkte hem. 



Vi tog båten hem och Pelle Pelikan väntade med oss på bryggan.


Slut på den semestern men vi kommer på nytt för jag vill ha mera hummer!