onsdagen den 29:e juni 2011

Mi hermano

Igår anlände min lillebror* från Argentina och det gör mig så lycklig, så lycklig! Svårt bara att försöka koncentrera sig på jobb när mina två killar går omkring på stan och njuter. Aaargh! Ja vill å! Två dagar till måste jag orka, sen! 
Av någon anledning har varje "sista" jobbdag denhär veckan plötsligt genererat en dag till... Jag hoppas verkligen att det inte fortsätter i all oändlighet!


Det går inte att lägga in foton på bloggen just nu av någon anledning så ni får se kort på min söte bror en annan gång. När jag frågade honom om det är ok att jag lägger upp foton på honom på min blogg svarade han: "Vad än som gör dig lycklig gör mig lycklig!" Han är så gullig, min bror!


*Min lillebror från min värdfamilj i Argentina that is. Han var sex år gammal när jag bodde hos dem som utbyteselev. Nu är han 22. Hjälp! Men vi har setts nästan vart annat år ända sen jag kom hem. De är min andra familj!

tisdagen den 28:e juni 2011

Tårta

Idag valde vi bröllopskaka och funderade varför vi över huvudtaget ska ha någon när ingendera av oss egentligen tycker sådär jättemycket om tårta? Vi smakade lite på två olika bakelser och mådde båda illa efteråt. Kanske vi bara har fruktsallad? Eller ett enormt berg av marshmallows?



Jag måste börja ta mera foton på mig själv. 


Fina bakelser, men urk, vad sött!

På sommaren

Tycker jag om att ta mitt morgonkaffe på diverse gator och torg. Till exempel här. Kaffet är inte det bästa, men stämningen, stämningen...



måndagen den 27:e juni 2011

Självskryt

Job crisis averted! Hurra vad jag är bra och effektiv! Ibland överraskar jag mig själv faktiskt. 


Bara två dagar jobb kvar. Sen har jag tänkt tillbringa en månad i ett saligt skumppatöcken. Det bäddar för många sprudlande blogginlägg...

Times like these

Foo fighters lysande keikka igår var en perfekt avslutning på en underbar midsommarhelg! Och alldeles strålande väder hela helgen, jag vet inte vad alla meteorologer yrade om! De hade nog tagit sig en liten hutt i förväg.


Och Dave, åååh Dave var så charmig igår! De körde ett riktigt äkta över två-timmar långt gammaldags gig där det räcker med att bara spela bra musik. I love it!


Vi lyckades inte stråla samman med våra vänner men däremot bongade jag Pinglan i vimlet. Hon såg just så där snofsigt pinglig ut som jag hade tänkt mig!



Skönt att ha egen väsk-bärare med sig!





Läderarmbandet jag har på mig är från Monki och fanns i goodiebagen vi fick på bloggkryssningen!


Vi kom rakt från landet vilket märks på håret...








torsdagen den 23:e juni 2011

Jetlag

Ja, inte jag. Men Boyfriend ligger och snusar gott. Jag ar faktiskt valdans glad att det regnar for da far man bara chilla inne med gott samvete hela langa dan. Sant ar ganska underbart ibland.


Vi funderar om vi ska orka kora ut idag till landet eller vanta tills imorgon. Det ar ganska skont att vara pa tumis... Sen vantar familjerumban hela helgen. Harligt aven det forvisso.
Men det kanns onodigt att sta i bilkoer i regnet. Kanske vi aker lite senare ikvall annu.


Hur som helst, ha en underbar midsommarhelg! Jag ar lycklig som bara den! Igar drack vi en flaska champagne (och bestamde att det inte blir Taittinger till brollopet) och debatterade politik i ett par timmar. Idag har jag fatt mina arepas till brekkare. Life is good.


Ps. Skriver fran Boyfriends dator. Lycka till med att tolka innehallet!

onsdagen den 22:e juni 2011

Personligt

Jag har gjort detta test förr när en kompis skickade det åt mig och nu gjorde jag det igen (för jag har ju inget annat att göra idag...) när Peppe skrev om det. Jag fick samma resultat på nytt. Det är intressant att se att i de yrken som skulle passa in på mig (och det måste ju stämma, testet finns ju på nätet!) finns många gamla drömyrken men inte det som jag sen gick och blev... (Ingen överraskning för mig!)


En schaman sa en gång åt mig att jag mår dåligt för det jag ägnar mig åt (och han hade ingen aning om vad jag sysslade med) strider totalt mot mina värderingar och den jag är. Fastnade därför för den fjärde meningen nedan. Jag tror att det stämmer ganska väl in på mig. Lite har jag som tur bytt riktning redan nu, jag hoppas att jag hittar fram till mitt drömyrke nån dag!


Jag undrar om även de som känner mig tycker att testets resultat känns beskrivande? Kan man månne själv ha en helt annan bild av sig själv än vad andra har?


Och ps. jag hoppas ingen jag jobbar med läser detta men jag blir faktiskt väldigt uttråkad av detaljer...









Din personlighetstyp:
Entusiastiska, kreativa och idealistiska. Kan göra nästan allt som intresserar dem. Socialt begåvade. Måste leva sitt liv i enlighet med sina värderingar. Entusiastiska inför nya idéer, men blir uttråkade av detaljer. Flexibla och öppna för argument. Många och varierade talanger och fritidsintressen.
Karriärer som skulle kunna passa dig:
Skådespelare, journalister, skribenter, musiker, konstnärer, konsulter, psykologer, entreprenörer, lärare, personalvetare, politiker, diplomater, TV-reportrar, marknadsförare, forskare, säljare, artister, präster, PR-ansvariga, sociologer, socialarbetare.

Bridezilla?

Jag trodde verkligen inte att jag skulle förvandlas till en bridezilla. Men tydligen har jag nu väldigt mycket bröllop på hjärnan... Igår natt sov jag inget för hade hemska mardrömmar om asfulla familjemedlemmar som förstörde festen (vilket på riktigt inte är sådär jättetroligt) och om att vi aldrig blev färdiga (mera troligt...), missade vigseln och funderade om vi ändå bara skulle låtsas för kompisarna att vi gift oss.
Inatt drömde jag om det andra stressmomentet, dvs Boyfriends familj som stannar här i två veckor. Det var vilda familjegräl och min syster måste passa upp dem hela tiden. (Inte heller särskilt troligt...)


Sådär helt på riktigt har vi försökt få Boyfriends föräldrar att åka en dag till Tallinn på egen hand eller nånting, men "de vill bara vara med oss hela tiden!" (Alltså de är helt härliga, men två veckor på landet med mina egna föräldrar kan bli lite jobbigt...)

tisdagen den 21:e juni 2011

Dagens fashiontips

Kolla in Pretty in Pink på Liv! NU! 

In the name of research

Blev påmind om boken "Half the sky" (som ni förresten måste läsa!) av Jennys kommentar på Peppes blogg och kom att tänka på en kväll en liten tid sedan.


Jag drog med två manliga kompisar (som jag har garanterat anonymitet) till "Gentlemen's club" på Roban för att se vad det egentligen är för ett ställe. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig men inte var det åtminstone vad jag mötte. En liten, mörk och sunkig lokal. Helt folktom. Det var en vardagkväll. Kanske där är fullt på helgerna? Nu var där inte en enda människa. Killen i garderoben satt och nickade till mot väggen. Slitna möbler, grådaskiga väggar, klibbigt golv. Osexigt så det förslår. En ensam man stod bakom den futtiga bardisken. Verkligheten rimmade illa med den illusion av glamour som limousinen man ser köra omkring i centrum vill ge sken av. Jag hade naivt föreställt mig glimmande ytor, kristallkronor och röd sammet. Men dethär var definitivt mer Lilja 4-ever än Moulin Rouge.


I ett hörn satt tre lättklädda kvinnor och spelade kort. När bartendern ropade att de fått gäster tittade de urtråkat upp och sa "Låt x ta det. Det är hennes tur". 


Fröken X uppenbarade sig runt hörnet och vi satt oss ner vid ett bord mitt emot danspålen. Hon dansade cirka 20 cm ifrån oss. Jätteduktig var hon. Det var omöjligt att inte stirra. Efteråt kom hon och satte sig med oss och vi talade länge. Hon hade ett litet barn hemma som bodde med hennes mamma. Ungefär två gånger i månaden åker hon hem till Tallinn och hälsar på dem. Hon tycker att livet är ganska ok men hon drömmer om att någon dag utbilda sig till barnträdgårdslärare. Hon ger mig sitt nummer om jag någon gång vill anlita henne enskilt. Hon har också killkompisar som ger privata shower om jag och mina kompisar föredrar det. Helst vill hon inte gå hem till folk för det har hänt att män blir våldsamma men mig litar on på säger hon.
Jag gav henne rejält med dricks och lämnade mitt vinglas odrucket. 15 euro för det rysligaste vinet jag druckit sen jag provade georgiskt vin 10 år sen.


Jag ville inte tala med mina manliga kompisar efteråt. Jag kunde inte ens titta på dem och kände en oresonlig ilska gentemot dem trots att det ju var jag som släpat dit dem. Jag gick hem, slängde mig i min säng och grät länge, länge för allting kändes bara så fruktansvärt sorgligt. 

Jag älskar brekkare!

En morgon till och sen vankas det frukost a la Boyfriend varje dag. Mmmm... Nybakta arepas (på majsmjöl) varje morgon. Med redigt med smör på så blir det ju nästan LCHF t.o.m. 



Jag kan inte förklara hur goda arepas i all sin enkelhet är på morgonen (eller när som helst). Med smör och salt. Boyfriend lär ska hämta ett rejält lager av queso fresco med sig också som hör till. 


(Kolla in MEGAjuiceglaset i amerikansk stil. När Boyfriend besökte mig första gången undrade han varför alla mina glas var så små... Alltså suck.) 



Kanye!

Alltså jag kan inte förklara HUR mycket jag väntar på att få se Kanye i augusti!!! 



måndagen den 20:e juni 2011

Möhippa

Jag fick ångest att det nog inte är helt fiffigt att lägga upp vad som helst för foton på sig själv på nätet. Här kommer lite snällare versioner. (Okej, nu lät det där sååå fel...)


Jag har världens mest underbara vänner i hela världen! Känner mig överlycklig som har fått den ofattbara glädjen och turen att ha dem alla i mitt liv!


Det var en hejdlöst rolig kväll och natt! Och TOTALT oväntat. Där satt jag på bloggkryssningen och förklarade att jag absolut inte skulle ha någon möhippa... Men åååh, det var en så härlig överraskning, jag klagar inte alls! 


Jag tyckte ändå lite synd om min mamma som gick miste om sin födismiddag.


Jag: Men staki mamma, hon måste ju vara besviken att middagen inte blev av nu!
Syrran: Men gulle, vi var aldrig på väg på nån middag!
Jag: Va?
Syrran: Mamma är i Lappland.
Jag: VA?!


Så kul då för min mor att få en fejkmiddag i födispresent...





Världens hottaste drink på K17.


Kun sata salamaa iskee tulta...




Vackra systra min!




Heeelvetin hyvin menee...







Le Bonk var jees.


Resten av kvällen förlöpte ungefär såhär.
 (Bara för min egen del vill jag påpeka. Vill inte alls dra någon annan som porträtterats här på min blogg ner i samma träsk som jag själv.)

TUSEN TUSEN TACK TILL ER ALLA FÖR EN OFÖRGLÖMLIG KVÄLL! 
(Eller... alltså ja, men ni fattar.)













Målgan och jag

Kompisen ringer och kollar att jag säkert är återuppstånden efter helgens strapatser.


A: Minns du att vi var via Big Mama's på hemvägen?
Jag: Jo, klart jag minns. Jag kommer ihåg att det var du och jag och M. Men vem var den sista som var med oss?
A: Öh, det var ingen annan med...

Dagen efter dagen efter

Det är inte det lättaste att låtsas vara skärpt och föra protokoll dagen efter dagen efter ens möhippa. Let me tell you. Lika roligt är det att hålla en liten presentation med sin nya Rod Stewart-röst. Rod Stewart efter one too many whiskeys och cigarrer. Det var den där sista "Rusketusraidat" på Yökyöpeli som var dödsstöten för min väna stämma.


Som tur blir man förlåten allt i detta land med orden: "Mulla oli polttarit viikonloppuna".

söndagen den 19:e juni 2011

Huh huh

Jag planerade helt i onödan igår vad jag sku äta på Farang för systra min kidnappade mig på "Girls night out". (Jag hade förbjudit polttare.) Fördes med förbundna ögon till en mystery location där typ ALLA mina kompisar väntade och överraskade mig! Jag blev helt förstummad av glädje och kunde inte riktigt fatta först vad som pågick. Sen efterföljde en skumppafest utan like. 


Idag har jag mått apa hela långa dan. Men det var det så värt. Lite bättre börjar det kännas men märker att jag blir lite yr av att stirra på skärmen så lägger in bilder imorgon. 


EDIT eller den politiskt korrekta kommentaren: "ALLA" mina kompisar var inte alls där. Det fanns många som inte kunde komma och det var jättesynd. Jag ville bara förmedla hur överraskad jag blev över hur många som VAR på plats!







fredagen den 17:e juni 2011

Fredagsnörden

För en gångs skull var jag förståndig och gick hem och tog hand om smutstvätten som väntade här hemma i stället för på terass med kompisar. Jag känner mig stolt. Och lite tråkig. Men jag måste ta itu med kaoset här hemma, jag har fyra dagar på mig att organisera mig. Senast när Boyfriend anlände steg han på ett knivblad från hushållsmaskinen som av någon oförklarlig anledning låg på golvet. Jag tänkte försöka göra mitt hem riskfritt denna gång. 


Dessutom är jag dödstrött. Jag är inte helt säker på faktiskt om det är lagligt att gå och lägga sig kl. nio en fredagkväll men det är just det jag tänker göra. Jag ska bara titta klart på Petski & Magnus i brandmansuniform först... 

Done!

Fick allt gjort före helgen. Gud vad skönt! Det hade jag inte vågat hoppas på faktiskt!


Möten en fredagseftermiddag hanteras sååå mycket lättare när man håller dem på takterassen!


(Och nu vet ni var jag jobbar...)



Lite Trastevere-känsla...



Mera extremiteter

Igår slog jag tån igen. Samma tå som redan har brutits av tre gånger tidigare. 
Idag är den fortfarande röd och svullen. Om jag inte kan dansa på vår bröllopsfest så vet jag inte vad jag gör. Jag behöver nån sorts pansar runt mina fötter nu tre veckor framåt.


Sorry om ni får äckel för bilden! Titta snabbt bort!



Varför jag inte lackar mina naglar

Därför.



Självsuggestion

Tjoho, jag är så pigg idag! Tralalalala!


Sömn är totalt överskattat!

Panik!

Väcktes av måsar som skränade utanför mitt öppna fönster. Och nu har jag ångest. Inte kan väl en fågel ta sig in i min lägenhet under natten genom mitt fönster?! Men om jag stänger fönstret så kvävs jag. Av två onda ting, vilket väljer man? Och nu blir jag stressad för måste sova! Jag skulle annars säga fan ta alla måsar men vill inte ha dålig karma. Snälla låt mig sova så bjuder jag er på glass imorgon, ok?

torsdagen den 16:e juni 2011

Random-meningen

Boyfriend: So, do you know any Chuck Norris facts?
Jag: ???!

Fail

Inspirerad av kompisen tänkte jag skriva en liten story på engelska. (Vad är bättre botemedel när man känner sig som världens loser än ett litet samtal med kompisen som på nolltid lyckas övertala mig att jag ju nog visst är en vinnare, trots allt. Det är helt klart att jag är!)


Jag ville beskriva ett par lila skor som jag har men visste inte hur jag på engelska skulle säga att de liksom har fransar som "rinner ner" över fotvalvet. Lite som Carries pinka skor hon köper då hon ska säga adjö till Big när han flyttar till San Fransisco. (Okej, jag kan inte förklara dem på svenska heller...)


Jag frågar Boyfriend på Skype-chatten hur han skulle beskriva "fransarna". Här kommer utdraget:


Federico: Those violet shoes you wore when we went out dancing?
Lasofty: Yes
Federico: My beautiful girlfriend wore a pair of a violet suede pumps whose softness could only be rivaled by that of her lucious legs. The ankle straps that held her foot in place seemed more for show than for effect as the delicate fringes that elegantly draped down her instep from her ankle, to reveal only her perfectly manicured toes, made her seem to be floating rather than walking on what must have been 6cm heels.
Federico: I dunno. Somethin' like that is what I recall.


Öööh, tack... Jag lyckas inte få till en satsbyggnad på 20 minuter. Han slänger ur sig värsta killermeningen på tre sekunder. Jag tror gärna att det är jag som är wanna be-författare i vår familj. Men han tog död på min skrivarlust med två meningar. Så sorry L, jag skriver inte alls så bra på engelska...


(Jag "svävade" nog inte så mycket på hemvägen.... Efter att ha dansat halva natten i mina härliga men ack så obekväma skor traskade jag hem i Boyfriends flip-flops. Han gick barfota.)

Korrigering

Jag tar tillbaka vad jag sa tidigare. (I en kommentar på Peppes blogg tror jag.) LCHF och vege går inte ihop. Min kropp kräver kött men min hjärna blir illamående vid tanken och säger NEJ! 
Vem vinner? Och vem försvinner? Missa inte nästa veckas blogginlägg.

Klichén

Det är en kliché men jag behöver faktiskt mera timmar på dygnet. För ca en vecka. Eller åtminstone fram till måndag. 



Dagens feelis-låt

Under en vecka kvaaar!!!





Petturin

Har bokat tid till en annan frissa och känner mig som världens värsta förrädare...


Men som bästisen sa, ingen annanstans i världen skulle man väl få dåligt samvete över att byta frissa. Kanske både jag och M kommer över dethär nån dag.

Dåligt nöje

Jag lurades att köpa ett Elisa-nöjespaket circa en och en halv månad sen. I morse tittade jag på morgon-TV och insåg att jag inte har slagit på apparaten en enda gång sen jag installerade digiboxen och har inte spelat in ett enda program heller. Inte världens bästa investering alltså.


Vem tittar på TV på tv:n numera?!

onsdagen den 15:e juni 2011

Trött, sur och hungrig

Att komma hem kl. 23 och inse att man glömt både maten man köpte till lunch men aldrig åt upp OCH sin telefon på kontoret är så inte ok. Nå, åtminstone blev inbjudningarna gjorda. Men jag och dubbelsidigt tejp kommer aldrig att vara kaverin mer. Nu hoppas jag bara att jag inte försover mig imorgon bitti. 


Varför har man inte en gammal väckarklocka i någon gömma någonstans för såna här nödsituationer? Det blir nästa loppis-inköp.


Gonatt.


EDIT. TUR att det finns turkisk yoghurt! NU gonatt.

Lite färg på livet

Jag kan inte låta bli att älska min nästan två meter långa, vuxna karl ännu lite mera som när jag ringer honom och frågar vad han håller på med svarar att han sitter och färgar. Ja ba; "Du färgar?! Liksom i en färgbok?" 
Han skrattar. "Jag vet älskling. Du gifter dig med en fyra-åring. Men det är mycket meditativt! Det hjälper mig att få ordning på mina tankar."


Sen hjälper jag honom att välja färg till trollkarlens hatt. Åtminstone lär mitt liv inte bli tråkigt vid den mannens sida.

Om "bipolär" passion

Fina vännen Patiperra har skrivit ett fint inlägg om bipolär kärlek. Ja, jag skulle också kalla mitt förra förhållande för "bipolärt", men i en lite annan andemening...


Och jep, min blogg heter Mjuklandningar för att jag trots allt efter alla livets virvlar lyckades landa rätt så mjukt.


http://lapatiperradelnorte.blogspot.com/

tisdagen den 14:e juni 2011

Ta mig som den jag är

Jag ska gifta mig om en knapp månad. Med en kille jag träffade när jag var 17 och sedan inte hade någon kontakt med på över 10 år. Livet är så förbluffande. Jag trodde att jag nått slutet på min saga när jag sade ja första gången åt min ex-make. Tack och lov att det inte blev så.


Folk har frågat mig hur vi plötsligt återknöt kontakten med Boyfriend. Jo, det som hände var så flummigt så jag tror knappt på det själv. Och därför har jag inte berättat det så öppet tidigare heller. Men jag bryr mig faktiskt inte om ifall ni tror mig eller ej för såhär gick det i alla fall till. 
En natt under den tiden då jag mådde som sämst vaknade jag plötsligt av nånting som klichémässigt kunde beskrivas som en blixt från en nattsvart himmel och jag satte mig upp i sängen med ett ryck. Jag hade bara en stark känsla som bultade i mitt hjärta och en enda glasklar tanke i min hjärna; "Boyfriend älskar mig som den jag är!" Jag kan inte förklara det. Jag hade inte tänkt på honom på säkert åtta år. Men jag tror det finns energier i oss och omkring oss som har mer styrka än vi någonsin kan förstå.


Cirka ett år tidigare hade jag köpt mig själv ett smycke där det stod två saker, Passion och Harmony. Jag gick med det under blusen varje dag. Det var som en påminnelse för mig själv. Det var det som jag kände att fattades i mitt liv. Inte bara i mitt förhållande utan även på ett professionellt plan. Jag kände så starkt att jag behövde känna mig utmanad igen och känna entusiasm för vad jag gör och samtidigt känna mig i harmoni med mig själv och min plats i livet. Samtidigt var det också det jag önskade av min livspartner. Någon att känna passion med men också någon du kan var totalt dig själv och i frid med. Med risk för att låta som en anhängare av The Secret så tror jag faktiskt att den dagliga påminnelsen om vad jag egentligen ville gav mig kraft att skapa förändringar i mitt liv. 


I samma veva berättade bästisen att hon blivit kompis med Boyfriend på Facebook. Jag skulle aldrig ha medgett eller ens fattat det då men jag tror det var en stark orsak till att jag snabbt därefter gick och registrerade mig på det sociala nätverket. Så jag återfann min ungdomskärlek på Facebook (man täcks ju nästan inte säga det) och det krävdes inte så mycket för att de gamla känslorna skulle svalla upp på nytt. Efter att vi inte träffats på över 10 år så räckte vårt första telefonsamtal 25 h. Jep. 25 timmar i ett sträck. Vi skolkade båda från jobbet. Efter det fanns det liksom ingen återvändo. Både för hans men kanske främst för min egen skull ville jag dock ta det försiktigt så vi tog ett par år på oss och jag dejtade även andra män där emellan. (När jag berättade detta för journalisten Fredrik på Papper så tyckte han imponerat att Boyfriend hade förhållit sig mycket moget till mina behov. Jag hade själviskt nog inte reflekterat tidigare över detta. När jag nu efteråt sa till Boyfriend att han ju nog hade rätt mycket tålamod med mig i början skrattade han: "Patience?! Baby, I was a fucking saint! But that's ok. I knew you would come to your senses." Haha!) 
Främst handlade min korta dejting-period ändå bara om vad jag tyckte att jag "borde" göra och för att jag ville ha den erfarenheten. Ganska snabbt märkte jag dock att jag var helt ointresserad av någon annan.


Jag var skitnervös när vi skulle träffas första gången efter att ha mejlats, chattat och talat i telefon. Han såg mig senast när jag var 20 och jag hade definitvt ändrats sedan dess. Och när ens tidigare make ständigt påminnt en om hur misslyckad man var så var det ju inte den lättaste uppgiften i världen att känna sig attraktiv. Men det handlade inte ens om det första gången han hälsade på hos mig. Han höll mig i sin famn medan jag snörvlade och grät så jag skakade. Jag fick gråta ut på ett sätt jag inte ens hade gjort inför mina närmaste vänner. Vi tittade i mitt gamla bröllopsalbum och han sa att jag såg vacker och lycklig ut och det är ingenting man skall ångra efteråt. Nu när jag vet hur han kände för mig redan då beundrar jag hans starka famn. Jag tror inte att vilken man som helst hade klarat av det.


Helt i början av vårt förhållande när jag satt i Boyfriends knä och körde det famösa "tå-tricket", dvs. du försöker balansera hälften av din vikt på tippen av din stortå, så blev han förbannad. "What the fuck are you doing?! Baby, I know you're a big girl, I'm not gonna break, ok?" Som bevis på dethär slängde han (bokstavligen!) mig över sin axel och bar mig upp till övre våningen. Och ja, ni kan säkert föreställa er resten. ;) You gotta love a strong man! Och han är stark, både fysiskt och psykiskt. Han känner sig inte hotad det minsta av varken mina former, min sexualitet eller min hjärna och det är en rolig och uppfriskande omväxling! 
Dessutom är det underbart att slippa denna eviga noja gällande min vikt. När vi inte hade setts på flera månader och det hade varit en stressig period för mig (vissa går ner i vikt när de är stressade, för mig är det alltid precis tvärtom) och jag kände mig uppsvullen, tjock och plufsig, då tog han mig i sin famn och sa med ett enormt smil "It's just more Softy to love!" När jag ånger- och ångestfylld berättade att jag i fyllan och villan klämt i mig en hel pizza mitt i natten var hans kommentar: "God, that's so fucking hot!" Då börjar man ju bara skratta och bryr sig skit i de onödiga kalorierna som vid det laget säkert redan har satt sig kring höfterna. 


Efter att ha varit tillsammans med en man som tyckte jag kunde göra en "breast enhancement" (detta efter min systers mastektomi, alltså det är så ofattbart och osmakligt att jag fortfarande inte kan fatta vart mannen jag egentligen gift mig med försvann? Eller fanns han alltid bara i min fantasi?), en term som jag aldrig ens fattade vad den innebar så känns det helt enkelt så befriande att få höra "When are you going to realize? I don't love your breasts because they are big or small. I love them because they are attached to YOU!" Ni kanske tar det som en självklarhet, det hoppas jag att ni gör!, men för mig var det en helt ny upplevelse att känna mig som världens vackraste och mest fascinerande varelse i världen. Samtidigt som jag också räckte till precis som jag är med alla mina skavanker och brister. Nu känns det ju till och med patetiskt att tänka hur mycket bekräftelse jag behövde efter mitt kraschade äktenskap men så var det nu bara.


Sedan dess har han ju insett vad en massa av mina traumor har berott på. Ibland känns det jätteorättvist att det är han som har fått kämpa med och mot mina demoner, han som ingenting hade med saken att skaffa. För den jag på riktigt kämpade mot hade stuckit för länge sedan. Och jag kan bli väldigt störd på mig själv ibland över att det krävdes en man för att få mig att älska mig själv igen. Nå, jag vill ju tro att jag hade lärt mig det ensam också, men det hade helt säkert tagit mycket längre tid. Det är viktigt att känna sig attraktiv! Men nu skiter jag blankt i vad alla andra tycker, jag tycker att jag är kvinnlig och sexig och jag har en man som har fått mig att fatta att kärlek verkligen inte har någonting med utseendet att göra. Skönhet och fägring sitter i betraktarens öga! Och om du älskar personen därunder så spelar det yttre helt på riktigt ingen roll!


Långt efter vårt första maratonsamtal frågade jag hur han kunde veta då att allt inte stod rätt till med mig (för han genomskådade mig snabbt), trots mitt allra bästa försök att fejka supercool och framgångsrik. (Och tro mig, jag var rätt så bra på att fejka vid det laget.)
Han var tyst en lång stund. Sen förklarade han.
"Take a violinist. Someone who has loved and lived for that instrument and felt super-passionately about it his whole life. It doesn't matter if he's 90 and half-deaf and he hasn't touched his instrument in 30 years. He will always be able to tell even if just one single note is slightly off-key. Well, one note was off key."


När vi var senast tillsammans gav jag bort smycket med de två orden, Passion & Harmony. Jag behöver det inte mer. Nu bär Boyfriend det. Men bara som en påminnelse. Att inte ta varandra för givet. Eller ens sig själv. Och inte låta sin egen utveckling stagnera. Någonsin.


Det är inte min avsikt att få vår kärlekshistoria att låta som en saga. För det är den naturligtvis inte. Men sen jag blev intervjuad till Papper och journalisten frågade mig vilket råd jag skulle ge unga mänskor på väg att gifta sig har jag funderat på vilket svar jag skulle ge dem. Och det är ju jätteenkelt egentligen. Gift dig bara om du träffat din bästa vän, någon som älskar dig för den du är! 


För en liten tid sedan på flyget tittade jag på filmen Juno. Hon frågar sin pappa om det verkligen kan finnas något sådant som "den stora kärleken". Han svarar ungefär såhär:


"Look, in my opinion the best thing you can do is find a person who loves you for exactly what you are. Good mood, bad mood, ugly, pretty, handsome, what-have-you. The right person is still going to think the sun shines out of your ass. That's the kind of person that's worth sticking with."


Och för första gången i mitt liv tänkte jag, wow, det finns faktiskt också sådan kärlek i verkligheten. Inte bara på film. 




Denhär sången älskar jag. För jag är en glasögonorm till nörd och Boyfriend är definitivt min clown. Och det räcker.





Feel good-låten

Jag var på ett riktigt skit humör igår. Tills jag lyssnade på denhär låten. It never fails. Det är en av mina favoritvideon också. Jag kärade ner mig i Boyfriend (nu för andra gången alltså) till denhär låten. Kanske det är därför jag alltid blir helt varm inombords när jag hör den. 
I julas överraskade han mig med biljetter till Dave Matthews konsert i Vegas. (Fast Dave spelade faktiskt inte just denhär låten.) Det var en magisk helg. Inte minst för att enbart Las Vegas i sig självt är helt sanslöst overkligt.


Idag märkte jag att låten även funkar när man känner sig jobbstressad. Bliss. 


Okej. Weird. Jag får inte blogga låten men den funkar på Youtube direkt. Ni får googla videon själva. Den är så fin. Världens mest romantiska låt.




Bröllopsbloggen

Igår testades frisyrer. Jag blir så frustrerad. Jag har till denna dag ännu aldrig någonsin varit nöjd med en frisyr jag fått i Finland. Jag kan inte tåla när de alltid envisas med att först sätta upp håret på dedär förgrymmade spolarna. Varje gång försöker jag säga att snälla, mitt hår behöver dem inte. Jag har mer än tillräckligt volym i det som det är och mitt hår är strävt som en hästman. Frisyren hålls, jag lovar. Men nej. Alla himlar sig och säger att det är stört omöjligt att lägga frisyr utan att rulla håret först. Men vad jag inte fattar är varför de i så fall aldrig någonsin en endaste en gång gjort det utomlands åt mig och varför jag i alla fall fått de snyggaste frisyrerna i Argentina och USA och de har hållit hela natten?


Jag får dåligt samvete att byta min frisör som jag annars gillar. Men förlåt, jag skulle faktiskt vilja vara nöjd med mitt hår på min bröllopsdag.


Jag bad om en grekiskt inspirerad frisyr som är relaxed och inte ser ut som en frisyr-frisyr om ni förstår vad jag menar. Min frisör gjorde det inte. Såhär tolkade han mitt önskemål. Alla ojade sig och vojade sig i salongen och tyckte håret blev fantastiskt fint.


Min teori är att folk låter frisera sig så sällan i Finland att frissorna inte får en chans att öva sig i att laga fräscha frisyrer. Sorry, men jag vill inte agera försökskanin. Suck. Jag tror jag sätter upp håret i en ponysvans.


Ps. Okej, förlåt. Denhär killen friserar faktiskt t.ex. Marimekkos modeller så han torde veta vad han gör. Men det är bara inte vad jag vill ha. Och Gud, vad svårt det är att säga rakt åt någon som själv är otroligt nöjd med sitt arbete!


EDIT: Känner mig dålig och gnällig. Förlåt. Kanske det blir helt okej sen på dagen med mejk och hela köret.


EDIT2: Ajo. Har lovat mina kompisar att sluta säga förlåt. Förlåt.









måndagen den 13:e juni 2011

Kryde, dag 2

Shop 'til you drop med Smart Cityshoppers. Man kan t.o.m. bara ringa samma dag man kommer till Stockholm och kolla om de är lediga. De har även en "bloppis". Säljer vintage och begagnade-kläder på nätet. Denhär var min favorit!



Jag har en Odd Molly-blus som jag älskar men trots det är jag personligen tyvärr lite trött på deras kläder... Men inredningen var nice!


Jag hade hellre velat gå hit, som Eva tipsade om, i hörnet av Kommendörsgatan och Sturegatan ungefär. Men tyvärr var det stängt...
EDIT. Eva ville först minnas att stället hette "Gammalt & trångt" eller något liknande. Nästan rätt.


Fick nöja mig med att stå och dregla vid fönstret.


Jag älskar pioner!


Stalker-feelis...


Ebba visade sig vara världens sweetheart! Jag älskar hennes namn. Min farmor heter Ebba.


Jag gillade Ebba, hennes vänliga och omedelbara sätt, hennes avslappnade stil, hennes lägenhet, konsten i hennes lägenhet, hennes adress, hennes bok... Ja, hela hon var så gullig och charmig. Jag blev nog lite kär faktiskt. 


Where the blog-magic happens.


Ebba hade många böcker om stil. Jag gillade denhär.


Sen blev det lunch på Hotell Nobis vid Norrmalmstorg. 


Jag gillade Monopol-detaljen!


I design-trion bakom inredningen finns även en finländare, Eero Koivisto. (Men det är mig veterligen inte han på bilden.)



Varje rum har en egen skyddsängel. Denhär var en drake.


Man måste älska ett hotell som i stället för Snickers kör med Renée Voltaires godis på rummen!


Coolt att få se urtavlan inifrån!


Och utifrån. 
Jag har bott på Hotell Hellsten på Luntmakargatan när jag varit i Stockholm. Jag älskar det! Men måste nog testa Nobis nåt tag. Och Acne store finns i samma byggnad. Praktiskt.


Amelias moderedaktör Hannah kom och berättade om sitt jobb. Den tjejen har drive! Wow! Och coolt att hon cyklar en Jopo i Stockholm och ska plåta höstens modeissue på Åland! Hennes hetaste tips för hösten var sammet.


Jag smet iväg till Söder när vi hade lite fritid före båten skulle avgå. Om jag haft tid hade jag nog provat en hel hög med hattar här.


Karl Ove Knausgård och Marilyn French kallade på mig här.




I heart Götgatan.


Man kan inte besöka Stockholm utan att ta en fika. (Fast kallas det fika även om man inte tar något kaffebröd? Jag har aldrig riktigt fattat detdär...)


Muggen = Stockholms svar på Restroom?


Jag hade helt tydligt omedvetet kordinerat min shopping efter min scarf. Jag besökte Cos för första gången. Jag skulle ha kunnat pröva allt i hela butiken typ. Suck. Fast två tjejer på Cos blev mer imponerade av tygkassen jag fått på Nobis. "Får vi känna på den?!" Där ser man. Man skall inte förakta gratisgoodies. Plötsligt är man en trendsetter.


Champagne uppe på däck är aldrig fel.


Vi testade Kim Herolds tips för att få sexiga plutläppar på bild.


Det lyckades sådär.


Såhär roligt är det att bloggkryssa!



Let's raise the roof!

Tusen TACK Peppe, Papper, TallinkSilja och VisitSweden och alla ni kuliga bloggare som var med för en alldeles strålande och fantastiskt rolig bloggkryssning! Visst gör vi väl om det?!